Hela tio år har gått sedan första numret av Mellanrummet
utgavs! Det började som en vag tanke i mitt huvud, och en
önskan om att även vi i Sverige, som är intresserade av
psykoterapeutiskt arbete med barn, ungdomar och deras
föräldrar borde ha tillgång till en tidskrift i ämnet, som
kunde hålla oss uppdaterade inom området och bidra med att
sprida information om detta så intressanta yrke.
Eftersom jag arbetar på Ericastiftelsen, som har klinisk
verksamhet, utbildning och forskning på sin agenda, så kom jag i
kontakt med många studerande som satt inne med intressanta
kunskaper och erfarenheter, men som inte nådde ut utanför den
egna kretsen inom den region av Sverige där de var
yrkesverksamma. Jag kom också i kontakt med många bra
uppsatsarbeten skrivna av studerande på psykoterapiutbildningen.
Ett stort och mödosamt arbete hade de lagt ned, men ofta
förvarades dessa uppsatser i arkiv efter presentation och
godkännande. Vilket slöseri med intressant och läsvärd
information!
Jag hade också ett tämligen stort kontaktnät runt om i
Sverige efter att ha haft många utbildnings- och
handledningsuppdrag på olika orter. Genom detta fick jag höra om
många intressanta verksamheter, där det bedrevs
psykoterapeutiskt arbete. Det blev möjligt att upprätta ett nät
av kontaktpersoner som täcker stora delar av landet.
Jag har också haft glädjen att ha kontakter via det nätverk
som EFPP (European Federation for Psychoanalytic Psychotherapy)
utgör. Härigenom låg kontaktytor runt om i de Nordiska länderna
och i Europa öppna. Det var bara att gripa sig an denna
potentiella ”international interchange”. Och det kontaktnätet
har verkligen burit frukt i form av många intressanta artiklar
och andra bidrag i Mellanrummet genom åren.
När nu dessa möjligheter fanns, då återstod bara det
svåraste: att skapa de praktiska förutsättningarna för att ge ut
en tidskrift. En redaktion bestående av intresserade och
arbetslystna medlemmar bildades. De arbetar alla ideellt med
tidskriften, men hur skulle alla arrangemang runt en sådan
tidskrift ordnas? För den som är intresserad av att läsa om alla
de vedermödor vi hade – och de var många – finns en beskrivning
som gjordes i samband med att det 10:e numret utkom 2004. Den
återfinns på Mellanrummets hemsida under rubriken
Vänföreningen. I dagens läge
står vi alltså nu inför det 10:e året och det 20:e numret! Det
rör sig om närmare 4 000 sidors text som nu finns i tryck och
kan efterbeställas av dem som ännu inte tagit del av dem, eller
endast vill bekanta sig med ett område som ett visst temanummer
fokuserar på. Och, som någon uttryckte det: ”Mellanrummet
fyller ut ett tomrum”.
När man vill embarkera på ett projekt som att ge ut en
tidskrift, måste man ha någon sorts idé om vem man skriver för.
I redaktionen såg vi framför oss intresserade inom dåvarande
BUP- och PBU-verksamheter, specialenheter inom skol- och
socialförvaltningar och förstås privatpersoner samt studerande
på olika psykoterapiutbildningar och närliggande områden. Så
blev också verkligheten i de första årens prenumerationer och
efterbeställningar. Under de senaste åren har dock
BUP-organisationerna i Sverige undergått genomgripande
förändringar och prenumerationerna därifrån har minskat
drastiskt. Psykoterapi – och i synnerhet den som utgår från en
psykodynamisk eller psykoanalytisk teoretisk grund – har
förpassats till att bli unika och mycket sällsynta inslag i
deras behandlingsutbud. Gamla kunskaper förkastas och nya
metoder med hopp om en lösning på alla problem tar allt större
utrymme. Det är därför glädjande att läsa USA:s president Barack
Obamas självbiografi (2009) där han skriver att:
”Det förflutna är aldrig, som Faulkner påminner oss, dött
och begravet; det är inte ens förflutet. Denna kollektiva
historia, detta förflutna, har direkta beröringspunkter med
min egen historia”. (s.10)
Vi som arbetar utifrån en psykodynamisk grundsyn har en
likartad inställning till människans plats i sin livshistoria
och hur den är förknippad med händelser såväl bakåt i tiden som
i dagssituationen.
