|
Nr 18. 2008 sid. 146–150ACTION AND NON-ACTION IN THE PSYCHOTHERAPEUTIC
PROCESS:
|
|
|
Lanyado inledde med att säga att, speciellt med de patienter som får oss som terapeuter att komma ut ur vår ”bekvämlighetszon”, är det viktigt att beakta när vi bemöter dem med handlingar och när vi avstår från att handla. Detta är i hög grad en fråga om timing. Terapeutens inre tillstånd i rummet med patienten beror både på vad som händer just i stunden i mötet med patienten, men också på terapeutens sinnesstämning överhuvudtaget som hon eller han har med sig in till terapirummet. Vad kan man som terapeut göra i sitt professionella och privata liv för att kunna arbeta med sin förmåga att vara med sina patienter och att fortsätta sin personliga utveckling, undrade Lanyado. Ovanliga tekniska handlingar sker ofta när terapeuten inte kan vara hållande eller förstå vad som händer under sessionen. Ofta blir detta också ett speciellt mötesögonblick i terapin, då också terapeutens ”personliga signatur” märks. Lanyado refererar här till Sterns begrepp ”moments-of-meeting”. Den här sortens handlingar är ofta sådana som terapeuter under utbildning tycker att de måste ”bekänna” för sin handledare då de tror att de gjort ”fel”. Lanyado svarar ofta: ”… men vad är det för fel med vänlighet?” En liten spontan handling från terapeuten i ett viktigt ögonblick möjliggör en kort erfarenhet av illusion. Detta ger sedan en övergångserfarenhet (”transitional experience”) som ligger till grund för att kunna leka och vara kreativ. Hon hänvisar här till Winnicotts begrepp. Lanyado berättade bl.a. om en terapi med flickan Gail som får belysa ovanstående. Gail var befallande, kontrollerande och manipulativ i alla sina relationer. Detta gällde förstås även i terapin, där hon tjatade om att få något att äta och dricka. Lanyado beskriver en lång viktig period av att stå ut med icke-handling. När så flickan en dag vid slutet av en session frågar Monica Lanyado på ett helt nytt sätt om hon kan få något att dricka, känner terapeuten att det också är dags att bemöta henne på ett nytt sätt. Hon säger att hon ska tänka på frågan och talar vid nästa timme om för Gail att hon i fortsättningen ska få något att dricka. De hade kommit till en ”vattendelare” i sitt arbete. Lanyado framhöll att detta var en så kontaktstörd flicka att prat och tolkning inte hade fungerat i detta skede av terapin. Troligen blev drycken ett terapeutiskt övergångsobjekt för henne. Hade Gail fortsatt att bara beställa mer saker hade handlingen varit ett terapeutiskt misstag, men så skedde alltså inte. Istället blev förhållningssättet till det glas med mjölk som Gail önskade föremål för många intressanta interventioner i det fortsatta terapeutiska arbetet. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
