|
Nr 21 2009 sid. 153–167
EN FAMILJ – VAD ÄR DET?
|
|
|
I detta nummer av Mellanrummet önskade redaktionen få en berättelse om anknytning, när en svensk familj adopterar ett barn från ett annat land. Elisabeth Cleve, psykoterapeut på Ericastiftelsen i Stockholm har sedan många år intresserat sig för frågor som berör adoptivfamiljer. Två föräldrar sökte hjälp på Ericastiftelsen för sin dotter som kom att gå i individuell terapi hos Elisabeth. Familjen hade tidigare adopterat en pojke från en annan världsdel och hade andra erfarenheter från den adoptionen om hur anknytning kunde gestalta sig. Föräldrarna hade parallell kontinuerlig samtalskontakt med annan terapeut. Berättelsen om den lilla flickan Julia bygger på en bandad intervju med föräldrarna cirka ett år efter att behandlingskontakten avslutats. Den antog formen av ett samtal mellan föräldrarna och Elisabeth Cleve som spelades in och har redigerats av redaktionen. Både föräldrarna och Elisabeth har läst och godkänt det som presenteras i artikeln. Alla namn i familjen är fingerade och godkända av föräldrarna. Vi vill varmt tacka föräldrarna Cattis och Peter som så generöst delat med sig av sina erfarenheter. Adoption – en nyinlärningAtt adoptera ett barn från en annan kultur med en egen historia med sig i bagaget innebär en ny situation för en familj. Två sätt att leva ska jämkas samman. Cattis och Peter hade redan adopterat sonen Mario, som de hämtade när han var 2½ år. Han hade en traumatisk bakgrund och hade vistats på sjukhus och barnhem men även i en fosterfamilj 1½ år. När han kom till Cattis och Peter blev han deprimerad och det menar föräldrarna tydde på att han hade knutit an till fosterföräldrarna och saknade dem. Senare har det visat sig att han har ett fysiskt funktionshinder. Julia kom till familjen när hon var 5½ år och hade levt på olika institutioner i nästan hela sitt liv. Sannolikt hade hon också vuxit upp i utsatt läge och utan någon som kunnat beskydda henne. Att börja knyta an och starta en ny livshistoria i Sverige med sin nya familj var inte möjligt. De erfarenheter hon hade med sig från sitt hemland, ett land i de forna Sovjetstaterna, kom att ta en genomgripande plats i hela hennes nya familj. För Cattis och Peter var det inte någon enkel resa att lära känna henne, och att hjälpa henne så att hon skulle våga lita på dem. Det som varit mer självklart i anknytningen till sonen, såg annorlunda ut med Julia. Även i terapin hos Elisabeth präglades kontakten av de erfarenheter Julia hade av hur man är tillsammans med andra människor. Det finns inte heller något självklart förhållningssätt att falla tillbaka på för en terapeut. Varje ny liten patient måste mötas utifrån dennes egen värld och den kan stundtals innehålla förskräckande upplevelser. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
Två
föräldrar berättar här om hur anknytningen gestaltade sig i deras familj
då de tog emot en femårig flicka. Barnet har gått i individualterapi och
föräldrarna har haft stödsamtal hos andra terapeuter om de svårigheter
som uppstod i samband med att de tog emot en ny familjemedlem. Leg.
psykolog, leg. psykoterapeut Elisabeth Cleve, vid Ericastiftelsen i
Stockholm, har arbetat med flickan. Föräldrarna har efter
terapikontaktens slut samtyckt till ett samtal med henne för
Mellanrummets läsare och även godkänt artikeln för publicering.