I Sverige står vi inför gigantiska förändringar av hälso- och
sjukvården och den alltmer frekventa privatiseringen. Vi har
tidigare beskrivit den förändring som sker när ett av Sveriges
rikstäckande och mest uppskattade utbildningsinstitut och
kunskapscentrum, Psykoterapi Institutet, nu står inför total
nedläggning (Mellanrummet nr 19, s.1). Det senaste beslutet är
nu, att förutom nedläggningen av forsknings- och
utbildningsdelen, så ska även personalgruppen splittras upp på
befintliga öppenvårdsmottagningar och därmed skingras den
kunskapsbas som funnits (PI Rapport, 2009).
Många bra och gedigna utbildningsanordnare har nu förlorat
examensrätten. Glädjande i detta sammanhang är dock att Umeå
universitet nu får behålla examensrätten efter en andra
granskningsomgång av Högskoleverket och de fortsätta därför att
utbilda barn- och ungdomspsykoterapeuter. Kopplingen till
universiteten blir starkare och den kliniknära
utbildningen och forskningen riskerar att bli alltför
akademiserad och alltför långt ifrån innehållet i patienternas
vardagliga behandling.
En mycket stark trend som sprider sig inom den offentliga
verksamheten är privatiseringen av vården. Om privatisering kan
man ha olika åsikter. Vad som är en mer generell synpunkt är
vilken typ av utbud man avser att erbjuda de sökande patienterna
till mottagningarna. Inom Carema Hjärnhälsan AB, som just vunnit
upphandlingen inom Stockholms läns landsting för en del av
vuxenpsykiatrin, har de ansvariga klart deklarerat, även i
lokalpressen, att man inte kommer att inkludera psykodynamiskt
synsätt i sitt utbud. Man ska endast erbjuda s.k. evidens
baserad behandling i vårdprogrammet. Att man då helt förbiser
att tung evidens finns för psykoanalytisk och psykodynamisk
psykoterapi är minst sagt märkligt. (se t.ex. Sandell, 2009).
I nr 2 av Psykologtidningen, 2009 (s.4) kan man läsa om den
förestående privatiseringen av en av Stockholms Läns Landstings
ordinarie BUP-mottagningar. Prima Barn har vunnit upphandlingen.
Man ska ”förnya barn- och ungdomspsykiatrin från det första
mötet till den mer avancerade specialistvården. Målsättningen är
att behandlingen ska vila på en vetenskaplig grund och ha en
stark förankring i forskning”. De intervjuade framhåller att
man ska slopa kraven på gemensamma genomgångar i stora
behandlingsteam och att psykologen omedelbart ska börja en
utredning av barnet efter att det redan initialt träffat en
barnpsykiater vid första kontakten. Detta innebär att fyra-fem
barnpsykiatriker ska finnas på en mottagning, något som kommer
att innebära ökade personalkostnader, vilket framhålls i
artikeln. Man uttrycker också att det finns ”inga krav på att
generera vinster initialt” (s.6). Det är skrämmande med den
snabba inriktningen på att sätta barnet i fokus. Ett barn är
inte endast ett barn! Redan D.W. Winnicott uttalade att: ”there
is no such thing as an infant…”. Barn lever i någon typ av
familjekonstellation och ingår i någon form av gruppverksamhet
på förskolor och i skolan. Att helt hoppa över detta faktum och
omedelbart börja utreda ett barns eventuell neuropsykiatriska
funktionshinder kan väl knappast vara förenligt med
vetenskapligt förankrade kunskaper om anknytningens betydelse
för hjärnans utveckling? Kanske är det just här som
psykodynamisk inriktning anses gammalmodig och otymplig? Så
mycket lättare att endast fokusera på en ”detalj” i taget i ett
system och låta andra organisationer ta hand om resten.
