Det är nu drygt 10 år sedan vi började förberedelserna
för startandet av en tidskrift som riktar sig till
intresserade av barn- och ungdomspsykoterapi. Under detta
decennium har de organisatoriska förutsättningarna för
professionen ändrats på mycket drastiska sätt. Föräldrar som
söker för sina barns behov och ungdomar som önskar
psykoterapeutisk hjälp på psykodynamisk grund erbjuds numera
sällan detta behandlingsalternativ i Sverige.
I förra numret berättade vi om att Psykoterapiinstitutets
(PI) metodutveckling och forskning numera ligger helt under
Karolinska Institutets forskningsenhet. I början av sommaren
skrevs ett beslutsunderlag av Styrelsen för utbildning vid
Karolinska Institutet om att även den psykodynamiskt inriktade
utbildningen som hittills bedrivits på PI under många år ska
reformeras
”i riktning mot en utbildning där vetenskaplig evidens
skall genomsyra utbildningsplaner, lärandemål och
examinationskrav” … ”en sådan förändring är nödvändig för
att på sikt upprätthålla förtroendet för Karolinska
Institutets psykoterapiutbildningar och bör genomföras
omgående. Om inte detta görs kommer KI att fortsätta att
utbilda studenter fram till 2012 med en utbildningsgång som
bygger på historiska skolbildningar i stället för evidens”.
(Styrelsen för utbildning, Utdrag ur protokoll 2008:7)
Denna skrivning är nog att betrakta
som så pass tydlig att läsaren, och de som äger beslutsrätt i
frågan, utläser att den nuvarande psykodynamiska inriktningen –
som funnits vid sidan av KBT-utbildning på Psykoterapiinstitutet
– kommer att läggas ned. Det är märkligt att det ännu inte gått
fram till dem som skrivit under beslutsunderlaget, att det finns
mycket god evidens för terapier som bedrivs på en psykodynamisk
grund (t.ex. Leichensring, F. & Leibing, E., 2003, Leichensring,
F. & Rabung, S. 2008). Frågan börjar bli alltmer tröttsam och
kan få oss att undra vad som styr beslutsfattare. Det är inte
Mellanrummets uppgift att utforska detta ämne – men nog borde
det bli föremål för en tydligare granskning av media och
allmänheten! För att inte nämna SBU (Statens Beredning för
medicinsk Utvärdering) som lämnar underlag till de direktiv som
sedan kommer från Socialstyrelsen.
Det är också minst sagt förvånande
att i dessa dagar, då kunskap om hur anknytningen påverkar
hjärnans utveckling, benämna denna inriktning som vilande på
”historiska skolbildningar”. En skolbildning har inte en
vetenskaplig stringens och ”excellens” – något som är ett
honnörsord av i dag. De psykoterapiutbildningar med inriktning
på barn- och ungdomar som ges i Sverige har sedan länge vilat på
en mycket gedigen vetenskaplig grund vad beträffar
utvecklingspsykologin och avvikelser från denna och kan knappast
betecknas som ”skolbildningar”. Vad vi inte varit lika alerta på
att visa, är hur vi behandlar avvikelser från normalutvecklingen
och resultaten av dessa åtgärder. Här kommer dock numera mycket
kraftfulla forskningsresultat, bl.a. från Ericastiftelsen och
från andra som arbetar med anknytningsbehandling. Under hösten
ägde också en internationell forskarkonferens om barn- och
ungdomspsykoterapi rum på Ericastiftelsen. Vi hoppas få
återkomma med mer information från den i nästa nummer av
Mellanrummet.
Den nyss nämnda utbildningen på PI
rör ju terapi med vuxna, men liknande tongångar har kommit att
genomsyra även barn- och ungdomspsykoterapin. Den utbildning som
anordnats vid Linköpings universitet med inriktning på barn- och
ungdomspsykoterapi kommer att läggas ned. Och i granskningen
från Högskoleverket, som kom för något år sedan, framgår det
tydligt att de statliga högskolorna ska utbilda den typ av
terapeuter som den nuvarande hälso- och sjukvården kan använda
sig av. Det innebär också att man förordar att alla som antas
till en barn- och ungdomspsykoterapiutbildning samtidigt
måste arbeta inom HSN. Detta leder till en ”Catch 22”-position,
där de som har anställningar inom andra offentliga myndigheter
(socialtjänsten, skolförvaltning, ungdomsmottagningar,
SIS-institutioner osv.) inte längre är behöriga att söka. Detta
leder i sin tur till en mycket kraftig begränsning av
rörligheten på arbetsmarknaden som kan få stora konsekvenser.
Dessutom till att den psykiatri som idag råder, och de direktiv
som Socialstyrelsen formulerar, har tolkningsföreträde vad
beträffar inriktning och innehåll på framtida barn- och
ungdomspsykoterapiutbildningar.
I Mellanrummet blir det också allt
tydligare att kontaktmännen runt om i landet berättar om stora
förändringar för de barn- och ungdomspsykoterapeuter som är
yrkesverksamma i olika regioner av Sverige. Det förefaller att
bli allt svårare att ens få erbjuda kortare terapeutiska
kontakter på många håll och allt fler terapeuter flyr BUP till
arbete inom närliggande offentliga verksamheter, där man får
användning för sin utbildning och inriktning. Vi har tidigare
berättat om att terapeutiska inriktningar istället börjar finnas
inom andra verksamheter. Det är då desto värre om
Högskoleverkets granskning leder till att nyrekrytering av
of-fentligt finansierade anställda inom annan närliggande
verksamhet utanför hälso- och sjukvården förnekas
utbildningsrätt.
