Ord från redaktionen

Under tiden som vi i redaktionen arbetade med slutredigeringen av manus till förra numret, tilldrog sig några viktiga händelser för psykoterapeuter som arbetar med barn, ungdomar och deras föräldrar. Något av detta kan vi nu i nr 17 berätta mer om.

Ett evenemang var en EFPP-konferens, denna gång i Köpenhamn, med temat ”Play and Power”. Hans Johansson, Trollhättan, berättar mer om innehållet i sitt referat från konferensen. Vi har i detta nummer utgått från temat kring lek, eftersom det var uppenbart att många intressanta presentationer stod på programmet och skulle kunna publiceras som artiklar i Mellanrummet.

En tråkig förändring när det gäller EFPP-konferenserna – om än nödvändig sådan – är att de sektionsspecifika konferenserna, därmed också de som riktar sig direkt till barn- och ungdomspsykoterapeuter, inte längre kommer att äga rum inom EFPP. Beroende på både finansiella och organisatoriska ställningstaganden har EFPP:s ”executive” sett sig tvingad att ordna ”joint conferences”, dvs. sammanslagningar mellan olika sektioner. Detta kan säkert bli både givande och intressant, men den unika mötesplatsen för barn- och ungdomspsykoterapeuter runt om i Europa måste då finna andra forum. Tidskrifter betyder självfallet mycket, men också planerade ”ongoing workshops”, som kommer att äga rum inom EFPP. De riktar sig till en mindre grupp deltagare som möts över specifika teman. Mer om detta finns att läsa på EFPP:s hemsida www.efpp.org.

Alla högskoleutbildningar granskas av Högskoleverket vart sjätte år. Nu har det varit de legitimationsgrundande psykoterapiutbildningarnas tur. Utvärderingen finns publicerad i Högskoleverkets Rapport 2007:30 R.

Det specifika med att arbeta psykoterapeutiskt med barn och ungdomar lyfts dessvärre inte fram tillräckligt i rapporten från granskningsgruppen, t.ex. att sådan inriktning alltid måste förutsätta någon typ av kontakt med barnets – och ofta även tonåringens – föräldrar. Det är inte endast en patient som berörs av behandlingen utan också andra i hans eller hennes närmaste omgivning. Ska metoder för behandling av yngre människor läras ut på högskolenivå, krävs att man beaktar att ett större antal undervisnings- och handledningstimmar behövs. Det är många människor och olika processer som ska arbetas med, speciellt som många barn numera bor i två olika familjekonstellationer, där alla inblandade påverkar terapeutens sätt att lägga upp och genomföra behandlingen.

I rapporten är det snarare så att just barn- och ungdomsperspektivet lyser med sin frånvaro. Sverige har sedan länge skrivit under FN:s barnkonvention där det tydligt framgår (Artikel 12) att barn har rätt – och därmed måste beredas möjligheter – att uttrycka sina åsikter utifrån sin ålder och mognad (www.barnombudsmannen.se). Speciellt frågan om det individuella barnets ”mognad” är något som en psykoterapeut som arbetar med barn dagligen ställs inför. Detta är också något som anordnare av de legitimationsgrundande psykoterapiutbildningar med inriktning på barn och ungdomar nogsamt beaktat genom åren. Barnets naturliga uttrycksmedel är mycket sällan enbart den medvetna, verbala kommunikationen. Istället sker mycket av behandlingsinsatserna inom de arenor som det enskilda barnet själv kan utrycka sig på, något som vi lyft fram i många nummer av Mellanrummet.

Av de totalt 18 granskade utbildningarna godkändes endast fyra, dock med kommentarer om förändringskrav, där det framgår att Högskoleverket avser

”att inom tre år göra en uppföljning av dessa utbildningar med utgångspunkt i bedömarnas slutsatser och rekommendationer”. (s. 9)

Allt detta finns att läsa i rapporten, som kan laddas ned från hög-skoleverkets hemsida www.hsv.se. Glädjande är dock att av de fyra godkända så är hela 50 % av dem utbildning av psykoterapeuter med inriktning på arbete med barn och ungdomar (Ericastiftelsen och Göteborgs Universitet). Tråkigare är att liknande utbildningar i Linköping och Umeå fått allvarlig kritik.

