Denna artikel är en fortsättning på den föregående och ger en samlad
bild av den forskning om grupphandledning som författarna arbetat med
under senare år. De resultat som vi fått kan till stora delar översättas
till andra verksamhetsområden. Vi har medvetet tagit med många
referenser för dem som vill läsa mer om ämnet.
För att kunna bli en
bra terapeut behövs något mer än teoretiska kunskaper. En
yrkesskicklighet behöver växa fram genom att teori integreras med
tillämpning. Handledning på psykoterapeutisk behandling har en lång
tradition som en av tre hörnpelare (teori, egenpsykoterapi och kliniskt
arbete under handledning) inom psykoterapiutbildningar på olika nivåer.
Tillgång till kontinuerlig handledning har dessutom visat sig fylla en
viktig funktion för vidare utveckling och fördjupning för
psykoterapeuter för att motverka stagnation och utbrändhet i yrkesrollen
(American Psychological Association, 2000; Gordan, 1992; Skovholt &
Rönnestad, 1992; Stiwne, 1993; Socialstyrelsen, 1996; 2005).
Psykolog-/psykoterapeutlegitimation
och handledarutbildningar
I takt med att
psykologens och psykoterapeutens arbetsinsats blev mer efterfrågad kom
psykoterapiutbildningar på olika nivåer efterhand att formaliseras. Det
femåriga psykologprogrammet infördes exempelvis 1982 och
psykologlegitimationen med krav på grundläggande psykoterapiutbildning
trädde i kraft några år senare. På motsvarande sätt införde
Socialstyrelsen legitimation för psykoterapeuter utifrån stipulerade
krav på utbildning, där psykoterapihandledning hade en betydelsefull
plats.
I
Sverige uppstod relativt tidigt ett intresse för vidareutbildningar av
lärare och handledare i psykoterapi, inte minst i sam-band med den
första statliga psykoterapeututbildningen (Gut, 1976; Holmström, 1975;
Laurell & Svensson, 1978; Sylvander, 1976; Szecsödy, 1974). Den första
handledarutbildningen anordnades 1974, i regi av dåvarande
universitetskanslersämbetet (UKÄ), som en försöksutbildning för lärare
och handledare i psykoterapi (Janson, 1975).
Två
år därefter startade Ericastiftelsen sin handledarutbildning. Några år
senare arrangerade även Mentalvårdsbyrån och psykologiska institutionen
i Stockholm handledarutbildningar. Cirka 40 externa handledare var
engagerade i PEG (dåvarande psykologutbildningen), där först Gitte
Settergren sedan Siv Boalt Boëthius var ansvariga för
psykoterapimomentet. På initiativ av professor Carl-Otto Jonsson, som då
var institutionsgruppens prefekt, anordnade Beteendevetenskapliga
institutionsgruppen utbildningen i samarbete med Kursverksamheten. Den
ettåriga utbildningen lades upp i samarbete med de tre mycket färgstarka
huvudhandledarna psykologerna Göran Schedin, Inga Sylvander och Emmy Gut
samt de tolv externa handledare som var deltagare.
En
utvärdering av utbildningen gjordes som en PEG-uppsats av Claes Richter
(1980) med Siv Boalt Boëthius som uppsatshandledare. Syftet var att
undersöka i vilken grad utbildningen bidrog till att utveckla och
konsolidera identiteten som handledare. Undersökningen byggde på bandade
individuella intervjuer vid tre tillfällen med huvudhandledare,
kursdeltagare och de två personer som administrerade utbildningen.
Deltagarna hade lång yrkeserfarenhet och mellan 3–13 års erfarenhet av
handledning. Utvärderingen visade att alla deltagare ansåg att de hade
blivit betydligt säkrare i sin yrkesroll som handledare. Vissa
skillnader mellan handledningsgrupperna framkom, som uppfattades bero på
dels olika handledarstilar, dels skillnader ifråga om deltagarnas
erfarenhet av handledning.
I de
synpunkter som gavs efter avslutad utbildning framkom att alla ansåg att
ett års utbildning var för kort, man förordade två år. Huvudhandledarna
påtalade vikten av samordning mellan teoriseminarierna och handledning,
behovet av egna sammankomster för att utbyta erfarenheter och stötta
varandra och att det borde ingå mer grupp- och organisationsteori.
Kursdeltagarna framhöll behovet av förpraktik och fler
handledningstimmar, då många PEG-studerande inte hade någon klinisk
erfarenhet. Man pekade också på vikten av att momentet jämställdes med
dåvarande Steg 1-utbildningen, vilket också kom att genomföras. Det är
intressant att konstatera att erfarenheterna från denna kursuppläggning
har kommit att prägla senare handledarutbildningar.
...
|
