|
Nr 19 2008 sid. 109–114
|
|
|
Handledning är numera betraktad som en integrerad del av ett kliniskt arbete förutom som en nödvändighet i psykoterapiutbildning. Studiet av processer i handledning är ett viktigt komplement till studier av terapiprocesser, inte minst för att de uppvisar parallella drag, på såväl det teoretiska planet som när det gäller enskilda terapier under handledning (Hawkins & Shohet, 2000). Min erfarenhet av att handleda har över åren kommit att sträcka sig över såväl utbildning som kliniskt vardagsarbete för olika ålderskategorier inom olika psykoterapiformer och kliniska discipliner. När det gäller ungdomar är det inom psykoterapiutbildning för blivande barnpsykiatriker, inom frivilligorganisationer, inom barnpsykiatrisk öppenvård, samt inom ungdomsteam som bygger på samarbete mellan barnpsykiatri och vuxenpsykiatri som jag handleder just nu. Den teoretiska grunden för såväl behandling som handledning i de grupper jag arbetar med är psykodynamisk och i viss mån systemisk. Relationen mellan terapeut och patient ses som grundläggande viktig och terapeutens reaktioner på sin patient, motöverföringen, tillmäts stor betydelse antingen den är en reaktion på ett av tonåringens problematiska reaktionsmönster, eller reaktion på tonåringens utsagor och handlingar, särskilt emotionellt laddade sådana (Wrangsjö & Winberg Salomonsson, 2007). Terapeutens motöverföringsreaktioner är en de viktigaste tillgångarna som underlag för att förstå den terapeutiska situationen och dessa reaktioner tillskrivs dessutom vanligen något slags diagnostiskt och ibland också terapeutiskt värde. Handledningen ter sig naturligtvis olika i dessa skilda grupper, men handlar inte sällan om att underlätta för terapeuten att komma i kontakt med, granska och av och till uttrycka sina reaktioner på patienter och eventuella familjemedlemmar. Ibland kan terapeutens reaktioner snarare hänföras till projektiv identifikation, än till motöverföring, vilket naturligtvis i sig inte gör dem mindre informativa. Motöverföringsreaktioner och projektiva identifikationerVad innehåller då dessa motöverföringar och eventuella projektiva identifikationer, varav vissa kan vara svåra för terapeuten att själv komma till tals med, det vill säga veta hur man ska hantera, när man väl blivit medveten om dem. Vanligen har de en stark emotionell laddning, ofta av ”negativa” känslor som vrede, raseri, maktlöshet, avsky, hat eller sorg, men ibland också av andra känslor som förvirring, övergivenhet eller tomhet. Det tycks mig som om dessa motöverföringar, som de beskrivs i handledningssituationer, mer sällan handlar om längtan och ytterst sällan om erotisk attraktion eller erotiskt laddad sado-masochism. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
