Nr 2. 2000 sid. 114–117
WOMEN WHO HURT THEMSELVES
Dusty Miller
|
Nr 2. 2000 sid. 114–117
WOMEN WHO HURT THEMSELVESDusty Miller |
|
|
På omslaget till Dusty Millers bok står det "A Book of Hope and Understanding". Just hopp och förståelse tycker jag att boken ger oss, när det gäller att förstå och behandla patienter som söker, eller via mer eller mindre tvång blir anvisade, vård på ungdomspsykiatriska kliniker p.g.a. att de tillfoga sig själva olika typer av skador eller lever sitt liv på ett farligt sätt. En grundläggande tanke i boken är att de som gör sig själva illa har blivit utsatta för någon typ av traumatiserande övergrepp i tidig barndom. övergreppen kan vara av sexuell karaktär, misshandel, övergivenhet eller en invaderande omsorg som inte tar hänsyn till barnets egna behov och integritet. Män och kvinnor upplever en traumatiserande barndom med samma smärta, men uttrycker den på olika sätt, menar Dusty Miller. Män och pojkar drar oftare in andra människor i vad som har hänt dem. De är i högre grad än kvinnor och flickor socialiserade att slå tillbaka och agera aggressivt mot omgivningen. Kvinnor och flickor däremot är lärda att inte slå tillbaka och går därför mer till attack mot sig själva eller ägnar sig åt självförnedring. Författaren ger exempel på självskadande beteende såsom att skära, rispa sig eller tillföra sig annan form av kroppsskada, anorexi/bulemi, missbruk, oskyddad sex. Upprepade kirurgiska ingrepp för att förändra sin kropp anser hon också vara självskadande. Dusty Millers huvudtes är att dessa utsatta kvinnor och flickor återupplever och återagerar det trauma de varit utsatta för. Lite förenklat kan man säga att de tar hand om sig själva på samma sätt som de blivit omhändertagna. Hon kallar detta för "Trauma Reenaetment Syndrome" (TRS). I boken får vi följa fyra fall som lider av TRS. Det är viktigt att behandlaren förstår att det är TRS som patienten lider av. Dusty Miller menar att många behandlingar misslyckas på grund av att vi diagnostiserar dessa kvinnor och flickor som borderline, deprimerade, multipel personlighet och liknande. Ett annat centralt begrepp för att förstå dessa självskadande kvinnor och flickor är det som Dusty Miller kallar "Triadic Self". Med detta menar hon att de inte bara har inkorporerat goda och onda sidor av objekten. De relationsmönster som man varit utsatt för under barndomen har också intemaliserats och blivit en del av självuppfattningen. "The Triadic Self" består av att offret ("the Victim") upplever sig som det sårade barnet, men också som "the Abuser", (en internalisering av den vwma förövaren) och för det tredje också som den icke skyddande andre ("the Nonprotecting Bystander"). Den sist nämnda delen utgår vanligtvis från en representation av den vuxne som varit oförmögen eller ovillig att skydda och hjälpa det utsatta barnet. "The Triadic Self" kommer till uttryck vid självskadande beteende på så sätt att det är förövaren som är den dominerande rösten som ger "order" om att utföra handlingen. Ordern tas emot av en liten och timid röst från offret som vill stoppa handlingen, men denna röst är inte tillräckligt stark. Den icke skyddande träder då in på scenen och säger "tyvärr, jag kan inte stoppa detta från att hända, jag kan inte hjälpa det, jag kan inte skydda dig". Hos Dusty Miller är det en central tanke att såväl terapeut som klient måste förstå betydelsen av alla dessa internaliserade delar av självet. Alla tre är lika väsentliga och det går inte som terapeut att fokusera på bara någon av dessa delar. Alla är lika "sanna" för den som gör sig själv illa. Dusty Miller beskriver fyra antagande för att behandla och uppnå tillfrisknande hos flickor och kvinnor som lider av "TRS". Det första antagandet är att det är viktigt att förstå symtomens "context". Med det menar hon i vilken situation personen lever, interagerar, tänker, och uppfattar sig själv i förhållande till världen. Att förstå detta gör symtomen logiska och de blir möjliga att förstå. Det andra antagandet är att symtomen måste ses utifrån en historisk utgångspunkt. Symtomen står för ett sätt att handskas med och indirekt kommunicera vrede och smärta från tidigare trauma som har internaliserats från förnedrande och icke-skyddande barndomsrelationer. Det tredje antagandet är att symtomen kan ha flera viktiga funktioner. Det självskadande och självförnedrande beteendet har utvecklats för