Nr 17. 2007 sid. 55–71

Leken
– ett mångtydigt universum

Cristina Penaloza

Förstasidan

Cristina Penaloza är leg. psykolog och psykoanalytiker. Hon arbetar som privatpraktiserande psykoterapeut och psykoanalytiker samt på Flyktingenheten inom BUP i Stockholm. I artikeln beskriver hon lekens betydelse ur ett psykoanalytiskt perspektiv med utgångspunkt i Melanie Kleins klinik och teori.

Om Melanie Kleins arbete och lekteknikens begynnelse

Barnets lek och lekande visar vägen till ett rikt universum. Leken förvånar och förundrar oss och slutar aldrig att fascinera. Den fångar oss med sin lust, skaparkraft och sitt allvar.

Lina, 7 år, bombarderar mig och rummet med sin tygellösa ilska. Hon börjar timmen med att rita några figurer, men blir genast missnöjd med resultatet. Hennes frustration ökar och hon blir översvämmad av känslor som hon inte kan kontrollera. Hon river sönder alla ritpapper och kastar pennorna på golvet. Hon blöter papperet i vattnet, gör små bollbomber och kastar dessa på väggen alldeles bredvid mig där jag sitter. Samtidigt säger hon: ”Jag tycker inte om det här rummet, du är ful, du är äcklig och luktar illa. Du är svart, hela du är svart, ditt hår är svart, dina kläder och dina händer … svart, svart”, upprepar hon. Plötsligt stannar hon upp, ändrar tonfallet och säger: ”Det var bara på låtsas, vi leker, vi leker, eller hur, Cristina”?

Mitt intresse för att arbeta med barn grundlades under mina studieår, när jag för första gången kom i kontakt med Melanie Kleins livsverk. Det väckte förvirring hos mig som ung psykologstudent, samtidigt som jag förstod att ett fascinerande scenario stod öppet för utforskning. Med frenesi försökte jag ta mig in i hennes tänkande. Rättare sagt var det nog hon som tog sig in i mitt. Sedan dess har Klein varit en av mina vägvisare. ”Jag vilseleder dig eftersom jag är vägvisaren”, skrev poeten Adonis. Visst går man vilse i det kleinianska territoriet. Positionerna går in i varandra, omedvetna fantasier fungerar både som utvecklingspotential och som försvar, projektiv identifikation är från den ljusa sidan en primitiv form av empati och från den mörka en speciell form av identifikation som bildar urtypen för en aggressiv objektrelation.

Oanade vägar öppnades även för analytikern Klein när hon kom i kontakt med barnets nakna inre realitet. Rita, Trude, Dick, Richard och inte minst hennes egna barn (för att nämna några av hennes kända fall), förde genom sin lek in Klein i en sagoliknande värld fylld av goda feer, drakar och demoner. Hon lärde sig mödosamt och med stort allvar att möta och tyda den.

Vem var Klein och hur utvecklade hon lektekniken och sina teoretiska tankegångar? Med dessa frågor som utgångspunkt vill jag vända blicken tillbaka mot den epok som gav oss inträde till en ny kunskap om barnets psykiska liv och om leken som dess främsta språk.

Vem var Melanie Klein?

En arvtagerska till Freud? En kättare? En trogen innovatör? Och hur kommer det sig att hennes idéer väckte så starka och motsägelsefulla känslor i den då unga och livliga psykoanalytiska rörelsen? Än idag hörs ekot av upprördheten i det förflutna och hennes texter kan fortfarande provocera och/eller fascinera sina lektörer. Julia Kristeva ger oss sin bild av Klein och placerar henne i de kvinnliga pionjärernas krets tillsammans med Hannah Arendt (filosofi) och Nicole Colette (litteratur). Kristeva utsåg dessa tre till kvinnliga genier och med det menade hon att deras främsta merit var att de vågade tänka själva, bryta mot traditionen och vara nyskapare. Deras huvudfrågor handlade om destruktivitet och gottgörelse, om livets basala ondska och om ordets makt. De var verksamma i det motsägelsefulla 1900-talet, där vantrivseln i kulturen kanske som aldrig förr ställde mänskligheten inför stora frågor kring liv, destruktivitet och skapande. Deras arbete, som inte helt accepterades men som inte heller levde i marginalen, blev epokgörande (Kristeva, 2001).

...

Copyright: Allt material © MELLANRUMMET
Mångfaldigande av innehållet är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan skriftligt medgivande av redaktionen. ISSN 1404-5559. Utgiven av Mellanrummets Vänförening

2011-10-29