|
Nr 20 2009 sid. 175–184PSYKOSOMATIKMagnus Kihlbom |
|
|
Rubriken leder för de flesta tankarna till gränslandet mellan somatik och psykiatri alltså till störning, symtom eller sjukdom. Men ordet psykosomatik betyder läran om enheten själ-kropp, och den ordagranna läsningen är min startpunkt. Hopkopplingen av begreppen psyke och soma kan stå som löpsedelsrubrik över grundläggande metafysiska problem. Förhållandet mellan själ och kropp har diskuterats i Västerlandet från antiken till våra dagar. Under ligger frågan om vad som existerar, en fråga som gett upphov till svårlösta vetenskapliga och ideologiska motsättningar. Finns både en andlig och en materiell värld, som dualismen hävdar, eller bara en enda värld som monister menar? Finns, utanför oss och de fiktioner vi skapar, sådant som själen, Gud, livet efter döden, idéerna, matematikens tal, etc.? Kropp-själ-problemetOm själen tillhör den andliga världen och kroppen den materiella världen och ordet psykosomatik i så fall är en skvader, hur kan dessa väsensskilda fenomen påverka varandra? Och å andra sidan, om det bara finns en värld, varför är de mentala och de fysiska fenomenen så olikartade och svåra att beskriva inom samma vetenskapliga paradigm? Frågan om det finns en orsaksrelation mellan mentalt-andligt och fysiskt-kroppsligt, utgör ett av de svåraste problemen, det som Descartes gick bet på. Om det finns en kausal relation, är den enkelriktad, och i så fall åt vilket håll? Eller går den åt båda hållen? Hur ska man förklara snapsens påtagliga verkningar; att eksemet kommer och går alltefter livshändelserna; att en religiös mystiker vid påsktiden börjar blöda från vrister och handleder på just de ställen där spikarna naglade fast Kristus vid korset? Hur ska man förklara effekter av psykoterapi och placebo? Är kunskaper om neuropsykologi, spegelneuron, stressfysiologi och hjärnans biokemi oförenliga med vårt psykodynamiska tänkande? De flesta är överens om den breda formuleringen att kropp och själ är två aspekter av samma i grunden fysikaliska fenomen. Men samstämmigheten brister när man försöker precisera lite längre, t.ex. vad ”i grunden” betyder. I nästa steg blir oenigheten än värre. Den, som i likhet med mig har den till synes enkla uppfattningen att den enes ord kan påverka den andres hjärna och vice versa, måste ta itu med det efterhängsna orsaksproblemet. Den hårdkokte reduktionisten trollar bort orsaksproblemet med hjälp av La Mettries mekanistiska formel i ”L´homme machine” (1748): tankar och känslor är hjärnprocesser och ingenting utöver det. ”Psykiatri är en medicinsk specialitet – punkt!” förkunnade en psykiatriprofessor i Läkartidningen i höstas. Men numera omfattar nog de flesta – om de tänker efter – en icke-reduktiv fysikalism, ett grundantagande som ger rum för att psykiska fenomen såsom fantasier, känslor och tankar förvisso är hjärnprocesser men samtidigt något i sin egen sfär. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
