Nr 20  2009 sid. 26–38

 
ATT FÖDAS FÖR TIDIGT
– SEPARATION ELLER MÖTE?

Thomas Brune
 

    Förstasidan

    Tidigare nummer

    Kommande nummer

    Efterbeställning

    Manusregler

    Redaktionen

    Kontaktpersoner

    Sök

 

 

Thomas Brune är barnläkare och neonatolog på Karolinska Universitetssjukhuset. Han är dessutom barn- och ungdoms-psykoterapeut, utbildad vid Ericastiftelsen i Stockholm. Thomas är ansvarig för Sveriges första ”samvårdsavdelning”, som öppnades på neonatal-sektionen vid Danderyds sjukhus för sex år sedan.

Flickan Lovisa föddes i graviditetsvecka 32, någon gång på 70-talet. Föräldrarna var unga, båda drygt 20 år gamla, och Lovisa var deras första barn. Lovisa vårdades under sina första sex levnadsveckor på en neonatalavdelning dit föräldrarna endast fick komma på bestämda besökstider. Två veckor efter förlossningen kände modern att hon inte längre stod ut med att vara separerad från sin dotter och gick till sjukhuset utanför de planerade besökstiderna. Dagen därpå kallades hon in till avdelningsföreståndarinnan och påmindes om avdelningens rutiner och tider. Om modern inte kunde rätta sig efter dessa så hotades hon med att inte få träffa dottern alls så länge hon befann sig på neonatal-avdelningen. Lovisa skrevs slutligen ut från sjukhuset, men insjuknade kort därefter åter. Modern tog då följaktligen kontakt med avdelningen för att åter överlåta omvårdnaden av dottern till sjukvården. Helena blev mycket förvånad över beskedet att hon, som barnets mamma, förväntades ta hand om dottern själv när hon var sjuk. Först då insåg hon att hon var mamma och sin betydelse för barnet.

Mycket har ändrats inom neonatalvården i Sverige sedan dess. Olika vårdfilosofier som NIDCAP, samvård och ”känguru-vård” (eller hud-mot-hudvård som det också kallas) försöker på olika sätt att tidigt engagera föräldrarna i vården av de mycket små, och ofta mycket sjuka, barnen.

De nya vårdformerna har inneburit ett paradigmskifte i synen på föräldrarnas roll. En vanlig kommentar på en neonatalavdelning för så kort tid som tio år sedan var till exempel: ”Snart går mamma hem för natten, då kan vi äntligen börja arbeta och ägna oss åt barnet”. Eller: ”Vad underbart det här jobbet är! Och ännu bättre vore det om man slapp föräldrarna”.

Sjukvårdspersonalens kommentarer ger en antydan om den kraft som utvecklas när förälder och barn får vara tillsammans. Tyvärr har vi först på senare år förstått att denna kraft finns på samma sätt även när barnet är fött mycket för tidigt och föräldrarna är oförberedda på sitt föräldrarskap.

Neonatalogins roll

Långt ifrån alla för tidigt födda barn i Sverige får bo tillsammans med sin föräldrar från första stund. På de flesta neonatalavdelningarna finns idag någon form av familjevård, vilket innebär att barn och föräldrar bor tillsammans de sista dygnen före utskrivningen. Fortfarande är det standard på de flesta förlossnings- och neonatalenheterna att modern vårdas på en BB-avdelning efter förlossningen, även om hennes nyfödda barn behöver vårdas på en neonatalavdelning. I realiteten innebär detta att mor och barn separeras ifrån varandra en stor del av dygnets timmar.

Amanda är född i vecka 25. Hon har haft ett ganska stormigt liv under sina första levnadsveckor, som har präglats av respiratorvård, intravenös nutrition och antibiotika, kuvösvård. Föräldrarna fick hålla henne för första gången när Amanda var 12 dagar gammal. När Amanda var knappt tre veckor gammal tog man henne ur respirator och hon har sedan dess fått andas själv, men har fått extra syrgas via så kallad CPAP. Idag är Amanda 3 veckor och 2 dagar gammal. Hon har under gårdagen blivit förflyttad från den neonatala intensivvårdsavdelningen till en annan neonatalavdelning på ett annat sjukhus. När läkaren på denna avdelning går fram till kuvösen för att undersöka henne backar föräldrarna ett steg. De har under Amandas hela liv känt en stor oro för om hon ska överleva. De har fått information om att Amanda har hjärnblödning på båda sidor, men att dessa är små och att man i dagsläget inte kan bedöma om dessa kommer att ge några men för framtiden. Läkaren lyfter på det tunga ”NIDCAP”-täcket som ligger över kuvösen för att skydda Amanda från ljud och ljus från omvärlden. Amanda sover, men börjar stäcka på sig när läkaren försiktigt lägger sin hand på hennes kropp. Föräldrarna håller om varandra och följer varje rörelse med stor anspänning.

...


 

 

 Till förstasidan!    Överst på sidan!    Tillbaka ett steg!    Skriv ut sidan!

 
 

 

Copyright: Allt material © MELLANRUMMET
Mångfaldigande av innehållet är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan skriftligt medgivande av redaktionen. ISSN 1404-5559. Utgiven av Mellanrummets Vänförening

2011-10-29

Magnus Bjurhammar www.enigma.se
Webbmaster