|
Nr 22 2010 |
|
|
Människors unika förmåga att leva sig in varandras inre, sätta ord på tankar och känslor och kommunicera dem ligger till grund både för släktets utveckling och för den enskilde individens utveckling. Med titeln Vi är våra relationer, Natur & Kultur 2010, vill Tor Wennerberg betona hur avgörande relationer är för individen, anknytningsteorin är en två-personsteori, ingen existerar enbart i kraft av sig själv, vi blir till i mötet med andra. Han gör en grundlig genomgång av anknytningsteorins utveckling och kopplar ihop olika teoriers sätt att benämna det som sker mellan och inuti oss när vi samspelar med varandra. Våra relationer formar vår djupaste upplevelse av oss själva. Introduktionskapitlet är en beskrivning av våra två existentiella kraftfält: närhet och autonomi. Vi styrs både av behovet att komma andra människor nära och av att utveckla en egen identitet. Huvudsyftet med boken, och det som känns mest angeläget för kliniskt verksamma psykoterapeuter, är beskrivningen av hur den desorganiserade anknytningen uppkommer, vilka uttryck den tar sig och hur man kan tänka psykoterapeutiskt för att upphäva dess skadliga inverkan. Omkring 15 % av alla barn i icke-kliniska urval uppvisar desorganiserad anknytning och i grupper med låg socio-ekonomisk status ökar andelen till 25 %. Vi har alla, oavsett hur våra första anknytningsrelationer såg ut, erfarenheter av ensamhet och upplevd övergivenhet som påminner om de desorganiserade barnens. Peter Fonagy har framhållit att även i trygga anknytningsrelationer är föräldern okänslig för barnets affekttillstånd i mer än 50 % av tiden. Skillnaden är att trygga föräldrar reparerar sina misstag tillräckligt ofta. Wennerberg betonar att ökad förståelse för de desorganiserade barnens utsatta situation kan hjälpa oss att bättre förstå våra gemensamma livsvillkor och stärka vår empati för människor som har det svårt. Sökandet efter känslomässig närhet har vi på ett eller annat sätt med oss genom hela livet. De tidiga anknytningsmönstren är inte liktydigt med oföränderliga inre strukturer, utan de är kontinuerligt verksamma mentala processer som är möjliga att påverka och förändra i nya relationella erfarenheter. I bokens första del beskrivs de organiserade anknytningsmönstren; trygg, otrygg-undvikande, otrygg-ambivalent, vilka alla kan ses i det som benämns normalutveckling. Författaren redogör för utvecklingen av teori och klinisk forskning från Bowlby och skapar en överblick av hur de olika forskarnas teorier och studier hänger samman, hur de stimulerat och påverkat varandra. Huvuddelen av boken beskriver den desorganiserade anknytningen. Den har rötter i Bowlbys tankar om rädsla, den centrala medfödda affekt som i hög grad styr och reglerar barns beteende. Rädsloreaktioner driver oss bort från det som väcker rädsla, medan behovet av anknytning driver oss nära den person som kan göra oss lugna och trygga igen. Mary Mains och Eric Hesse utvecklade det fortsatta tänkandet om desorganiserad anknytning som en följd av att barnet skräms av sin anknytningsperson. Detta innebär att den barnet instinktivt söker skydd hos samtidigt skrämmer barnet, en biologisk paradox som barnet inte kan hantera eller lösa med ett organiserat beteende. Anknytningsteorin utgår från barnets medfödda strävan att bevara den relation som är nödvändig för barnets överlevnad, till vilket pris som helst. Lojalitet även mot smärtsamma tidiga objekt är en direkt funktion av barnets överlevnadsinstinkt och sammankopplad med anknytningssystemet – ett relationsbevarande biologiskt imperativ, vilket förklarar varför barn knyter an även till föräldrar som försummar eller misshandlar. Detta relationsbevarande biologiska imperativ får djupgående psykologiska konsekvenser. Det sker en inre anpassning hos barnet, med grund i att barnets upplevelse av sig själv formas av den andres upplevelser av barnets vaknande själv (den omedvetna tvåpersonsstrukturen). Det lilla barnet kan inte ”hålla” sitt eget uppvaknande själv, utan är beroende av anknytningspersonens mentaliserande förståelse. Bara de aspekter av barnets själv som anknytningspersonen bekräftar och mentaliserar blir verkliga och tillgängliga för barnet. De andra, icke-bekräftade aspekterna, blir till främmande delar av självet och anknytningsrelationen bevaras till priset av att barnet hamnar i omedveten konflikt med sig själv. På sikt leder det till misstro mot det egna självet, en känsla av att de innersta tankarna och känslorna är farliga eller dåliga på grund av att de aldrig blivit bekräftade och intonade av en annan som tålt, härbärgerat och i relation mentaliserat dessa aspekter som viktiga delar av självet. Med Winnicotts språk utvecklas ett falsk själv, ett defensivt självideal som utesluter de affektiva uttryck som föräldern ej förmått tona in på grund av egen omedveten ångest. Denna självinskränkande anpassning i tidiga anknytningsrelationer kan beskrivas som affektfobier: affektiva uttryck som förknippas med tidig känslomässig övergivenhet blir fobiska inre stimuli, som individen sen försöker undvika i ångestreducerande syfte. Barn med desorganiserad anknytning tycks vara föremål för starkt motstridiga tillskrivanden, eller projektioner, från förälderns sida, kopplade till dennes obearbetade trauman – de förmår inte utveckla en enhetlig och sammanhängande självstruktur och kan inte upprätthålla organiserade psykologiska försvar. Barnet möter inte en tillräckligt sammanhängande bild av sig själv i förälderns medvetande som det kan anpassa sig efter. Det tvingas utveckla dissociation som lösning på den omöjliga situation det innebär för barnet att på en och samma gång uppleva trygghet och rädsla i förhållande till anknytningspersonen. I det avslutande kapitlet beskriver författaren hur anknytningsteorin kan integreras i det psykoterapeutiska arbetet. Konflikter och försvar är tvåpersonsfenomen, utvecklade i relation till en annan och möjliga att ändra och påverka i relation till en annan, som förmår erbjuda ett annat slags hållande av tidigare ointegrerade delar av självet. Det som skadats i relationer kan, enligt det anknytningsteoretiska perspektivet, bara läkas genom nya relationella erfarenheter. Betoningen av den terapeutiska relationens betydelse återfinns inom den relationella psykoanalysen och andra terapeutiska inriktningar som är influerade av Bowlbys, Mains och Ainsworths teorier, ex psykodynamisk korttidsterapi, den mentaliseringsbaserade terapin och fasorienterad traumabehandling. Bowlbys grundtanke var att relationen till psykoterapeuten kan ”ge patienten en trygg bas varifrån denna kan utforska de olika smärtsamma och olyckliga aspekterna av sitt liv, i det förflutna och i nuet”. Den psykoterapeutiska processen kan beskrivas som en återupptagen anknytningsindividuationsprocess och som en samtidig rörelse mot ökad närhet till andra och mot ökad självständighet gentemot andra. Psykoterapins mål blir att trots en otrygg barndom lyckas erövra en grundläggande tillit till sig själv och andra, att skapa meningsfulla och sammanhängande livsberättelser också när det finns smärtsamma erfarenheter. Detta får en viktig konsekvens för hur anknytningsmönster kan upphöra att omedvetet föras vidare mellan generationer: om man i nuet kan uppnå ett tryggt-autonomt förhållningssätt till sin egen anknytningshistoria, hindras överföringen av otrygga eller desorganiserade relationsmönster mellan generationerna – nuet kan förändra det förflutna! Att möjliggöra detta är psykoterapins viktiga uppgift. Efter att ha läst Wennerberg bok är jag imponerad av hur han på ett begripligt sätt lyckas levandegöra komplexa teoretiska resonemang, ge en god bild av anknytningsteorins utveckling och få ihop det till en integrerad och stimulerande helhet att använda i den kliniska vardagens möten med människor som har svårigheter sammanhängande med anknytningen. Susanne Härnsten
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
