Nr 3. 2000 sid. 106–111
|
Nr 3. 2000 sid. 106–111
|
|
|
Inledningsvis beskriver Margret Rustin, barnpsykoterapeut och verksam vid Tavistock Clinic i London, den situation, med krav på snabbare behandlingstider och diagnossättning, som barnpsykiatrin står inför idag. Hon fokuserar på de speciella svårigheter som kliniker ställs inför då det är svårt att hitta kvalificerade föräldraterapeuter när barnterapi bedöms som adekvat behandlingsinsats. Rustin menar att den barnpsykiatriska kunskap som tidigare fanns i den engelska socionomutbildningen har urholkats, något som väl stämmer med svenska förhållanden. Rustin lyfter även fram förändrade familjemönster med skilda föräldrar, styv- och adoptivföräldrar och belyser att de familjer som idag söker barnpsykiatrins hjälp, i högre grad än tidigare, har problem med exempelvis ansträngd ekonomi, missbruk, arbetslöshet. Detta leder till att det ställs speciella krav på den terapeut som ska träffa föräldrar i samtal runt deras barn och ungdomar. Erfarna socionomer med adekvat vidareutbildning är svåra att finna, vilket gör att många barnpsykoterapeuter med psykologexamen som grund utbildning blir de som blir ansvariga, för arbetet med föräldrarna. Barnpsykoterapeuter är generellt inte utbildade inom detta område, vilket Rustin ser som ett stort problem. Hon menar att psykoterapeutiska arbete med vuxna bör ingå som en mer naturlig del i all vidareutbildning i barnpsykoterapi. Vad är då föräldraarbete? Är det terapi eller kanske bara något slags "hållande" samtal med föräldern/föräldrarna så att inte barnterapin äventyras? Under rubriken "Dialogues with Parents" beskriver Rustin den typ av arbete som idag är allmänt förekommande vid Tavistock Clinic. Hon pekar på fyra huvudinriktningar i arbetet med föräldrar. I den ena änden av spektret finns de inriktningar som syftar till att få föräldrarna att stödja barnterapin. Till följd av detta blir samtalen inte särskilt frekventa. Hon tar här som exempel ärenden där föräldrarna redan går i egen terapi/analys eller där hemförhållandena och de yttre omständigheterna leder till att det inte går att motivera föräldrar till samtal varje vecka. I dessa fall ser dock Rustin det som en nödvändighet att någon annan än barnterapeuten har det övergripande ansvaret. Vid Tavistock tillämpas en modell med en "Case Consultant" som har huvudansvar för ärendet. En sådan utses i alla ärenden, som bedöms behöva längre behandlingsinsatser, och är alltid en "senior member" av teamet, dvs. en erfaren terapeut. Den andra gruppen är de föräldrar som aktivt söker hjälp i sin föräldraroll. Fokus ligger här på föräldrarnas relation till barnet. I boken ges ett spännande exempel på hur Rustin själv arbetade med föräldrarna till en 8-årig flicka som gick hos henne i parallell barnterapi. I den tredje gruppen återfinns föräldrar som själva vill arbeta med förändringar i familjesystemet. Här kan man arbeta på skilda sätt med parterapi, individuellt arbete med fokus just på relationerna inom familjen eller med familjeterapi. I andra änden av spektret finns individualterapi med en eller båda föräldrarna. Rustin tänker sig att just individualterapi med en förälder är något som egentligen passar en barnpsykoterapeut bäst. Rustin beskriver även de speciella svårigheter som föräldraterapeuter kan hamna i då någon av föräldrarna ej vill medverka, innebörden av att remittera en förälder till någon annan terapeut eller till vuxenpsykiatrin samt betydelsen av teamarbete och det värdefulla i att flera yrkeskategorier samverkar kring en familj. Vivianne Green, verksam vid Anna Freud Centre i London, visar i sitt kapitel på sätt att återskapa barnet i föräldrarnas medvetande. Hon trycker på betydelsen av att härbärgera och diskutera föräldrarnas tankar och känslor inför sitt föräldraskap, så att de därigenom bättre kan möta sitt barn och dess speciella behov. Hon anknyter till teorier om hur terapeuten behöver förstå hur föräldern tänker om sitt barn och vilket slags barn föräldern har