|
Nr 17. 2007 sid. 83–95 Lek – skapandets kraft
|
|
|
Tagores bild utgör för mig en symbol för barns rätt till lek i frihetens land. Den genuina leken är en symbol för frihet från att styras av ändamålsenlig rationalitet och nyttotänkande. Platsen som Tagore har valt är ändlös, lika ändlös som barnens lek i en värld där vuxna ser leken som en viktig del av människans utveckling och inte som en lämplig pedagogisk sysselsättning för att lära sig saker, eller som en onödig och barnslig aktivitet som förhindrar andra mer nyttiga sysselsättningar. Leken öppnar dörren till hängivenhetens och den totala koncentrationens rum där också konsten finner sin plats. D.W. Winnicott (1981) talar om ”det potentiella rummet” eller ”det mellanliggande lekområdet”. Här sker människoblivandet när den tillräckligt goda modern och barnet möts i ett område som mer är förlagt till sinnevärlden än till en direkt fysisk plats. Clarence Crafoord jämför detta område med två mattor. Barnet rullar ut sin matta och modern sin. Där mattorna överlappar varandra finns ett område som är gemensamt – det tillhör bådas inre värld och yttre värld (Crafoord, 2001, s. 149). Modern måste tydligt visa sin kärlek till barnet genom kärleksfull beröring, nära ögonkontakt och att erbjuda det närande bröstet utan villkor. Det är detta som är utgångspunkten för det potentiella utrymmet. Det är ett slags Ingemansland, som kan ge upphov till en mänsklig person i framtiden, ett personlighetsdanande fält, som inte är den objektiva yttervärlden och inte heller den subjektiva inre världen. Den utgör helt enkelt ett tredje område, där barnets utåtriktade rörelser möts av ett gensvar hos modern. Förmågan att bli en kulturvarelse lever i detta tredje fält. Det är här som människan skapar kultur. Winnicott uttrycker det så här
Den holländske kulturanalytikern Huizinga (vars bok ”Homo Ludens” kom i nyöversättning 2004) menar, helt i linje med Winnicott, att kulturen föds ur leken. Leken är alltså den första kulturyttringen hos barnet. Det potentiella utrymmet blir inte alla barns, endast de psykosocialt gynnade barnens. Det kan uppstå, men gör det inte för alla. Det är ett kulturellt utrymme, skapat av människor. Det är ömsesidigt skapat och består av det uttryck av tid och rum som mor och barn (eller de som är närmast barnet) ger varandra. I Tagores bild, i citatet ovan av barnen som leker på ändlösa världars havsstränder, finns den frihet som har sin existens i det mellanliggande området, och ingen annanstans. Där är den ett villkor för att lekens handlingar ska komma till stånd i det område som präglas av tillit och förtroende. Winnicott har gjort sig känd genom att hävda att terapi måste fylla villkoret för att utgöra en lek, på gränsen mellan två personers mellanliggande område. Han menar att
Winnicott talar om patient och terapeut i en terapisituation, men samma sak skulle kunna sägas om en elev och en lärare i en skapande process i skolan. Här – i mellanområdet – sker också det genuina skapandet som har sitt ursprung i leken. Här är det elevens och lärarens lekområden som måste sammanfalla och om det inte gör det, måste läraren försöka lotsa eleven på olika sätt fram till ett genuint skapande. Vi kan jämföra Winnicotts mellanområde med Vygotskijs begrepp närmaste utvecklingszon. Ivar Bråten skriver i boken Vygotskij och pedagogiken … …
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
Elisabeth Weissenrider
är dramapedagog och speciallärare, med mångårig verksamhet i Nacka
skolor som lärare för barn i behov av särskilt stöd. Hon har också under
många år varit innovatör och drivkraften bakom en kultursatsning vid en
av Nackas låg- och mellanstadieskolor, där alla elever, även förskolan,
deltog. Bildämnet var här integrerat med drama, svenska och musik.
Nedanstående artikel utgår från delar av den bok hon skrivit och som
utkommer 2008, där lekens, och i dess förlängning skapandets, betydelse
för den mänskliga utvecklingen betonas. 