olika ändamål såsom att dra bort en icke uthärdlig smärta, raseri eller skam, att straffa ett hatfullt själv eller att kommunicera övergrepp. Detta beteende kan fortsätta som en gammal vana även när det inte längre behövs. Det kan då utvecklas till en bekant "kompanjon" som är mindre hotfull än nya relationer och erfarenheter i den "verkliga" världen. Det sista antagandet är att det måste finnas en trygg och hållande relation innan den självskadande flickan eller kvinnan kan göra återbesök i den traumatiska barndomen. Om inte detta finns, så klarar man inte av att konfronteras på ett hälsobringande sätt med minnen, smärtor och vrede som utgör energin till att fortsätta sitt destruktiva beteende. Dusty Miller binder inte upp sig vid en teoretisk ståndpunkt eller en behandlingsmetod utan menar att det antagligen behövs en bredd när man tänker runt dessa patienter och att behandlingen kan ske på många sätt. Men hon tror att den bästa hjälpen nås tillsammans med en terapeut eller en terapeutisk grupp, dvs. en nära relation till en annan människa som orkar delta i mötet med smärtan och vreden. Behandlingen kan ses i tre steg som i boken benämns "the Outer Circle", "the Middle Circle" och "the Inner Circle". I den yttre cirkeln samlar man in information om den så kallade contexten. Man lär känna varandra. Det är viktigt att inte gå för fort fram. Såväl patient som terapeut måste både i sig själv och inför varandra, vara klara på att man kommer klara av att stå ut med det som händer när de tidiga traumatiska minnena avtäcks. Om detta sker innan en stark och hållande relation har etablerats, så kan det hända att behandlingen avbryts med starkt självdestruktivt utagerande som följd. Patienten kan också bli uppfylld av alltför starka skamkänslor och lämnar därför terapeuten. Rädslan för att bli lämnad av terapeuten kan annars ta överhanden. I mittcirkeln börjar man att prata om aktuella problem och de i många fall skamfulla hemligheterna som omsluter de självdestruktiva handlingarna. Här kan det också vara viktigt att dra in andra i behandlingen, t.ex. skolpersonal, stödjande vänner, familjemedlemmar. I den inre cirkeln börjar man slutligen att avtäcka de tidiga traumatiska barndomsminnena. Här stärks patient–terapeutrelationen för varje minne som avtäcks och länkas till den pågående självdestruktiviteten. Patienten och terapeuten delar på dessa smärtsamma minnen och patienten känner sig då skyddad och accepterad. På detta sätt utvecklas under denna fas av terapin en egen kapacitet att skydda sig från självskadande beteende och patienten lär sig nya vägar att vara med andra. I denna fas kan stort motstånd uppstå då en omedveten rädsla för att avtäcka minnena kan separera patienten från den internaliserade övergrepparen ("the Abuser") vilket blir ett hot mot självet. Det är alltså en sorgeprocess, förenad med en tomhet, att överge "Abuser"-identiteten. Det räcker inte att bara tala om vad som hände utan patienten måste också förstå vad som hänt och vilken betydelse det har haft. Det som jag här kortfattat beskrivit går Dusty Miller igenom i detalj, steg för steg. Det är relativt lätt att följa hennes tankegångar. För mig har boken varit till stor hjälp när det gäller att utvidga mina egna kunskaper och tänkande i både patientarbete och handledning när det gäller unga kvinnors självskadande- och självförnedrande beteende som många gånger kan synas helt obegripligt och meningslöst. I boken finns sidor som tål att kritiskt fundera över, men detta lämnar jag till den intresserade läsaren. Som helhet är detta en mycket läsvärd bok om ett mycket aktuellt ämne. Hans
Johansson
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
En
svårbehandlad och svårförståelig grupp som söker sig till barn- och
ungdomspsykiatrin är de som på olika sätt skadar eller attackerar sin
egen kropp. Detta kan ta sig uttryck genom att man skär, rispar sig
eller i överdriven piercing. Ätstörningar kan också tillföras denna
grupp. I boken "Women who hurt themselves " av Dusty Miller,
utgiven på Basic Books, New York 1994, framför Miller tankar som
belyser denna problematik på ett intressant sätt, där mötet med de yttre
faktiska känslorna och den inre världen hos den självskadande flickan
eller kvinnan står i fokus för behandlingsupplägget. Dusty Miller är
privatpraktiserande psykolog och professor i klinisk psykologi vid
Antioch/New England Graduate School.
