|
Nr 22 2010 sid. 132–134
|
|
|
Det psykodynamiska fältet, teoretiskt och terapitekniskt, gör skäl för namnet – det präglas av en inre dynamisk utveckling som ibland gör att vi inte känner igen oss eller förvånat höjer på ögonbrynen – är det där en psykodynamisk ståndpunkt, en psykoanalytisk teori, en psykodynamisk terapimetod? Vi har under senare år allt mer kommit att möta teoretiska formuleringar och forskningsrön som gjort att begrepp som t.ex. anknytning, mentalisering eller relationell psykoanalys införlivats i vårt professionella språk. De många psykoanalytiskt/psykodynamiskt inspirerade metoder för tidsbegränsade psykoterapier för både barn, ungdomar och vuxna som utvecklats ur metoder formulerade på 1960- 70-talen, har fått förnyad aktualitet, inte minst för att de beforskats och befunnits uppfylla evidenskriterier. Mitt intryck är att den försämrade opinions- och inflytelsemässiga positionen för psykoanalys och psykodynamisk psykoterapi, som vi sett de senaste årtiondena, också har fört med sig nyorientering – och ett intresse att samlas kring och formulera vissa gemensamma grunddrag i psykodynamiska psykoterapiformer. En nypubliserad artikel av J. Shedler (2010) The Efficacy of Psychodynamic Psychotherapy, innehåller, förutom en utmärkt sammanställning av vetenskaplig evidens för psykodynamiska psykoterapier, en jämförelse av psykodynamiska psykoterapier med andra terapiformer som resulterat i sju utmärkande särdrag för psykodynamisk psykoterapiteknik och psykodynamisk psykoterapiprocess, http://psychsystems.net/shedler.html: 1. Fokus på affekter
och uttryck för emotioner Att på detta sätt ringa in fenomen och processer i ett enkelt och ganska vardagligt språk, är en stor fördel – det ökar vår känsla för att vi har en gemensam grund att stå på. Men det kan också lätt dechiffreras och grena ut sig i formuleringar kring medvetna, omedvetna, icke-medvetna känslor och fantasier, beskrivningar av försvarskonstellationer som karaktäriserar normala och patologiska personligheter, upprepningstvång eller neurotiska personlighetsdrag, teorier om hur våra tidiga erfarenheter skapar en inre värld som präglar det sätt som interpersonella relationer gestaltas i nuet etc. – och alla sju särdragen är typiska ingredienser under en psykodynamisk terapisession, nästan alltid och samtliga. Ett undantag är den fjärde punkten, diskussion av tidigare erfarenheter, som ju knappast kan betraktas som typisk i en barnterapi, även om den förekommer. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
Anders
Jacobsson är leg. psykolog, leg. psykoterapeut och psykoanalytiker, vid
Ericastiftelsen, Stockholm. Här ger han några utgångspunkter för
reflektion om det psykodynamiska perspektivet.
