|
Nr 23 2010 sid. 93–104
|
|
|
Love is proved in the letting goMellanrummet har fått möjligheten till en telefonintervju med Monica Lanyado i London. Hon har undervisat och publicerat sig under många år i mycket läsvärda artiklar och böcker om barn- och ungdomspsykoterapi. Monica arbetade under många år, bl.a. vid Great Ormond Street Hospital i London, med gravt traumatiserade barn och ungdomar, som alla varit utsatta för abrupta och våldsamma avbrott i relationer tidigt i livet. Hon kom att forma flera utbildningar i barn- och ungdomspsykoterapi bl.a. vid The British Association of Psychotherapists och var delaktig i att skapa den första utbildningen i barnpsykoterapi i Skottland vid The Scottish Institute of Human Relations (SIHR). Genom samtalet med Monica löper som en röd tråd, hur vi människor ställs inför "changes in life" – förändringar som tillhör växandet. Dessa övergångar är vi olika rustade att möta. Hon refererar till en dikt, där kvintessensen är att kärleken bevisas genom att man kan släppa taget. Detta är något som återfinns i många litterära verk, alltifrån Bibeln till aktuell skönlitteratur. Att släppa taget är den absolut svåraste delen i kärlek – kanske tydligast illustrerad när en kär familjemedlem står inför döden. Det engelska begreppet "weaning" har både betydelsen att avvänjas från något, och att vänja sig till något. Balansen mellan att stanna i lämnandet – att ge upp något, gå ifrån avskedet – och att närma sig en förändring som innebär något nytt, fascinerar Monica. Att bryta upp och lämna något är förknippat med en förändring som leder till att man börjar något nytt, "new beginnings". I normala sammanhang är denna tillvänjning för det lilla barnet något som innefattar nyfikenhet och upptäckarlust, men också att den man ska lämna vågar släppa taget och tro på barnets kapacitet att klara sig på egen hand. Hur detta samspel formas mellan de två är centralt för oss människor. Men för många av dem vi möter i kliniska sammanhang finns inte nyfikenhet och förtröstan över att lämna något invant och tryggt för att rikta sig mot det okända. Det blir problem att gå vidare, och att lämna det välkända. Barn ställs ständigt inför sådana nya skeden, då de ska lämna föräldrarnas omsorg och klara sig alltmer på egen hand i nya världar. För många behövs därför hjälp av någon – ibland en psykoterapeut –för att kunna ta sig igenom de övergångar, ("transitions") som livet för med sig. Att kunna ta emot denna hjälp är inte alltid så enkelt som det kan framstå. En av kärnpunkterna i många psykoterapier är att patienten uppfattar att terapeuten är "present" (tillräckligt emotionellt närvarande) för att följa med i den övergång som krävs. Speciellt för barn och ungdomar med grava interrelationella trauman tidigt i livet, kännetecknas en behandling av deras oförmåga att använda sig av den hjälp som en annan människa kan utgöra vid utmaningar och övergångar i livets skeden. To rest in peaceNågra av de patienter vi möter har redan i unga år drabbats av livets skuggsidor, några av dem med dödsfall i den närmaste familjen. Att sörja en död förälder kan vara svårt nog, men än mer komplicerat är att finna en plats i sitt sinne där föräldern kan vila i frid. Ofta har andra människor i barnets omgivning försökt hantera den akut uppkomna situationen. Andra kan ha tagit sig an barnet, läst allehanda bra och pedagogiska böcker om liv och död och försökt förmedla det ofattliga med liv och död. Men ofta är det vi vuxna som försöker styra tempot i barnets sorgeprocess, som om vi inte står ut med att vänta ut barnets egna uttryck för det som berör. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
Monica
Lanyado, psykolog och psykoterapeut, är verksam som lärare och
handledare vid The British Association of Psychotherapists, och har
tidigare arbetat i privatpraktik. Hon har under många år publicerat sig
och varit co-editor i flera verk om psykoterapi med barn och tidigare
medverkat i Mellanrummet nr 15 om Psykoterapeuten – aspekter av ett yrke
samt i nummer 18, I Psykoterapeutens rum.
