|
Nr 23 2010 sid. 51–61
|
|
|
IntroduktionFrågan om när och hur avslutet i en barnpsykoterapi bör te sig har diskuterats av flera kliniker bl.a. Chazan, (2007); Lanyado, (1999); Wittenberg, (1999). Oftast tas initiativet till att bestämma ett sista datum av terapeuten eller av föräldrarna. Ibland påverkas avslutet av faktorer som handlar om barnets situation utanför terapirummet. Det händer även att avslut sker snabbt och utan att vare sig barn eller terapeut hinner bearbeta händelsen på ett tillfredsställande sätt. Föräldrar kan anse att terapin inte ger tillräckligt resultat, yttre faktorer som exempelvis byte av bostadsort och sjukdom hos familj eller terapeut kan vara andra anledningar till att terapin avbryts i förtid. Institutionen, där terapeuten arbetar, kan ha synpunkter på val av terapeutisk inriktning och behandlingstidens längd och omfattning, som i sin tur gör att behandlingen behöver avslutas. För blivande terapeuter, under utbildning, är det oftast redan från början bestämt ett slutdatum, det är utbildningens krav på terapins längd som får överordnad betydelse. Även för legitimerade psykoterapeuter är det allt mer sällsynt att arbeta intensivt med barn utan att på förhand bestämma hur länge barnet ska komma, även om det kanske inte sätts ett exakt slutdatum för behandlingen. Bedömningsfasen av ett barn inför psykoterapi har, i detta sammanhang, stor betydelse. Vi behöver ta ställning till varför vi erbjuder psykoterapi under en viss tid, där bl.a. forskning kring urvalskriterier i både tidsbegränsad terapi liksom längre terapier behöver vägas in (Rustin, 2000; Gydal & Knudtzon, 2002). Att sätta ett slutdatum innebär att frågan om avslut, ett adjö, hela tiden är närvarande. Wittenberg (1999) skriver:
Avslutet i sig påminner både barn, föräldrar och terapeut om tidigare separationer. När det gäller barn som varit med om tidiga separationer från sina vårdgivare behöver vi ytterligare tänka kring hur avslutet ska gestalta sig. Dessa barn behöver ofta en längre avslutningsperiod och man bör som terapeut noga överväga och bedöma barnets reaktioner inför vetskapen om att terapin ska avslutas. Hur mycket barnet förstår av ett, från början bestämt slutdatum, kan se olika ut. Att inledningsvis säga ”vi ska träffas till jul”, kan för ett barn te sig som något som snart ska komma, barnet har kanske redan börjat skriva önskelistor. För ett annat barn är ordet ”jul” något abstrakt, något långt borta, barnet har ju precis haft sommarlov, varför uttrycket ”vi ska träffas till jul” kan uppfattas som någonting som ska pågå mycket länge. Men då vi arbetar utan ett bestämt slutdatum visar barnet ofta självt när det är dags att avsluta. Tecken på detta kan vara symptomreduktion, att barnet sätter ord på sina känslor istället för att utagera, barnet kan hålla fast vid en leksekvens, eller att barnet i relation till terapeuten agerar på ett annat sätt än då terapin startade. Exempelvis kan en terapeut, som tidigare i viss mån bävat för ett utagerande barn, känna glädje över att barnet ska komma. Plötsligt har barnet och terapeuten roligt tillsammans, barnet visar intresse för terapeuten, ställer adekvata frågor och visar kanske omsorg och medkänsla för dockor eller gosedjur i terapirummet på ett, för barnet, nytt sätt. Samtidigt rapporterar föräldrar och skola om framsteg utanför terapirummet. Ofta har föräldrarna hittat förhållningssätt och ökat sin förståelse för sitt barns förmågor och behov. Att bestämma avslutningsdatum är en bedömning i sig, där barnets ursprungsproblematik, utveckling, framtida behov och föräldrarnas synpunkter och tankar sammantaget bör övervägas. Därtill kommer givetvis även terapeutens bedömning, egna övervägande och möjligheter samt institutionens inverkan där terapeuten arbetar. I de flesta fall tas frågan om avslutningsdatum upp under en process av tid, där frågan bollas med föräldrarna. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
May
Nilsson, socionom/leg. psykoterapeut/handledare, Erica-stiftelsen och
redaktionsmedlem sedan starten i Mellanrummet, belyser i
avslutningsprocessen i psykoterapeutiskt arbete med barn med
autismspektrumtillstånd. Parallellt diskuteras föräldrarnas medverkan
och vad det kan betyda att arbeta som ensam terapeut i en
avslutningsprocess med både barn och föräldrar.
