|
Nr 23 2010 sid. 72–81
|
|
|
InledningVi lever våra liv i grupper. Vi föds in i den första gruppen, familjen och kommer sedan att vara medlemmar i många olika grupper. Familjegruppen väljer vi inte och som barn är vi beroende av de val vuxna gör för vår räkning. Senare i livet kan vi i regel välja vilka grupper vi tillhör. Att vara med i grupper innebär också att vi kommer att behöva säga adjö och avsluta medlemskapet. I ett existentiellt perspektiv gäller det hela livet. Vi lever ofta som om livet är oändligt – både vårt eget och andras. Vi skjuter bort tanken både på vår egen och andras död. Detta blir extra tydligt i psykoterapigrupper, där flera människors förhållande till avslut och att sluta samverkar och förstärker den gemensamma dynamiken kring avslut. Ofta är vi omedvetna om den påverkan olika grupper har på oss. De flesta har säkert upplevt att tillhörigheten till en viss grupp känts mindre bra, att det inneburit utanförskap, att inte ha blivit lyssnad till och inte ha blivit sedd. Vi har olika förklaringar till att det kändes just på det viset: ”den som ansvarade för eller ledde gruppen var inte bra”, ”jag passade inte in, det var mitt fel som inte förstod vad som gällde, jag fick ingen chans”. De erfarenheterna brukar vara smärtsamma och sådana vi helst inte vill tänka på. Andra minnen och erfarenheter av grupper är att det kändes bra, där kom vi till vår rätt, vi kunde göra bra ifrån oss, vi kände oss omtyckta och bekräftade. När jag föreläser och undervisar om grupper och gruppdynamik brukar jag alltid inleda med en stunds reflektion kring dessa frågor. Åhörarna får förslag på frågor att tänka igenom som handlar om erfarenheter av grupper man varit med i, t.ex. ”Hur har du känt dig i de olika grupperna, vilka grupper har fått dig att längta bort, i vilka grupper har du känt dig bekräftad och kommit till din rätt? Hur kan du förstå dessa olika känslor?” Ofta väcker denna eftertanke starka känslor och överraskande minnen. Många inser hur många grupper de varit med i och ibland är det smärtsamma minnen som tränger sig på. De flesta har en "bästa grupp" och en "värsta grupp". I psykoterapeutiskt arbete med vuxna är nästan alltid skolan ett gruppsammanhang som väcker plågsamma känslor. Minnen av att vara utesluten ur gemenskapen, att gå ensam på raster, att inte vara tillräckligt duktig, vuxna s.k. rastvakter som inte såg vad som hände mellan barnen, lärare som skrämde. Och fortfarande finns många som minns hur det var när lärare fick slå elever utan påföljd och hur lärare kunde vända gruppen/klassen mot en enskild elev, som på något sätt retat upp henne eller honom. Filmerna ”Hets” och ”Ondskan” är starka beskrivningar av destruktiva krafter i skolans värld. Betydelsefullt för hur vi upplever grupper är naturligtvis också hur vi haft det i familjen. Hur relationen till föräldrar och syskon varit och är. Den första tiden i livet är den plattform från vilken vi sedan tar oss fram i relation till alla andra människor vi möter. För några generationer sedan var barnens första upplevelser av grupper utanför familjen, ofta de lekkamrater som fanns i barnets närhet. Mödrarna var ofta hemma och det kunde dröja tills barnen fyllde sex år och började lekskolan innan de kom till ett organiserat sammanhang i grupp med andra barn. Dagens barn, som börjar förskolan tidigt, är redan från tidig ålder delaktiga i grupper med andra barn och andra vuxna än föräldrarna. I debatten om hur den tidiga starten i förskolan påverkar våra barn är det lätt att glömma, eller i varje fall inte väga in betydelsen av, hur det kunde vara att på egen hand klara av kamratgruppen hemmavid. Visserligen fanns mödrarna hemma, men barnen hade mycket tid ensamma utan att någon vuxen var med och såg vad som hände. Mobbning kunde försiggå utan insyn. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
Pia
Litzell Berg är socionom, legitimerad psykoterapeut och gruppanalytiker.
Hon har arbetat inom PBU/BUP i Stockholm under närmare 30 år och har de
senaste 10 åren också arbetat med utbildning, bl.a. för gruppterapeuter
med inriktning både på barn, unga och vuxna. Pia är också medlem i
Mellanrummets redaktion.
