|
Nr 17. 2007 sid. 24–39 Är den psykoanalytiska
situationen
|
|
|
En allmänt accepterad definition av psykoanalysens forskningsområde är att den rör människans subjektiva värld, inkluderat dess inflytande på någon annans subjektivitet. Psykoanalysens forskningsmetodik vilar på en tolkande praktik och teorier om de mentala fenomen som uppstår i samspelet mellan analytiker och patient (Schwaber, 1996). Men då är det viktigt att understryka att utforskandet av en människas subjektivitet dvs. förståelsen av hennes känslor och tankar, vilka är psykoanalysens arbetsmaterial, är beroende av det sammanhang de uppstår i, nämligen den psykoanalytiska situationen. Med andra ord är den struktur som omger det psykoanalytiska arbetet betydelsefullt för de processer som uppstår. Som jag ser det, har vi inte i tillräcklig utsträckning utforskat själva psykoanalysens observationsområde, den kliniska situationen i sig, utan tagit den för given, likt en tyst bakgrund som inte behöver analyseras (Bleger, 1967). Själv har jag gång på gång frapperats av att patienter förefaller utvinna väsentliga och nya erfarenheter utan att någon av oss riktigt kunnat beskriva hur det gått till; något i den kliniska situationen i sig tillsammans med samspelet mellan oss tycks bidra till psykisk utveckling. Det är en tanke jag har burit med mig sedan mina år som barnpsykoterapeut. Senare har denna tanke förstärkts av att när jag tillsammans med en patient suttit fastlåst i en till synes obegriplig situation, som fått mig att känna mig vanmäktig, har den plötsligt omvandlats och öppnats upp, utan att jag riktigt förstått hur det gått till. Jag har då överraskats av hur patienterna på ett kreativt vis tycks ha kunnat använda sig av den kliniska situationen. Denna erfarenhet har flera observerat. Exempelvis Modell (1990) drar slutsatsen att vissa av hans patienter tycktes uppleva den psykoanalytiska situationen med dess ram som kurativ i sig. Klinisk erfarenhet visar också att den klassiska freudianska förståelsen för vad som åstadkommer psykiska förändringar i en psykoanalys är bristfällig (Fonagy, 2006). Genom psykoanalysens ritualer, rummets scenografi och det sätt varpå parterna förhandlar fram ett gemensamt åtagande formas ett symboliskt rum. Det är ett symboliskt rum med strukturer som, enligt min uppfattning, har viktiga likheter med den form av leksituation som inrymmer barns sociala rollekar. När barn hänger sig åt sociala fantasilekar frigör de psykisk energi och kan genom leken skapa någonting utöver vad var och en bidrar med (Åm, 1989). I bägge situationerna prövar kontrahenterna olika verklighetsnivåer och gränserna dem emellan utforskas. Denna form av lek speglar således en tvetydighet, eftersom den ger rum åt olika verklighetsnivåer samtidigt (Modell, 1990). Då blir syftet med den psykoanalytiska ramen att skydda ett utrymme, som ger patienten en möjlighet att utforska sin relation till dessa skilda verklighetsnivåer (Künstlicher, 1996). Denna tankegång är en del av psykoanalysens grundvalar, som tagits upp av många analytiker, inte minst inom barnpsykoanalys. Här finner vi bland andra Winnicotts begrepp övergångsområde (1953, 1968), eller potential space (Ogden, 1981) som explicit refererar till psykoanalysen som en leksituation. Men Winnicotts fokus är huvudsakligen inriktad på den lekande kvalitén i det psykoanalytiska samspelet, inte vad i situationen som gör den till en leksituation. En av dem som drivit Winnicotts teori vidare är Ogden (1994) som beskriver den psykoanalytiska processen som att den
och
...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
Rolf Künstlicher är
barnpsykiater samt barnpsykoterapeut, utbildad vid Ericastiftelsen samt
psykoanalytiker. Han arbetar som privatpraktiserande psykoanalytiker och
forskar kring lek vid pedagogiska institutionen vid Stockholms
Universitet. I artikeln beskriver han hur små barn skapar symboliska rum
för att genom sina roll- och fantasilekar pröva gränserna mellan olika
verklighetsnivåer och i leken brygga över skilda verklighetsplan. Freud
skapade ett symboliskt rum där en förvirring kring olika
verklighetsnivåer provoceras fram i syfte att under analysens gång skapa
ett utrymme, där denna förvirring kan utforskas och förstås. Detta är
definitionsmässigt ett lekutrymme och analogin till små barns
leksituationer beskrivs i artikeln. 
