|
Nr 23 2010 sid. 20–32
|
|
|
Varje stor förändring i en människas liv innefattar både ett slut och en början, en övergång till något annat, kanske ett nytt tillstånd eller en ny situation. Avslutningen av det förutvarande innebär ett upphörande av det som varit, en gräns och en slutpunkt. Den kan å ena sidan vara en efterlängtad förändring, något som är positivt och hoppingivande och som medför nya möjligheter, i många fall en förutsättning för utveckling och nyordning. En sådan positiv betydelse är att uppnå ett uppsatt och eftertraktat mål, att slutföra en satsning, att ha gjort en omdanande erfarenhet eller att lämna eller göra sig av med något som är ofördelaktigt eller hämmande. Avslutningen innebär att framtiden gör sig påmind, först ibland knappt skönjbart, men så småningom och med nödvändighet alltmer påtagligt. Något nytt är på väga att inledas. Å andra sidan kan avslutningen ha den svåra och negativa innebörden att något värdefullt har gått förlorat och är oåterkalleligt, såsom att inte längre ha hälsan, att mista en närstående, att förlora en värdesatt tillhörighet eller sysselsättning eller att lämna en stark och betydelsefull upplevelse. Det nya som följer kan dessutom upplevas som hotfullt och skrämmande. Vad som ska bli är ofta vare sig säkert eller förutsägbart, samtidigt som det kända och familjära inte längre finns kvar. Att träda in i det nya kräver en omprövning av det som varit och förändringen innebär en invänjandets process, som ofta fordrar både tid och kraft. Människans mognadsutveckling innehåller återkommande övergångsskeden, från det att vi lämnar moderlivet med det totala beroendet, tills att vi i olika steg frigör oss från föräldrarna och påbörjar ett självständigt liv. Tillvaron innehåller därefter upprepade uppbrott, från bostadsmiljöer, från arbeten och sysselsättningar, från anhöriga och vänner och slutligen från livet självt. Varje förändring av livsomständigheterna har potentialen att bidra till mognad och växt, till att öka den samlade erfarenheten och till att försonas med och acceptera livets villkor. Men förändringen riskerar också att vara traumatisk på sätt som hindrar utveckling och framsynthet och istället skapar förlamning och regression. I samband med alla uppbrott och separationer finns den från vuxen ålder ständigt närvarande, mer eller mindre medvetandegjorda vetskapen, om att livet är ändligt. Varje uppbrott eller avsked ger en antydan om att den egna tiden är fortskridande och utmätt. Ingenting går att kvarhålla eller återföra till det som varit. När förändringen på ett sådant sätt ställs på sin spets kristalliseras upplevelsen av den i nuet, tidsflödet stannar momentant upp och det förflutna skiljs upp från framtiden. Poeten Wislawa Szymborska (1996) har uttryckt detta på ett pregnant sätt: ”I den stund jag säger ordet framtid blir första stavelsen förfluten”. Det aristoteliska begreppet "telos" har betydelsen att vara ett rent temporalt slut, en slutpunkt, men kan också innebära strävan mot ett mål, ett syfte, ett ändamål och en avsikt eller en uppfyllelse, en fullbordan. Det innefattas i begreppet teleologi. Häri ligger en fundamental tvetydighet gällande övergångar i livet, där slutet kan innebära en början, där medlet kan vara liktydigt med målet, eller att vägen och slutdestinationen inte är distinkt skilda från varandra. De tre begreppen, avslutning, övergång och mål, hänger således intimt samman, vilket bildar utgångspunkt för den här artikeln. Ett arbete som är inriktat på att få till stånd en inre förändring hos en annan människa innebär att introducera övergångens dilemma. Det gäller alla former av psykoterapeutiskt arbete. Med förändringen följer att göra upp med och lämna en tidigare otillfredsställande anpassning – i yttre eller inre bemärkelse – och söka en ny och bättre. Hur önskvärd och eftertraktad en sådan utveckling än kan te sig, så förutsätter den ett långsiktigt psykiskt arbete inriktat på att överge det givna och kända samtidigt med att ha beredskap att påbörja något nytt och okänt. Det förutsätter en successiv omorientering som består i att ta invanda tänkesätt och handlingsmönster under övervägande. Mot en sådan utveckling finns alltid motstånd i olika grad, som fungerar utifrån principen "man vet vad man har, men inte vad man får". Att finna sig tillrätta i en ny situation innebär en tillstånds- eller situationsförändring, som kan ta sig olika uttryck och som kan vara mer eller mindre markerad och krävande. Det är mycket som ställs på sin spets under avslutningen av ett terapeutiskt arbete; om hur processen framskridit och går att förstå, om tidpunkten är rätt vald för uppbrottet, vad som uppnåtts eller inte uppnåtts, huruvida målen är adekvata och realistiska, vad som avslutningen kommer att innebära, hur fortsättningen kommer att bli etc. Bedömningar av sådan art summerar sig till ett sanningens moment då värderingen av den egna insatsen kommer i fokus. Det gäller såväl den som sökt hjälp som den som stått för att ge denna hjälp. Båda får anledning att begrunda resultatet av den gjorda investeringen och vad som lagts ned i färdighet, tid och möda. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
Johan
Schubert är läkare, psykoanalytiker och professor i psykoterapi. Han har
varit chef för forna Psykoterapiinstitutet under många år och arbetar nu
i privatpraktik och med forsknings- och utbildningsfrågor.
