|
Nr 19 2008 sid. 115–125
|
|
|
Behövs det egentligen en handledarutbildning? Ska man verkligen behöva gå en utbildning till? Räcker det inte med all kunskap som man vid det laget redan har? Måste man vara i en elevroll ända fram till pensioneringen? Till en början har man ju en rätt så lång grundläggande yrkesutbildning, kanske till psykolog eller psykiater och har då tillägnat sig en grundläggande psykoterapeututbildningskompetens, eller till socionom, präst, sjuksköterska eller motsvarande, där den tvååriga grundläggande psykoterapeututbildningen först måste genomgås innan man kan påbörja den treåriga legitimationsgrundande utbildningen. Och inte nog med det! När väl det är gjort så ska man ta sig igenom en handledarutbildning innan man kan luta sig tillbaks och skörda frukterna av sina ansträngningar. Men inte ens då får man vila. Som om man vid det laget inte skulle vara fullproppad med visdom så fortsätter det eviga utbildandet, år ut och år in, det verkar inte finnas något slut på det hela. Det ska gås i nya handledningar, och på fortbildningskurser, där man tillägnar sig mer, mer, mer i all oändlighet. Man kan undra om det är så här inom andra yrken också. Eller har vi psykoterapeuter och psykoanalytiker så dåligt självförtroende att vi aldrig fattar att vi kan något? Kanske förhåller det sig så att de flesta yrken kräver ständig uppdatering, som det ju nu för tiden heter, för att de inte ska bli tråkiga och förutsägbara. En lärare som till exempel kör på med samma föreläsning eller kursuppgifter år efter år får troligtvis till sist svårt att tycka att det är roligt att undervisa och att förmedla sin kunskap på ett levande sätt. Drömmande och strukturDessutom är psykoterapeut- och psykoanalytikeryrket speciellt på så sätt att det huvudsakliga arbetsredskapet endast utgörs av den egna personen, där integrationen mellan medvetna och omedvetna nivåer är en förutsättning för att kunna närvara i det som händer. Vägen till patienten respektive analysanden går via att öppna upp för det inre flödet av associationer och tankar som i stunden svävar förbi. Bion talar om drömmande, om reverie, som medger inhämtande på andra nivåer än de kognitivt strukturerande och kategoriserande, som dock också måste medverka. De strukturerande funktionerna vänder sig till metapsykologin, teorierna, och tidigare erfarenheter som en hjälp att härbärgera upplevelserna. Kanske använder man sig av Bions tankegångar och förstår patientens/analysandens kyliga bemötande av det man säger som ett undvikande av kontakt, integration och förståelse, som ett, med Bions benämning, angrepp på länken, på allt som binder samman. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
Kajsa
Brundin är leg. psykolog, leg. psykoterapeut och psykoanalytiker IPA.
Hon är verksam vid Otterhällans Institut för psykoterapi, psykoanalys
och utbildning i Göteborg. Författaren har lång erfarenhet av kliniskt
arbete, handledning och pedagogisk verksamhet inom det psykoterapeutiska
området.