skapat i sitt medvetande. Även terapeuten behöver vara medveten om vilket slags barn/förälder han i sin tur har skapat i sin föreställningsvärd utifrån det aktuella ärendet. I flera belysande exempel tar Green upp känslor av skuld och skam som terapeuten kan möta i samtal med föräldrar som sökt hjälp för sitt barn. Hon nämner även arbete med föräldrar som i sig inte önskar någon förändring för sitt barn, för att på detta sätt kanske undvika att andra livsproblem och konflikter blir synliggjorda. Generellt menar Green att det i allt föräldraarbete är viktigt att fokusera såväl på nu-situationen som på föräldrarnas egen bakgrund för ätt bättre förstå barnets situation. Green skriver även hur man kan tänka i parallella föräldra-barnterapier där det är samma terapeut som träffar barnet och föräldrarna. Hon ser detta som en speciell fördel i terapeutiskt arbete med barn under fem år. Slutligen konstaterar Green att det viktigaste i allt arbete med föräldrar är just samarbetet med föräldrarna – att det är ett gemensamt arbete som utförs. Ann Horne, fråh Portman Clinic i London, skriver i sitt inlägg om vikten av att barnterapeuter har erfarenhet av att möta/samtala med föräldrar. Hon pekar på faran att som barnterapeut hamna i när man, utifrån mötet med barnets inre värld och den bild som barnet gjort av sig själv i terapin, helt identifierar sig med barnets situation. Att alla inom en klinik är medvetna om de överförings- och motöverföringsprocesser som uppstår i mötet med barn och föräldrar, ser Horne som en nödvändighet. Liksom Vivianne Green, skriver Horne om skuldtyngda föräldrar och fokuserar på nödvändigheten av att föräldrar möts med empati och engagemang. Horne menar att det finns klara paralleller mellan barn- och föräldraterapi:
Home pekar, liksom flera av författarna i monografin, på nödvändigheten av att införa ett utvidgat tänkande i barnpsykoterapiutbildningen. Att kunna förstå förälderns inre värld och hur familjesystem och nätverk kan tänkas påverka en förälder, blir betydelsefulla inslag i utbildningen av en god barnterapeut. Vi behöver, enligt Horne, begrunda vad som egentligen är ett tillräckligt gott föräldraskap och utveckla våra kunskaper om detta. Utifrån detta perspektiv blir det viktigt att fundera över egna värderingar om vad föräldraskap innebär. Från Sverige bidrar Marianne Engelse Frick med fokus på de inledande samtalen och hon tydliggör hur viktigt det är att även föräldern/föräldrarna bedöms innan en barnpsykoterapi påbörjas. Att hjälpa föräldrarna att förstå sin egen medvetna eller omedvetna motivation blir centralt. Föräldrarnas känslor runt det faktum att deras barn är i behov av barnpsykiatrisk hjälp behöver lyftas fram. Här är det viktigt att sätta ord på skuld och skam som föräldrar kan känna, samtidigt som man som terapeut behöver förstå vad dessa känslor kan tänkas handla om. Engelse Frick skriver även om familjens sociala nätverk och barnets verklighet utanför terapirummet, vilket i högsta grad har en påverkan på barnet och terapin. Hon för även ett resonemang utifrån föräldraskap som en del i livscykeln. Olga Maratos och Athanassios Alexsandridis, beskriver det arbete med föräldrar till barn i åldrarna 3–4 år som görs vid Perivolaki Therapeutic Unit i Grekland. Barnen, som är inskrivna vid en terapeutisk dagverksamhet, har diagnosen autism eller uppvisar psykotiska drag. Författarna redogör ingående för verksamheten vid centret och menar att ett av målen i arbetet med föräldrarna är att de blir lyhörda för hur deras barn mår och vad barnets reaktioner i vardagssituationer kan emanera från. Genom detta blir föräldrarna mer medvetna om hur de kan stödja sitt barns intentioner på ett adekvat sätt som påverkar den fortsatta psykiska utvecklingen. Maratos och Alexandridis tar upp känslor av förvirring, djup förtvivlan och panik som ibland kan drabba både barn och föräldrar. Barnens svåra kontaktstörningar påverkar inte bara föräldrar och terapeuten utan även institutionen som helhet. Föräldrar