|
Nr 23 2010 sid. 141
|
|
|
I dagens klimat känns det nästan exklusivt när en patient inte börjar med att fråga efter en plan eller hur lång tid det måste ta innan de är klara, botade, färdiga på så sätt att de slipper sina symptom och svårigheter. De vill bli bra och botade, efter att ha gått från något dåligt till något friskt. Det är förståeligt, men är det riktigt klokt? Som att nästan sätta stopp för livet! Det är närmast efterlängtat att få vara med om det motsatta – att få ta emot någon som är beredd på att släppa taget om kontroll, mätning, korrektioner, tillrättavisningarna och om tiden. Tiden både finns och är uppfunnen. Men det är svårt att säga så mycket om den, att definiera och begripa vad den är i världen, förutan vårt medvetande om den. Det mesta en patient kanske lär sig av en öppen terapi, utan förutbestämt slut, är hur stor tidens betydelse är för så mycket av vårt liv och vår historia: födelse, ensamhet, minnen, kärlek, förening, skiljande, förluster, hopp, förändring och död; men också hur lite vi förstår av den. Jurgen Reeder beskriver i sin bok ”Det tystade samtalet” i detalj hur den psykodynamiska utbildningen i Sverige har utmanövrerats. Hans bok uttrycker en stark vrede över detta. Med all rätt. Reeder talar för och värnar om en helhetssyn på människan där hon fungerar helt inifrån och ut. Vårt lands viktigaste institution för psykoterapi som har arbetat med detta som riktmärke har lagts ner. Sex terapiutbildningar har fråntagits examinationsrättigheten. En skicklig yrkeskår med lång erfarenhet har marginaliserats. I ungefär hundra år har människor fått hjälp mot själsligt lidande genom psykoterapi. Nu vill man i ett slag ersätta den etablerade psykodynamiska terapin med mediciner och kognitiv beteendeterapi. En sorts kvick fix som borde få många fler än Reeder och andra psykoterapeuter att lufta sin ilska. Det gäller att ta bort symptomen så snabbt och billigt som möjligt för att få ut den drabbade fortast tänkbart i arbetslivet igen. Orsaken till lidandet kan man tydligen förbise. Och det är ju klart. Kan man få en människa fungera antingen genom tabletter eller kort tid med KBT (Kognitiv beteendeterapi) är valet tydligen lätt. Tid är pengar och man väljer i dubbel bemärkelse den billigaste vägen. För mig och andra som
inte är psykoterapeuter är det kanske inte alltid så lätt att vara
insatt i den ena eller andra terapimetoden. Min egen erfarenhet av
längre tids psykodynamisk terapi har gett värdefull insikt om mig själv
och de otaliga möten med människor i mitt arbetsliv som journalist
hjälper mig att bedöma om Jurgen Reeder har rätt. Det är jag övertygad
om att han har. Jag kan möjligen ha den invändningen att boken är en
smula seg att ta sig igenom. Men den är ytterst angelägen. I decennier har den psykodynamiska psykoterapin erkänts av samhället. Socialstyrelsen har utfärdat legitimationer och nu denna kovändning. Man kan undra varför? Det här skapar tvivel, undran och blir till en visshet över att detta vi nu upplever är ett steg i den smygande avhumanisering som sker på olika nivåer i samhället. Jurgen Reeder undrar varför en metod att läka själen som sedan Freud, Jung m.fl. har hjälpt så många och betytt så mycket inte längre skall ingå i den offentliga vården som ett självklart alternativ. Måste detta tekniska synsätt, KBT och psykofarmakologi, där symptomen dämpas och livsproblemen förblir olösta ersätta det psykodynamiska, det som innebär att man möter människor med förståelse? Man kan häpna över: ”Har du ingen diagnos syns du inte”. Följt av: ”Lidandet blott och bart räcker inte som anledning för samhället att visa mänsklig omsorg”. Reeders bok är full av exempel där han bl.a. pekar på att Socialstyrelsen nu anser att patientens situation måste definieras som sjukdom eller ett syndrom för att vårt medicinska system skall erbjuda hjälp. Min misstanke är att dessa tankegångar kan vara en modell som backas upp av läkemedelsindustrin och hälsovårdsministerier som vill ha en centralstyrd ideologi inom psykologin. Att varje individ är unik är inte bara en klyscha, det är något vi måste ta fasta på när vi vill hjälpa, förstå och hela. Livet kräver en anpassning, inte bara till det yttre utan också till den inre verkligheten, till det man är avsedd att bli sett från det egna psykets energimönster. Att ensidigt tekniskt ge sig i kast med något så mångfacetterat som människans psyke är ingenting annat än just enfald. Det krävs ingen större fantasi eller ansträngning för att förstå att vårt medvetande är ett känsligt instrument. Vi vet av erfarenhet hur man bör hantera vårt psyke när det kommer i obalans. Varför skall vi inte använda oss av den erfarenheten längre? Vi har skapat teknik som underlättar vår tillvaro – vi får akta oss så vi inte kapitulerar inför tekniken och slukar allt vad den bjuder oss rått. Vi vet vad som skedde med Valium som var undermedlet på sin tid. Nu är det antidepressiva medel som är förhärskande och som kanske inte enbart är de lyckopiller man gärna torgför dem som. Socialstyrelsens
agerande är inhumant och sår tvivel när de vill tysta samtalet och
ersätta det med en billig lösning. Det är inte frågan om både och inte
antingen eller – nej det skall marginaliseras till det yttersta. Björn H Larsson ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