Att granskningar av högskoleutbildningar görs är definitivt av godo! ”Högskolemässighet” är något som definitivt ska eftersträvas. Emellertid är det viktigt att komma ihåg att en psykoterapeututbildning, likt utbildningar till läkare, tandläkare, sjukgymnast osv., är både en akademisk utbildning och en yrkesutbildning. Genomgående kan man läsa i rapporten att tyngdpunkten på den akademiska sidan framhålls. Som yrkespraktiserande psykoterapeut saknar man onekligen att den beprövade erfarenheten också värderas med – åtminstone – samma tyngd som akademiska meriter. I blivande psykoterapeuters utbildningssammanhang är den akademiska kompetensen förvisso nödvändig och berikande. Men den praktiska fingerfärdigheten, och inte minst lämpligheten och förmågan att möta de unga patienterna, är något som måste beaktas extra noga (något som vi berört i flera artiklar, framför allt i Mellanrummet nr 15 som handlar om Psykoterapeuten).

Författarna till rapporten skriver redan på sidan sju att, förutom kvalitetsaspekter som Högskoleverket generellt tillämpar vid nationella utvärderingar, har man också granskat utifrån

”den referensram som bedömargruppen utarbetat särskilt för utvärdering av psykoterapeututbildningarna”.

Hur denna referensram ser ut, vill jag uppmana alla intresserade läsare att själva ta del av i rapporten. Man kan där läsa att de underkända utbildningar

”inte svarar upp mot de förändringar som skett inom det psykiatriska samt barn- och ungdomspsykiatriska vårdområdet bland annat i fråga om arbetssätt, kravet på evidens för behandlingsmetoder i vården och den snabba utvecklingen av psykofarmakologin och utvecklingen inom neurovetenskaperna. Utbildningarna har inte heller i tillräcklig omfattning utvecklats med hänsyn till de förändrade samhällsförhållanden, som också påverkar individens och familjens möjlighet att deltaga i tidsmässigt krävande terapiformer”. (s. 12)

Bedömargruppens referensram förefaller mig vara att man avser att utbilda till hälso- och sjukvårdens arbetsområde. Alla legitimerade psykoterapeuter lyder förvisso under hälso- och sjukvårdslagens villkor. Men detta innebär inte att alla arbetar inom den offentligt finansierade allmänna hälso- och sjukvården. Många psykoterapeuter återfinns på andra håll både i offentlig verksamhet och inom den privata sfären, något som t.ex. försäkringsbolag använder sig av i samband med hjälp till unga som råkat ut för traumatiska upplevelser. Efterhand som PBU/BUP psykiatriserats har alternativa behandlingsinstanser tagit plats på arenan och efterfrågar legitimerade terapeuter med inriktning på barn- och ungdomspsykoterapi, t.ex. ungdomsmottagningar, sociala myndigheter, specialenheter i skolans regi. Att anställda inom sådana verksamheter, eller andra som arbetar med första linjens bemötande av psykisk ohälsa, förnekas studieplaster vid utbildningarna vore ovärdigt ett välfärdsland som Sverige. Deras målgrupper måste kunna erbjudas möjligheter att möta kvalificerat utbildade behandlare. Så det mer eller mindre tydligt uttryckta kravet på att statliga universitetsutbildningar ska anpassa sig till barn- och ungdomspsykiatrin kan man finna märkligt. Det är väl snarare tvärtom: psykiatrin ska bedriva sin egen metodutveckling, men på universitetsnivå ska en tvärvetenskaplig akademiskt sökande inställning råda. Evidensbaserade metoder tar dessutom tid att utveckla, och universitetsutbildningar bör stimulera till nytänkande redan innan evidens kan föreligga! Hur kan man annars befrämja ett nyskapande?
Ett exempel på nyskapande är den under året översatta boken ”Varför jag känner som du känner. Intuitiv kommunikation och hemligheten med spegelneuronerna” av Joachim Bauer (2007). Han är med. dr, professor för psyko-neuro-immunologiska enheten vid universitetssjukhuset i Freiburg. Den är läsvärd för alla psykoterapeuter, speciellt det kapitel som berör läkares och psykoterapeuters möte med sina patienter.

