|
Nr 22 2010 sid. 77–93
|
|
|
”Ju mer det skrivna
plundrar mig, desto mer tydliggör det för det levda, vad som inte fanns
i själva upplevelsen. Det är bara orden som upptäcker det, eftersom de
inte visste det tidigare. Där de överraskar det levda blir det som mest
tydligt. Orden blir så övertygande att det levda måste klamra sig fast
vid dem för att inte falla sönder”. I denna lilla ingress ingår så mycket av tänkvärdheter om förhållandet mellan upplevelserna vi har, det levda livet, det enskilda och individuella, å sin sida, som det presenterar sig, och å andra sidan, våra försök att göra en rättvisande representation av det, i en teori. Det handlar om hur vårt verbala språk – ord och begrepp, grammatik och meningar – både plundrar oss på en livsvärld som ter sig alltmer avlägsen och främmande för oss, vårt eget liv, och tillför något av ordning, organisation och sammanhang. Minnet (teorin, evidensen) får lätt makt över verkligheten. Vetenskapen får komma före praktiken, över den – skulle det kunna vara tvärtom i en praktik som är forskande och hela tiden sker i en dialog som är en uppgörelse med sig själv och den egna teorin? Allt i vår tid organiseras i vertikala system, inte längre horisontellt. Till nackdel för samtal och samspel, och mycket annat som utspelar sig utanför en hierarkisk ordning. Teorin och skrivbordet höjs över geografin, terrängen där vi ofta går vilse. Min erfarenhet av livet, i yrket och annars, är den att detta liv inte är evidensbaserat. En utgångspunkt för mig är att människan är en logiskt tänkande varelse som fattar irrationella beslut. Jag skriver om psykodynamisk tradition och kontrasterar den mot andra traditioner och vill inte ställa någon under eller åt sidan. Kognitiva och psykiatriska modeller har sin plats. Det vet vi med säkerhet. Det som håller ens intresse vid liv är det viktiga – vi har olika intressen. Jag pläderar för att det finns en plats för psykodynamiskt analytiskt tänkande och arbete inom hälso- och sjukvård idag. Det är en oerkänd grund för alla andra terapiformer och en stor del av det som gör dem verksamma. Ur det myller av teorier, kunskaper och tankar man kan ha om detta aktuella ämne – vad är psykodynamik? – väljer jag två spår att diskutera: att vetenskapen inte är så odelad som det kan låta i nyheterna idag, som vore den en och samstämmig. Det andra spåret är att den psykodynamiska/analytiska traditionen (jag skiljer dem inte åt i dessa argument) är omistlig i mer krävande kliniska situationer, besvärliga för de fordrar mer av oss för att bli tillvaratagna och något förstådda. Det dynamiska arbetet och teoriverket alstrar ett annat sätt att tänka – som i en dröm – som ger oss en ny uppmärksamhet. Möjligheten att tala fritt skapar andra sätt att se och ger oss ett nytt språk som kan vara ologiskt, men upplevelsenära, ett inkorrekt språk, subjektivt, personligt, inte fullt så allmänförnuftigt. Psykodynamiska begrepp som hållning, motstånd, överföring och omedvetenhet är värdefulla stödbegrepp för oss när vi vill öppna oss för detta informella språk (symptom, drömmar, känslor, berättelser, rädslor). ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
Leif
Lindahl, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, Göteborg, arbetar sedan
länge med barn, unga och vuxna i psykoterapi och som lärare och
handledare. Här visar han hur psykodynamisk psykoterapi både förutsätter
och skapar ett annat sätt att se och tänka än det rationella jagets, det
som är rimligt och sannolikt men bundet till utsidan och omvärlden.