För Mellanrummets del märks den
insnävning som nu gäller också tydligt genom att allt färre
manusförslag kommer in från verksamma terapeuter från olika
delar av Sverige. Vi vill därför igen efterlysa kontakten med Er
läsare! Skriv och berätta vad som sker för föräldrar som söker
hjälp för sina barn och för ungdomar som själva önskar
behandling! Även kortare notiser som hjälper oss att få en
tydligare bild av läget i Sverige välkomnas. Det verkar vara
bekymmersamt även i de nodiska grannländerna, men där har inte
ett Högskoleverk lämnat direktiv som påverkar inriktningen och
begränsar tillväxten av psykodynamiskt utbildade terapeuter.
Mitt i all denna litania så är det,
som alltid, nya vindar som blåser. När stora organisationer, och
offentligt finansierade myndigheter, börjar inrikta sitt fokus
på ett område och strävar att ”implementera” det (också ett av
orden för dagen!), så dyker andra nya inriktningar upp. I höst
har Sverige t.ex. haft besök av Allan Schore, verksam inom
neurovetenskap i USA och välrenommerad författare inom ämnet.
Hans budskap fokuserar på att vi nu har mycket kunskap om den
kognitiva utvecklingen och vad som styr den hos oss människor.
Men vad som nu är på frammarsch är kunskaper om de aktiviteter
som vår högra hjärnhalva är sysselsatt med. Den inriktning som
nu råder på praktiskt taget uteslutande kognitiva kapaciteter
kommer, menar Schore, att inom en mycket snar framtid få släppa
fram kunskaper från neurovetenskapen som fokuserar på de
affektiva sidorna av att vara en människa och hur vi reglerar
våra affekter. Och just här kommer samspelet med andra människor
in. Jag rekommenderar gärna ett besök på Allan Schores hemsida (www.allanschore.com)
där man kan finna mer information om litteratur angående
forskningsdata som han sammanställt från en mängd olika projekt
världen över.
Jag har redan tidigare i
Mellanrummet (nr 17, 2007) refererat till Sue Gerhardt, som i
sin tur utgår från de forskningsresultat som Schore sammanställt
och förmedlar i sina skrifter. Hon betonar just regleringen av
affekter som central och att vi föds med olika förmågor vad
gäller detta. Men än viktigare är hur de prefrontala delarna av
vår hjärna utvecklas, och det sker nästan uteslutande under
barnets första två levnadsår. Det är glädjande att se att Sue
Gerhardt bok, som nu finns i svensk översättning, har spritts så
väl att en nytryckning av upplagan just skett.
I detta nummer av Mellanrummet har
vi en intervju med förskolepsykolog Kerstin Clarin, som utifrån
sitt arbete som konsult till förskolan berättar om den
förändring som skett, då hela organisationen runt barnomsorgen
övergick till skolsystemet. Man kan här undra hur de små barnens
behov kan förstås och bemötas, speciellt om utbildningen av
förskolepersonalen primärt fokuserar på läroplaner även för de
yngsta och inte förutsättningar för anknytning. Många av oss
kliniker har under de senaste åren också märkt en viss
förändring i de rapporter som föräldrar berättar att några
förskolor lämnat om deras barn. De barn som inte passar in i
gruppen har inom vissa förskolor börjat betraktas som så udda
att man inte ens beskriver dem i mänskliga termer. Mer om detta
finns att läsa i intervjun.
Det medlemsmöte som Mellanrummets
Vänförening hade arrangerat under våren fick dessvärre ställas
in. Sue Gerhardt, som var en mycket efterlängtad gästföreläsare,
ställde med kort varsel in sin resa. Vi beklagar att våra
medlemmar och läsare fick detta meddelande så sent.
Under hösten har Mellanrummet
mottagit ett ekonomiskt stöd från Dynamiskt Forum (www.dynamisktforum.se),
något som vi tackar så hjärtligt för. Allt ekonomiskt support
behövs, som jag tidigare skrivit om, då framställningskostnader
och frakt blir allt kostsammare och vi vill hålla priserna för
prenumeration och lös-nummerförsäljning nere så mycket som
möjligt för att tidskriften ska kunna nå en bred läsekrets.
Nästa nummer av Mellanrummet, som
blir ett jubileumsnummer – vårt 20:e efter 10-års utgivande! –
kommer att fokusera på samspelet mellan ”body-mind”,
kropp-affekter-känsla-tanke. Det är just i detta konstruktiva
samspelsfält som den psykodynamiska psykoterapin befinner sig
just nu. Vi ser fram mot intressanta bidrag i detta så aktuella
ämne!
Britta Blomberg
ansvarig utgivare
Referenser
Leichensring,
F. & Leibing, E. (2003). The effectiveness of psychodynamic
therapy and cognitive behavior therapy in treatment of
personality disorders – a meta-analysis. Am J Psychiatry,
2003(160), 1223-1232.
Leichensring,
F. & Rabung, S. (2008). Effectiveness of long-term
psychodynamic psychotherapy. A meta-analysis. JAMA, October
2008, vol 300, nr 13, 1551-1565.
