|
Nr 19 2008 sid. 87–93
NÅGRA REFLEKTIONER OM HANDLEDARENS ROLL UTIFRÅN HELGE RØNNESTADS OCH
|
|
|
I avsnittet om Veiledning i artikeln, får vi ta del av deras studier utifrån 5 000 psykoterapeuters syn på handledning. De psykoterapeuter, psykoanalytiker och handledare som tillfrågades i forskningsstudien arbetade inom olika inriktningar som individualterapi, parterapi, familjeterapi och gruppterapi. En imponerande stor undersökningsgrupp och med stor bredd i inriktningarna. Som handledare, oavsett om man möter blivande terapeuter eller redan yrkesverksamma, finns här några synpunkter som jag vill lyfta fram. Professionell utbildningAtt ha adekvat utbildning för den patientgrupp man är satt att möta kan tyckas självklart. Så är dock inte alltid fallet. De mest krävande patienterna och de med stora psykiska svårigheter möter ofta personal med lägst utbildning. Att känslan av bristande kompetens eller vanmakt kan bli stor hos behandlaren är därför begripligt. A och O för en behandlare är att någon form av nyfikenhet inför arbetsuppgiften måste finnas. Om detta saknas, och då det inte existerar tillgång till vidareutbildning eller fokuserad handledning, kan ledan ta överhanden. Författarna använder sig av begreppet stresspräglad involvering, något som en belastande yrkessituation aktiverar på föga konstruktiva sätt. I utbildningssammanhang ser man ofta att blivande terapeuter på de grundläggande psykoterapiutbildningarna får gripa sig an mycket svåra och komplexa problembilder. De har sällan möjlighet att välja lämplig patient utifrån sin kompetensnivå, utan får ta det ärende som erbjuds dem, ofta mottagningens mest komplicerade. Detta står i skarp kontrast mot det som Rønnestad och Orlinsky lyfter fram i kapitel 12. Här betonas vikten av att terapeuter under utbildning får chansen att pröva på kliniskt arbete så snart som möjligt, då de fått grundläggande kunskaper inom området. Men det är betydelsefullt att de också får chansen att lyckas med sin arbetsuppgift, annars lurar risken för ”stressful involvement”. För en barnterapeut är också föräldraarbetet av allra största vikt. Men det är numera snarare regel än undantag att det är svårt att finna tillräckligt goda former för att detta bedrivs parallellt med terapin för barnet, varför barnterapeuten lämnas tämligen ensam i det terapeutiska arbetet runt barnet. Då är det lätt att bara se barnets problematik, som oavhängig den familjekonstellation som den unge lever i. Som nybörjare är man ofta entusiastisk och har stora förhoppningar på sin egen förmåga att kunna bistå patienterna – annars skulle man nog inte ge sig in i ett yrke som psykoterapeutens. Men för detta krävs, som författarna framhåller, adekvata verktyg inom ramen för tillräcklig mängd handledning och stöd av andra medstuderande. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
Det är en stor glädje
för oss i redaktionen att få möjligheten att sprida den kunskap som
förmedlas i Helge Rønnestads och David Orlinskys artikel i detta nummer
av Mellanrummet. Här nedan har jag sammanställt några reflektioner
angående handledning utifrån deras artikel samt kapitel 12 i deras bok
Clinical implications: trainings, supervision and practice (2005).