En annan populär trend är allehanda kurser och
utbildningsdagar som fokuserar på frågor kring
”patientgenomströmningen”. Input och output är förvisso viktiga
begrepp, men om man glömmer att fokusera på utformningen av
innehållet i behandlingsarbetet är man illa ute. Parallellt
med den enormt starka psykiatriseringen av BUP och betoningen på
”genomströmningshastigheten”, ser man glädjande nog uppväxandet
av olika former av terapeutiska verksamheter inom andra områden
som står närmare barnen och ungdomarna i deras vardag.
Den starka populariteten för kognitiv beteendeterapi har lett
till att denna teknik nu ”implementeras” inom de flesta
vårdorganisationer. Kurser på fem veckor anordnas på flera håll
i landet för utbildning i metoden. En ”ultralight” variant av
KBT-utbildning planeras i Skånes läns landsting. Med stöd av
statliga medel vill man starta en snabbutbildning i KBT av alla
vårdgivare inom psykiatrin (för mer information hänvisas till
Riksföreningen Psykoterapi Centrum i regionen). Förslaget
innebär en utbildning på sammanlagt fem dagar (två för en
grundkurs, därefter tre för ”specialisering”)! Det
samhällsfenomen som vi just nu ser är inte psykodynamiska kontra
kognitiva inriktningar (vilket i sig är en meningslös
uppdelning). Istället ser vi att utbildade KBT-terapeuter
förskräcks över att denna lättviktiga variant om fem dagars
förkovring i en terapimetod anses räcka för att en behandlare,
utan annan längre grundutbildning, ska kunna erbjuda
terapeutiska insatser och s.k. psykologisk behandling.
I detta läge är det inte enkelt att sprida psykodynamisk
kunskap. En förtröstan är dock att många ”brukare” – det ”fina”
ordet för patienter – börjar efterfråga ett psykodynamiskt
förhållningssätt i bemötandet från behandlare. Den glädje man
som psykoterapeut kan uppleva när en patient och dennes familj
uttrycker sin tacksamhet för den förändring som skett uppväger –
åtminstone i stunden – den ensidighet som nu verkar styra så
många beslutsfattare på politiska och administrativa nivåer.
Vad vi nu ser är en allt stridare ström av artiklar, böcker
och annan kunskapsspridning om samspelet mellan hjärnans
utveckling, anknytning och personlighetens utformning. Susan
Harts bok ”Brain, attachment and personality. An introduction
to neuroaffective development” (2008) är ett närliggande
exempel på detta. Kanske kommer vi inte se bokstavskombinationer
som KBT, ACT, PDT etc. framöver utan snarare ”NAT” –
Neuroaffective psychotherapy, eller någon annan förkortning för
mer integrativa behandlingsmetoder.
Vi vill tacka alla som bidragit med manus till detta nummer
och för deras beredvillighet att sprida information om samspelet
mellan psyke och soma – ett område som ligger den arbetande
redaktionen varmt om hjärtat. Vi vill även tacka leg.
psykoterapeut Kate Bradshaw Tauvon som än en gång bistått oss
med ovärderlig hjälp med granskning av de engelskspråkliga
manusen.
Mellanrummets vänförening har nyligen haft sitt årsmöte och
mer information om detta finns att läsa på hemsidan.
Tioårsjubileet kommer att firas i höst med en gästföreläsning av
Magnus Kihlbom för medlemmarna i Mellanrummets vänförening.
Britta Blomberg
ansvarig utgivare
Referenser
Hart, S.
(2008). Brain, attachment and personality. An introduction to
neuroaffective development. London: Routledge.
Obama, B.
(2009). Memoarer. Min far har en dröm. Stockholm: Bonnier
Pocket.
Sandell, R.
(2009). Psykodynamisk terapi ger också bra effekt.
Psykologtidningen, 5, 10-11.
Örn, P. (2009).
Den Privatiserade Psykiatrin. Psykiatri i Stockholm
privatiseras. Psykologtidningen, 2, 4-6.
PI (2009).
Översyn av psykoterapiinstitutet – PI. Förslag till
etablering av ett kompetenscentrum för psykoterapi i Stockholms
län. Rapport 090126.
