|
Nr 17. 2007 sid. 96–109 Affektreglering och
psykosomatiska
|
|
|
Den här artikelns syfte är att beskriva affektregleringens bakomliggande mekanismer och kopplingar till utveckling hos barn. Affektregleringsperspektivet kan bidra till att underlätta terapi med barn och ungdomar. En viktig del i behandlingen är att ta symtomet på allvar och starta en differentieringsprocess, i syfte att hjälpa barnet till upptäckten hur inre mentala förändringar påverkar kroppen och symtomen. Detta arbete lägger grunden till god affektmedvetenhet och affektreglering. Att vara ledsen eller glad känns i hela kroppen. Vi upplever känslan antingen som en riktigt påtaglig tyngd eller en befriande lättnad i alla kroppens delar. Kroppen fungerar som en registrator av hela vår verklighet, både den inre världen och det yttre skeendet. Flickors upplevelser av att vara tjocka är själva kraftkällan till att de vill banta. Kroppen känns stor och otymplig och i spegeln ser de en jätte, inte alls den tunna varelse de i själva verket är. Tjock-känslan är ofta anorektikernas sätt att uppleva affekter/känslor, som mestadels är negativa, färgade av starkt obehag och förknippade med skuld och skam. Om denna negativa upplevelse förändras och lämnar plats för en annan, mera positiv och självbejakande känsla och kroppsuppfattning, försvinner oftast önskan att banta/bli smal, och de hittar andra mål för sina strävanden. Vad som är psykosomatik och vad som är en psykosomatisk sjukdom är frågor utan några enkla svar. Frans Alexander (1950) beskrev sju psykosomatiska sjukdomar: neurodermatit, reumatoid artrit, thyreotoxicos, hypertoni, ulcus, ulcerös colit och astma. Dessa sjukdomar finns fortfarande kvar bland diagnoserna, men de betraktas inte längre med någon självklarhet som psykosomatiska. Enligt min mening kan vi komma närmare förståelsen av psykosomatik och psykosomatiska sjukdomar genom att ägna de svårreglerade och svårinställda tillstånden större uppmärksamhet. Till exempel den svårinställda blodsockernivån hos ett barn med diabetes, eller den ”omöjliga” astman, där man aldrig hittar den optimala medicindosen. Min drygt 20 år långa erfarenhet som behandlare och handledare har gett mig rika möjligheter att studera den typen av problem. Det har i regel rört sig om barn och ungdomar, vilka gått till primärvård, barn- och ungdomsmottagningar, blivit undersökta och fått mediciner, ändå har blodsockret inte stabiliserats, inte heller har astman kunnat kontrolleras på ett acceptabelt sätt. Detta är naturligtvis ytterst oroande och otillfredsställande för alla inblandade, och allra främst för behandlarna. När man för tionde gången försökt justera medicinen och det visar sig vara förgäves, börjar man ställa sig frågan: kan där finnas något annat bakom, något psykologiskt, något som har att göra med barnets inre värld och icke-medvetna affekter? ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
Per Johnsson är docent
i klinisk psykologi, leg. psykolog och universitetslektor vid
Institutionen för psykologi i Lund. Han har sedan länge arbetat kliniskt
med ätstörningar och patienter i primärvården, och med handledning kring
barn- och ungdomspsykosomatik. Forskningen har varit inriktad på
ätstörningar, svårinställd diabetes, anpassning till sjukdom och
alexitymi. I artikeln visar han på vilka förutsättningar som krävs för
att leken ska kunna utvecklas och bidra till översättningen från
affekter till känslor. 
