Nr 17. 2007 sid. 173–175

Doktorn kunde inte riktigt laga mig
– barn om sjukdom och funktionshinder
och hur vi kan hjälpa

Christina Renlund, leg. psykolog och leg. psykoterapeut, arbetar inom Stockholms läns landsting vid BUP:s psykoterapimottagning för barn och ungdomar med funktionshinder. Hon har nu skrivit en bok utifrån sina erfarenheter av behandlingsarbete med barnen som här själva får komma till tals.

Det är fortfarande sällan som barns egna beskrivningar av sina problem och det behandlingsarbete de engagerar sig i kommer på pränt. Det är därför en lisa för själen att läsa Christina Renlunds nyutkomna bok Doktorn kunde inte riktigt laga mig – barn om sjukdom och funktionshinder och hur vi kan hjälpa, utgiven av Gothia Förlag, 2007. Christina Renlund har många års erfarenheter av barn som lever med olika sorters sjukdomar och funktionshinder och i boken får läsaren många berörande och intressanta vinjetter från sådant arbete.

Boken riktar sig till föräldrar, syskon och andra anhöriga, men också till dem som i sin vardagliga yrkesutövning möter barn med dessa svårigheter. Förutom direkta tips till de närmaste om hur man kan bemöta sitt barns undringar och psykiska smärta över följderna av funktionshindret, så ger den många intressanta inblickar inifrån terapirummet. Det är sällan läsare får följa med in i terapeuters arbetsrum, men här låter författaren oss ta del av många spännande ögonblick i möten med barn i olika åldrar.

Bokens kapitel tar upp barns rädslor och tankar. Den berör olika problem som följer av att man har funktionshinder och visar på hur man kan möta barnet. Flera kapitel riktar sig direkt – i du-form – till anhöriga och vikten av att klä barnets reella svårigheter i ord understryks. Hur detta görs, blir föremål för många intressanta infallsvinklar som författaren delar med sig av. Läsaren får, förutom många vinjetter från barns möten med psykologen, också följa tre barnterapier; med Sara som har en cp-skada, Simon som har en neuromuskulär sjukdom och förståndshandikapp och som vuxit upp med bristande omsorg och nu bor i familjehem. Vi får också följa Philip som gett upphov till titeln på Renlunds bok. Doktorn kunde inte riktigt laga hans ryggmärgsbråck och han har svårigheter att kontrollera ”bajset som kan komma och barnen som kan säga vad som helst”. Läsaren får också ta del av William som har diagnosen Aspergers syndrom och hur hans problem är hans beteende, inte William själv. Renlund ger många intressanta vinjetter av arbetet med honom och hur hon möter honom i hans tankevärld, så att den kan modifieras och därmed också hans beteende, som vållar så mycket problem i relation till andra.

Det är intressant att ta del av Renlunds stora respekt för barnen och hennes starka betoning på barns rättighet att uttrycka sig genom lek, t.ex. i sandlådematerial, teckningar, lera, sagor och berättelser. Ofta finns mycket bra skriftlig information om olika funktionshinder att lämna till föräldrar och barn. Men hur har andra upplevt det, som också har liknande svårigheter? Vad har de gjort? Hon frågar sig: ”Varför är det oftast föräldrar som erbjuds stöd? Varför kör vuxenperspektivet före och varför kör störst först? Varför är det oftast barnets behov av eget stöd som behandlingsmässigt är den hjälp som ges sist?” Hennes bok är ett bra exempel på att så inte behöver vara fallet.

...

Copyright: Allt material © MELLANRUMMET
Mångfaldigande av innehållet är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan skriftligt medgivande av redaktionen. ISSN 1404-5559. Utgiven av Mellanrummets Vänförening

2011-10-29

Webbmaster