Nr 21  2009 sid. 77–92

 
SAMSPEL I TERAPI

Maria Borg

    Förstasidan

    Tidigare nummer

    Kommande nummer

    Efterbeställning

    Manusregler

    Redaktionen

    Kontaktpersoner

    Sök

Maria Borg är leg. psykolog, leg. psykoterapeut och arbetar inom Barn- och Ungdomspsykiatrin i Stockholm. Artikeln är en bearbetning av hennes examensuppsats från Barn- och Föräldraterapiutbildningen vid Umeå Universitet från 2008. Den är en teoristudie kring samspelsutveckling och handlar om hur samspelet mellan spädbarn och föräldrar påverkar barnets utveckling. Även frågor rörande samspelsbehandling och samspelets roll i individualterapi behandlas.

Kunskapen om de tidiga relationernas betydelse för barns vidare utveckling har under de senaste decennierna utvidgats genom forskning om hjärnans utveckling. Man har kartlagt samspelet mellan de emotionella erfarenheterna i föräldra-barn-relationen och hjärnans tillväxt hos spädbarn.

Uppbyggnad av ett minnessystem för samspelserfarenheter startar under de första levnadsveckorna. Förståelsen för icke-verbal kommunikation, såsom ansiktsuttryck, gester, röstläge m.m. börjar tidigt i livet, och ”tränas” med stort engagemang, ofta glädjefyllt, under ansikte-till-ansikte-samspel med närstående, redan innan barnet har fått förmågan att hålla i och leka med leksaker. Även svåra känslor förstoras eller härbärgeras i samspelet med de vuxna. Var och en av de samspelsstunder barnet deltar i bildar underlag för uppbyggnaden av samspelsstrukturer i hjärnan. Erfarenheterna lagras i minnet, som kompetens och känsloerfarenhet.

De nyare utvecklingsteorierna grundar sig på tidigare kunskap. I aktuell forskningslitteratur refereras kontinuerligt till den tidigare, även om man delvis grundar sig på andra observationsmetoder och bygger nya teoriinriktningar.

Förälderns ansiktes speglande funktion har tidigt beskrivits i den psykodynamiska teorin, och är en grund även i de nya teorisammanhangen.

Förälderns ansikte speglar spädbarnets känslor, och barnet uppfattar sitt eget sinnestillstånd uppfångat i den vuxnes mer mogna och utvecklade personlighet. Barnets känslor härbärgeras med hjälp av förälderns igenkännande. Känslan återspeglas till barnet i mer integrerad form. Den är ”smältbar” för barnet när den prövats i förälderns medvetande, befunnits uthärdlig, och speglats tillbaka. Tidigare kunskap förvaltas i de nya sammanhangen, och utvidgas.

Den emotionella kommunikationen är en
grund för hjärnans utveckling

Allan Schore (2004) beskriver den emotionella reglering som sker i samspelet. Den emotionella kommunikationen mellan förälder och barn hjälper till att koppla ihop fysiologiska regleringsmekanismer i barnets och förälderns hjärnor med varandra. Den känslomässiga intensiteten i deras kommunikation regleras med hjälp av ett samspel mellan deras hjärnor, för stunden ihopkopplade med varandra i ett gemensamt system (ref. till Tronick, 1998). Föräldern deltar intuitivt i interaktionen med barnet, och hjälper till att reglera barnets känslor. Föräldern hjälper barnet att ”stanna kvar” i en känsla och dela den, i en stund av känslomässig kommunikation.
Inom spädbarnet kopplas kroppens signaler ihop med själsliga tillstånd och omgivningens gensvar i ett kretslopp. Under den processen bildas byggstenarna i det högra hjärnsystemet. Nervbanor byggs upp, synapser växer till. I barnets inre påbörjas utvecklingen av en ”matrix” för interaktion, en implicit kunskap om hur man samspelar med andra.

...

Copyright: Allt material © MELLANRUMMET
Mångfaldigande av innehållet är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan skriftligt medgivande av redaktionen. ISSN 1404-5559. Utgiven av Mellanrummets Vänförening

2011-10-29

Webbmaster