|
Nr 23 2010 sid. 120–137
|
|
|
I dagens klimat känns det nästan exklusivt när en patient inte börjar med att fråga efter en plan eller hur lång tid det måste ta innan de är klara, botade, färdiga på så sätt att de slipper sina symptom och svårigheter. De vill bli bra och botade, efter att ha gått från något dåligt till något friskt. Det är förståeligt, men är det riktigt klokt? Som att nästan sätta stopp för livet! Det är närmast efterlängtat att få vara med om det motsatta – att få ta emot någon som är beredd på att släppa taget om kontroll, mätning, korrektioner, tillrättavisningarna och om tiden. Tiden både finns och är uppfunnen. Men det är svårt att säga så mycket om den, att definiera och begripa vad den är i världen, förutan vårt medvetande om den. Det mesta en patient kanske lär sig av en öppen terapi, utan förutbestämt slut, är hur stor tidens betydelse är för så mycket av vårt liv och vår historia: födelse, ensamhet, minnen, kärlek, förening, skiljande, förluster, hopp, förändring och död; men också hur lite vi förstår av den. Frågan om berättande och målDet ligger något värdefullt inbäddat i alla former av berättande: när intressanta teorier inte dödas av det som kallas fakta; där frågan är hur man kan bli verklig inför sig själv; där en individ ses som ett kulturellt fenomen, biologiskt och socialt baserad, språkligt förankrad, som en tidsenlig, men också otidsenlig, samhällskonstruktion. En berättelse tar tid, börjar, pågår, slutar och fortsätter. Den infattar tid som varit och pekar mot tid som ska komma. Det finns ingen bot att hämta hem i berättelsen, som sådan. Ingen kan berätta allt; det är inte möjligt. Det finns alltid gåtor och luckor kvar, oberättade. Berättelser emanerar ur konflikt, och med tanke på hur många berättelser det finns (från t.ex. religion, folktro, vardagar, vetenskap och annan kultur) tycks det finnas gott om motsättningar. Motsägelserna lever kvar, med sitt eget liv, alstrande andra berättelser, i nya former. Vår tids behandlingsideal verkar vara mera statiskt: människan ses som enhetlig, evig, evigt ung, med alla möjligheter inom räckhåll; eller redan gammal – färdig, som om hon levde utanför den personliga tiden. Som en avslutad berättelse eller installerad i en annans berättelse. En grundtanke i denna artikel är att slutet finns med i början av en händelse vilken som helst, även i psykoterapier. Om det finns en kärlek till begynnelser (Pontalis, 1996) finns där också en underförstådd tanke om att avsluta, som ett slags beslut som är närvarande men inte alltid uttalat. Början är ett slut, också det. Något är på väg att förändras. Känslan av en gräns är aktuell genom varje samtal och ibland ett centralt tema i arbetet. Varje tidigare förlust och förbud, varje separation, kastar en skugga och ett ljus över relationen till avslutningar. Två teman är här viktiga att noggrant arbeta med i slutet av varje timma för att det ska bli möjligt att arbeta sig igenom en avslutningsfas av psykoterapin. Alla slut kommer oombedda, även de väntade. Jag utgår från att träffarna med patienten kan vara en gång, tre gånger, fem, femton eller flera hundra, inget är tvunget. Varje session har sin ända, ett slut, en punkt som man kommer till på ett sätt man inte kunde förutsäga och utsäga innan man har gjort erfarenheten av att samtala. Jag har lånat mycket från Adam Phillips (2006) som på sitt oortodoxa sätt framhåller att vi inte kan veta konsekvenserna av våra ord och att man inte kan veta när terapin ska sluta. Berättelser tar inte slut, de fortsätter efter den punkt som blivit satt i det yttre. Antingen sätts ett mål och fastställs en tid för ett slut, eller så lämnas den frågan till samtalen, det man talar om: vad patienten lider av, när och av vilket skäl man kommer att behöva eller kunna sluta. Tanken om en bot och besvärsfrihet tillfredsställer behovet av "closure" (Kruglianski, 2004) på samma sätt som ett på förhand bestämt slut gör. Slutsatsen kommer då först, likt en ersättning av något ont med något gott. Det dåliga har blivit bra, när man byter ut sina fel mot ett rätt sätt. En binär eller polariserad, idé, men inte dynamisk, "fasisk" som en vågrörelse. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
Leif
Lindahl, leg. psykolog och leg. psykoterapeut, är sedan många år verksam
i Göteborg med en privat mottagning. Han är handledare och lärare inom
olika institutioner och verksamheter. Han är diplomerad vid Göteborgs
Psykoterapi Institut och Ericastiftelsen.
