Insändare

Nr 3. 2000 sid. 101–102

Birgitta Edvinsson

leg psykolog/leg psykoterapeut

Mellanrummets temanummer om terapi med föräldrar känns ytterst angeläget och entusiasmerar till formulering av åtskilliga tankar och frågor utifrån en komplex arbetsverklighet. Föräldraarbetet är en ytterst kvalificerad in- sats och en uttalad hörnsten i det barn- och ungdomspsykiatriska behandlingsarbetet. All psykoanalytisk och psykodynamisk teoribildning och all beprövad erfarenhet styrker vikten av föräldrars inflytande över och psykologiska invävning i sitt barn. Varför finns det då inte vidareutbildningar till terapeut inom detta arbetsområde?

För att få bedriva barn-, ungdoms- eller vuxenpsykoterapi förutsätts att behandlaren har genomgått egen terapi. Att bedriva föräldraterapi borde i än högre grad förutsätta en intrapsykisk bearbetning av de egna inre, mäktiga föräldraobjekten.

Utvecklandet av alltmer förfinade metoder för behandling av barn kan, på ett försåtligt sätt, få innebörden, att vi professionella godtar projektioner på barnet av föräldrars olösta inre konflikter. Barnet har/tar på sig problem, och föräldrar befrias/räddas. Skuld- och skambegreppen sammanblandas ofta. Ett stort och ofrånkomligt etiskt dilemma är dessutom det faktum, att föräldrar inte ber om behandling för egen del, utan för sitt barns räkning. Behandlingsarbete sker utan att en diagnos far ställas. En dialog förs dock ofta i behandlingsteamen och slutsatser dras om föräldrarnas inverkan på barnen. Hur förs föräldrajournaler utifrån premisserna ovan?

Barn behandlas och utvecklas stundtals utan att föräldrar deltar genom ett eget arbete. Föräldraarbetaren får under lång tid – under hela motivationsarbetet fram till att föräldern inser sin egen del i barnets problematik – vara en härbärgerare av förälderns omedvetna problematik. Detta sker oftast helt utan det stöd i ryggen, som en terapeututbildning kan ge.

Tillämpningen av nya landvinningar inom neurologin kan få liknande följder: skulden/skammen undanröjas på ett ytterst konkret och enkelt sätt. Samtidigt uppstår den oundvikliga frågan om metodik för att integrera neurologiska komplikationer med det psykodynamiska grundsynsättet. Hur bör en adekvat behandling av ett neurologiskt stört barn med uppväxt i en icke anknytande föräldramiljö se ut? Hur hittar vi och definierar de salutogena krafterna? Hur blir IT-samhällets följder, i den nuvarande generationen, av omvända maktstrukturer i hemmen med barn som överglänser sina föräldrar, hur hanterar vi detta i ett föräldraarbete, särskilt med föräldrar, som har djupa brister i jag- och självutvecklingen?

Hur kan år efter år få passera utan att en, med barn- och ungdomspsykoterapin jämbördig, föräldraterapeututbildning anordnas? Frågeställningarna ovan är bara ett axplock bland alla dem som finns i anslutning till hur man kan arbeta med de vuxna i en familj.

Familjeterapi-, vuxenterapi- och miljöterapiutbildning finns. Ju mer man inser hur komplex föräldrarollen är, desto mer förståelig blir uppfattningen att förklaringar på de frågeställningar man ställs inför inom barn- och ungdomspsykiatrin måste sökas i en helhetssyn och genom ett tvärfackligt arbetssätt. Verksamheten måste bygga på teamens trygga grund och på skilda grundutbildningar. Om vi inte tar hänsyn till detta, uppstår olikhet i forskningsprogression, en skevhet, som på intet sätt gagnar vårt arbete med föräldrar som söker behandling för sina barn. Föräldraarbete måste få en egen dignitet – en professionell definition av vad som menas med terapi med föräldrar.

För personalen på Trollhättans Terapiskola,
där "föräldraarbete i behandlande syfte" bedrivits i 25 år.
Birgitta Edvinson
leg. psykolog, leg. psykoterapeut

Copyright: Allt material © MELLANRUMMET
Mångfaldigande av innehållet är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan skriftligt medgivande av redaktionen. ISSN 1404-5559. Utgiven av Mellanrummets Vänförening

2011-10-29

Webbmaster