|
Nr 21 2009 sid. 50–64
|
|
|
Det är anmärkningsvärt att triaden bestående av mamma – pappa – barn inte är mer omfattande studerad för att bättre förstå hur det tidiga samspelet utvecklas och påverkar oss senare i livet. Samspelet mellan tre personer är komplicerat och att hitta metoder att studera hur just det tidiga samspelet påverkar oss i ett längre perspektiv är än mer komplicerat. Men inte bara detta är skälet till varför det fortfarande satts så lite fokus på detta område. Utvecklingsstudier kring späda och små barn görs framförallt i dyadiska sammanhang. Delvis beror detta på anknytningsteorin som studerats framförallt i mor-barn-dyaden och visat sig central för att förstå barns utveckling och samspel. I det kliniska arbetet utgör detta en svårighet och det är angeläget för att förstå barns utveckling och mående att också utforska hur familjedynamiken ser ut. Att studera den växelverkan par- och föräldrarelation har i en familjs samspel är både svårt och känsligt. Att det kan vara parrelationen som påverkar våra barn mer än det föräldraskap vi aktivt utövar är en svårighet och en börda som vi vuxna måste leva med. Men det gör det också svårare att sätta strålkastare på detta område. Familjeterapeuten Virgina Satir talade redan på 70-talet om paret som familjens arkitekter. John Gottman i Seattle har varit en av banbrytarna på detta forskningsområde och bidragit med viktig kunskap. Att förstå och metodiskt analysera samspelet i en triad har jag och många med mig kunnat göra tack vare Elisabeth Fivaz-Depeursinge och hennes teams, i Lausanne, banbrytande arbete kring triaden. Detta arbete försöker kombinera ett utvecklingsteoretiskt perspektiv med det systemteoretiska. Bilderna nedan [exkluderad] illustrerar samspelet i en dyad och i en triad. Turtagningen är namnet på den sensitiva interaktion som sker i dyaden och ordet synkronisering använder jag som ett sammanfattande begrepp för alla de interaktioner som skall kombineras i en triad. Hur föräldrarna samarbetar i sitt föräldraskap, t.ex. om man stödjer varandra, koordinerar sitt samspel eller t.o.m. exkluderar en förälder, är många gånger relaterat till parrelationen och kommer att påverka barnets sociala och emotionella utveckling (Hedenbro, 2006; McHale, 2007a, 2007b). Kliniskt har vi sett många exempel på hur barns uppmärksamhet går åt till att handskas med sina föräldrars konflikter. Det är konflikter som kan tyckas osynliga, men med barnets känslighet för sina föräldrar blir de omöjliga att dölja. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
Monica
Hedenbro, med.dr., leg. psykoterapeut och socionom arbetar sedan många
år som privatpraktiserande terapeut samt undervisar och handleder. Hon
har skrivit böcker och artiklar speciellt inom området barn och familj
och producerat flera utbildningsfilmer. Detta är också hennes
forskningsområde. I artikeln lyfter Monica fram betydelsen av
mikroskeendet i samspelet mellan mamma-pappa-barn. Att se vilken
betydelse parrelationen/föräldrarelationen har för barnets utveckling är
något som bör uppmärksammas, utforskas och bättre förstås inte bara i
forskning utan även i det kliniska arbetet.
