|
Nr 23 2010 sid. 62–71
|
|
|
Ämnet i detta nummer av Mellanrummet innehåller en dynamik som vi måste ta på största allvar. I en tid när "vi" inte har tid att ta oss an barn och ungdomars psykologiska svårighet utan försöker göra om allt lidande till olika former av beteendeproblem som ska läras om, anpassas eller medicineras, så att omgivningen slipper ta del av det lidande som den unge delar med sig av genom sitt symtom eller genom sitt agerande, behöver psykoterapeuter bli än mer medvetna om vad vi sysslar med och kunna uttrycka och motivera ungdomars behov av tid. När vi pratar om avslut måste vi förstås ställa det i relation till vad det är som ska avslutas. Vi behöver ställa oss frågan varför ungdomar kommer i behandling, vad den kan förväntas innehålla och hur vi ska förstå när och varför den inte längre ska, kan eller kanske bör fortsätta. Det är viktiga frågor som tyvärr ställs alltför sällan inom den offentliga vården i dag. Många känner sig tvingade direkt och /eller indirekt att så snabbt som möjligt formulera en diagnos och "ge" en behandling så att patienten kan bli "frisk", "bra" eller helt enkelt symtomfri. Det är ett sätt att tänka som man numera till och med ifrågasätter inom den somatiska vården. Tanken att symtomet är meningslöst och så snabbt som möjligt ska behandlas bort förutsätter i någon bemärkelse en mekanisk syn på vårt psykologiska liv. Jag är medveten om att detta är välbekanta tongångar för Mellanrummets läsare, men jag vill ändå lyfta fram detta, eftersom det har praktisk konkret betydelse för den behandling som många ungdomar får idag inom BUP, ungdomsmottagningar och andra institutioner. Ju mer symtominriktad man är, desto mer kommer man att lyssna efter huruvida det har blivit bättre för den unge patienten, för att snart kunna avsluta. Jag brukar ibland, i min egenskap som handledare, på skoj och på allvar, "hota" personalen med att jag ska gå förbi väntrummet och säga till patienterna att för guds skull inte säga att det har blivit lite bättre. För då kommer de nämligen att få sluta inom en snar framtid. På alltför många arbetsplatser tar omsättningen av patienter och administrationen av olika skalor större plats än innehållet i behandlingen. Behandlare känner sig ofta pressade att ta nya patienter eftersom det ofta är ett stort söktryck. Det gör att många kontakter avslutas prematurt och lämnar en känsla hos den unge patienten att den inte får tid till att dela med sig av sin utvecklingskris till sin behandlare. För den unge kan det bli en upprepning av tidigare erfarenheter att inte ha tillgång till en annans känslor och tankar för att förstå sig själv. Jag har svårt att tro att någon ung människa som är i utveckling ser ett egenvärde att vara i behandling om man inte behöver det. Man okynnes-går inte i terapi. Om en behandling inte avslutas fast det kanske vore det mest konstruktiva för den unge, så beror det på att terapeuten inte lyckas med att tillsammans med ungdomen sätta punkt på ett konstruktivt sätt. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
Anders
Wellsmo, Göteborg, är leg. psykolog, leg. psykoterapeut och arbetar med
utbildning, handledning och psykoterapi med särskild inriktning på
ungdomar. Han är sedan många år medlem i Mellanrummets redaktion.
