|
Nr 22 2010 sid. 17–28
|
|
|
Psykologiska och psykoterapeutiska teorier diskuteras och ifrågasätts. Det gäller alla teorier som vill förklara och förstå mänskligt beteende. På detta sätt har det varit och så kommer det att vara. Och så skall det vara. Det ligger i universitetets anda och i allmänhetens intresse. Behandlingsteorier i synnerhet är ett objekt för kritisk granskning. Detta sammanhänger med att de som intresserar sig för teorierna – forskare, praktiker och patienter – förväntar sig resultat. Till denna förväntan om resultat har det också samtidigt och parallellt funnits – och måste finnas – en problematiserande diskussion såväl om vad ett resultat kan bestå av som hur det kan manifestera sig och påvisas. Det finns sedan psykoanalysens uppkomst frågor om huruvida den fungerar som behandlingsform eller inte. Sigmund Freud var misstänksam mot att utvärdera psykoanalysen med hjälp av experiment. När psykologen Saul Rosenzweig på 1930-talet (28/2 1934) sände en rapport till Freud som visade att det fanns experimentella resultat som stödde Freuds antaganden, svarade psykoanalysens grundare att han hade tagit del av Rosenzweigs studier med stort intresse. Han fäste emellertid inte så stort värde vid dem, eftersom han menade att hans postulat vilade på många pålitliga iakttagelser som gjorde dem oberoende av experimentell verifikation. Han tillade emellertid att sådana studier trots allt inte kunde göra någon skada. Flera, om än inte alla, psykoanalytiker har intagit samma position som Freud i denna fråga, och sålunda hävdat att psykoanalysens sanningshalt inte kan avgöras genom experimentella undersökningar. I januari 2003 intervjuade jag den eminenta fransk-bulgariska psykoanalytikern och författarinnan Julia Kristeva och hon betonade att varje människoöde är individuellt och att sanningen alltid är knuten till det lyssnande som blir möjligt mellan psykoanalytikern och analysanden i förhållande till det specifika människoödet. Det är viktigt att inte ställa undersökningar gjorda med å ena sidan så kallade kvantitativa metoder mot undersökningar och ställningstaganden som å andra sidan vilar på så kallade kvalitativa metoder. Det finns upplevelser som är svåra att klä i kvantifierade termer. Behovet att kvantifiera är begripligt och till och med väsentligt i vissa sammanhang. Men det är minst lika viktigt att komma ihåg att det inte går att fånga hela den gåtfulla människan enbart med hjälp av enkäter vars svar kvantifieras eller med hjälp av neurofysiologiska mätdata. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
Per
Magnus Johansson, är privatpraktiserande psykoanalytiker utbildad i
Paris, psykolog, psykoterapeut och specialist i klinisk psykologi,
verksam vid Göteborgs universitet. Hösten 2009 publicerade han den
fjärde volymen i serien ”Freuds psykoanalys; Inblickar i psykiatrins och
den psykodynamiska terapins historia i Göteborg 1945–2009”. Han är
docent i Idé- och lärdomshistoria, grundare och redaktör för
Psykoanalytisk Tid/Skrift och erhöll 2006 franska
utbildningsministeriets Officier dans l’Ordre des Palmes Académiques. I
artikeln vill han få läsaren att vända åter till kärnpunkterna i det arv
Freud lämnat efter sig. Återvändandet kan ses som en konsekvens av ett
antal förstelningar av dogmatisk natur som drabbat den psykodynamiska
traditionen. Han efterlyser en kritisk granskning av den psykodynamiska
tanketraditionen. Samtidigt gör han gällande att den psykodynamiska
teorin, så som den gestaltar sig i originalverken från första halvan av
1900-talet, måste läsas kreativt.
