Nr 23  2010 sid. 82–92

 
ATT AVSLUTA EN PSYKOTERAPI
Terapeuten som professionell och privat person

Marie-Louise Ögren

    Förstasidan

    Tidigare nummer

    Kommande nummer

    Efterbeställning

    Manusregler

    Redaktionen

    Kontaktpersoner

    Sök

Marie-Louise Ögren är docent, leg. psykolog, leg. psykoterapeut. Utifrån många års erfarenhet som psykoterapeut och lärare inom psykoterapimomenten på psykolog- och psykoterapeut-program vid Stockholms universitet, liksom vid andra utbildningsinstitutioner, har temat avslutning av psykoterapier särskilt berört henne. Denna text tar upp separation och avslutning som ett mänskligt och existentiellt dilemma. Hur kan vi som psykoterapeuter hantera detta i mötet med patienter i avslutningsfasen i en psykoterapi?

Inledning

Att avsluta och att skiljas från någonting som haft betydelse i livet berör, det vet vi alla! Det vi också vet är att vi psykoterapeuter, precis som våra patienter, har ett bagage med oss av tidigare separationer i livet. Alla har vi mer eller mindre bearbetade avslutningar i detta livsbagage. Separation i psykoterapiprocessen aktualiserar känslor av existentiell natur som berör både patient och terapeut. Om vi stannar upp bara en kort sekund kan vi påminna oss tidigare smärtsamma avslut i livet, likväl som ytterligare separationer är att vänta framöver. Just detta, det existentiella i att avsluta, vill jag reflektera omkring i detta temanummer av Mellanrummet.

Separation är av universell och existentiell natur. Visst är det kittlande att vi alla berörs av detta tema från vaggan till graven. Och samtidigt, intressant nog, är just detta med avslutning det som de flesta av oss människor har allra svårast att befatta oss med.

Livscykelns separationer – våra utvecklingskriser

Vi människor har ett antal olika separationer att ta oss igenom i samband med olika utvecklingsfaser från livets början till dess slut. Till en början ska vi som små varelser skiljas från moderslivets mörka, trygga lunk och komma ut till ljus och liv där utanför med utmaningen att bli separata individer. Vi ska skiljas från bröstet och börja se fram emot andra källor som förser oss med näring och tröst. Vi ska öva oss i att skiljas från, och uthärda sorgen av våra tidiga drömmar om den fulländade tillvaron. Det depressiva skedet, då vi tvingas ta in verkligheten på gott och ont finns där som utmaning för att vi ska bli hela som individer (Hart, 2009).

Alla dessa faser i vår utveckling är i teorin väl kända för oss psykoterapeuter (Ursano, Sonnenberg & Lazar, 2004). Utmaningen handlar om vilken kontakt vi som psykoterapeuter har med detta på ett känslomässigt plan.

Livet pågår med sina återkommande faser av att knyta an, bygga upp och separera. Separationstemat aktualiseras återigen i samband med barnets/tonåringens frigörelse. Tonåringen kämpar från sin horisont med separationen i form av att både vilja ’falla tillbaka och bli barn igen’ och att skilja ut sig genom att vara ’pestig’. Som förälder å andra sidan ska man skiljas från sitt barn som alldeles nyss satt i ens knä.

Som ung vuxen ställs man inför en separationsutmaning som på senare år blivit alltmer kännbar i takt med förändrad samhällsstruktur. Att frestas att återgå, bli omhuldad och samtidigt ”jag vill lämna och komma vidare till varje pris”, är den kamp som utspelas. Som ung vuxen ska man flytta hemifrån, samtidigt som det ofta är svårt att hitta en egen bostad. Man kan känna vilsenhet inför yrkesval och tvivel om möjligheten att få arbete – att vara behövd i vuxenvärlden. Beroendet av föräldrarna förlängs, vilket lätt får till följd att smärtan i denna separationsvånda förstärks och förlängs. Denna separationsvånda är givetvis kännbar för både tonåringen/den unga vuxna och föräldern.

Att separera från tidigare skeden och faser för att med skräckblandad förtjusning gå vidare till nästa, pågår ju hela livet. Vi ska gå från relativt självupptagna vuxna till att bli föräldrar. Vi måste lämna självupptagenheten och istället lägga fokus på engagemang i våra barn. Vi ska skiljas från våra vuxna barn, vi ska skiljas från våra gamla föräldrar och hantera alla känslor som aktualiseras i samband med det.

Vi ska hantera övergången från att vara fertila till att inte kunna få barn. Det kan också vara så att man innerligt önskat att få egna barn, men att det av olika skäl inte kunnat bli så. Att avsluta sitt yrkesverksamma liv och gå i pension handlar likaså om separation och succession (Holm, 2006).

...

Copyright: Allt material © MELLANRUMMET
Mångfaldigande av innehållet är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan skriftligt medgivande av redaktionen. ISSN 1404-5559. Utgiven av Mellanrummets Vänförening

2011-10-29

Webbmaster