Under hösten har också Sue Gerhardts bok ”Why love matters – how affection shapes a baby’s brain” utkommit i svensk översättning. Den blir på så sätt mer tillgänglig för en bredare läsekrets.

Sannolikt kommer vi att kunna se mycket intressant litteratur om anknytningens betydelse för såväl hjärnans som immunsystemets och andra organs utveckling i det lilla barnet, något som kan underlätta brobyggandet och förståelsen för samspelen mellan vår kropp och vårt psyke och inte minst hur våra relationer till våra närmaste präglar oss. Det är inte endast den goda anknytning som påverkar våra kroppsfunktioner, t.ex. utvecklandet av spegelneuronerna. De påverkas t.ex. hos barn som utsätt för trauman och desorganiserade anknytningsmönster och man har visat att signalaktiviteten i spegelneuronerna massivt minskar vid rädsla, anspänning och stress. Även i Sue Gerhardts nyligen översatta bok (2007) kan man läsa om hur vanvård och bristande omsorg påverkar en människa på en psykisk och biologisk nivå, t.ex. genom avtrubbning i förmågan att reglera känslor och hur de fysiologiska korrelaten till detta uppkommer och gestaltar sig.

I media kan man under hösten 2007 ta del av hur allt fler ungdomar förvaras i våra svenska häkten. Ungefär 100 unga människor, många i 15–16-års åldern, finns placerade i häkten, trots att lagen säger att detta ska ske endast om det föreligger ”synnerliga skäl” för sådana åtgärder. Man kan också läsa att självmorden bland unga kvinnor (18–24 år) har ökat drastiskt. Många av dem har säkerligen tidigare varit i kontakt med ”den nya psykiatrin”. Om så är fallet måste man onekligen fundera över vad som gått snett i vårdkedjan.

I Högskoleverkets rapport skriver man att patienter nuförtiden inte kan ta del av långa tidskrävande behandlingar. Det vore väl toppen om man kan ”bota” en suicidal tonåring, eller ett barn som lever under psykosocial misär på några få samtal. Men så ser verkligheten inte ut. De allra flesta patienter har en massiv bakgrundshistoria som påverkat deras världsbild och även deras biokemiska reaktionsmönster i kroppen. Det leder till en komorbiditet i symptombilden. Det är inget man ändrar på i en handvändning! Inte heller förändrar man så lätt föräldrars sätt att relatera till sina barn. Så ökade kunskaper om länkar mellan den nya neurobiologin och psykoterapeutiska insatser kan ge oss oanade möjligheter till förändring av psykisk smärta och därmed också förändrade levnadsmönster hos dem som söker hjälp.

Referenser

Bauer, J. (2007). Varför jag känner som du känner. Intuitiv kommunikation och hemligheten med spegelneuronerna. Stockholm: Natur och Kultur.

Gerhardt, S. (2007). Kärlekens roll. Hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna. Stockholm: Karneval Förlag.

Utvärdering av psykoterapeututbildningar vid universitet och enskilda utbildningsanordnare (2007). Högskoleverket, rapport 2007:30 R.

Britta Blomberg

ansvarig utgivare

Copyright: Allt material © MELLANRUMMET
Mångfaldigande av innehållet är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan skriftligt medgivande av redaktionen. ISSN 1404-5559. Utgiven av Mellanrummets Vänförening

2011-10-29

Webbmaster