har ofta en stark förhoppning om att deras barn snabbt skall förbättras. De långa tidsperspektiven är svåra att acceptera och att uthärda. När barnets svårigheter blir synliga kan föräldrar bli deprimerade och att arbeta med den sorg som föräldern bär på blir då centralt. Inom enheten arbetar man med föräldrar på olika sätt: parterapi, individualterapi och familjeterapi. Ibland träffar man också barnet tillsammans med föräldrarna, ibland tas syskon med i arbetet. Under årens lopp har man gått från sessioner med föräldrarna varje vecka till större flexibilitet utifrån föräldrars möjligheter och önskemål. Att få föräldrar att aktivt medverka är ytterst betydelsefullt och författarna skriver om risken att barnets terapeut kan bli idealiserad och föräldrarna infantiliserade, om samarbetet inte kommer till stånd. Autistiska barns svårigheter märks framför allt i deras kontakter med andra människor. Didier Houzel från Caen i Frankrike betonar därför i sitt kapitel att bedömning och diagnostik alltid bör ske tillsammans med barnets föräldrar. Han framhåller också att det är dags att vi terapeuten, slutar upp att skylla barnets svårigheter på föräldrarna. Oftast har föräldrarna ingen önskan att bli betraktade som patienter. Föräldrarna bör involveras i behandlingen, de bör inviteras att, tillsammans med terapeuten, diskutera tänkbara orsaker till barnets svårigheter. Vardagliga problem, för familjen och barnet, bör penetreras omsorgsfullt och med intresse. Att använda föräldrarna som co-terapeuter, eller att arbeta med en metod, som kan ses som en utvidgning av barnobservationer, där terapeuten gör hembesök, ser Houzel som fruktbara arbetssätt. Föräldrarna behöver stärkas i sin egen upplevelse av barnet, att våga lita på sina egna känslor och omdömen om vad som är bäst för barnet. Hur man terapeutiskt kan arbeta med spädbarn under 36 månader beskriver Bertrand Cramer från Schweiz. I artikeln berättas utförligt om en metod med gemensam terapi för mammor och barn, i vilken terapeuten här både mamma och barn i fokus. Cramer ser det därför som en fördel om terapeuten har utbildning och erfarenhet av både barn- och vuxenterapi. Terapeutens motto bör vara att både observera och lyssna och utifrån detta skapa sig en uppfattning om problemens karaktär. I kapitlet diskuterar Cramer olika förklaringsmodeller till kontaktsvårigheter mellan mammor och deras små barn. Han pekar på betydelsen av tidiga interventioner till nyblivna mammor, eftersom mödrar generellt är mer öppna och mottagliga för förändringar i sitt eget psyke under denna period (upp till att barnen är två år). Känslor som väckts hos mamman genom barnets födelse, men också de som uppstår när modem blir medveten om att hon har ansvaret för ett litet nyfött barn, behöver lyftas fram och diskuteras. I kapitlet ges flera exempel på ärenden där mammor projiceras egna känslor, förhoppningar och rädslor på sitt barn och hur terapeuten lyckats bistå mamman att förändra sin syn på barnet. Som resultat av detta arbete har interaktionen mellan mor och barn utvecklats på ett positivt sätt. Slutligen skriver Gillian Miles, från Tavistock Clinic, om arbete med föräldrar där barnet blivit utsatt för sexuella övergrepp. Kapitlet behandlar frågeställningar som väcks utifrån sexuell övergreppsproblematik. Fokus ligger på föräldraarbetet men samtidigt diskuteras det aktuella barnets, syskons och omgivningens situation när sexuella övergrepp har skett och barnet är i behov av behandling. Miles pekar på de svårigheter som terapeuten ställs inför då dessa ärenden oftast väcker känslor av vanmakt, äckel, avsky hos terapeuten själv, men även hos andra vuxna i barnets omgivning. Ett tätt och välfungerande samarbete med inblandade parter (föräldrar, syskon, socialtjänst, skola, familjehem) blir nödvändigt. Miles lyfter framförallt fram de känslor som väcks hos den förälder som ej begått övergreppen och menar att föräldern själv befinner sig i en mycket svår kris i och med att övergreppen avslöjas. Terapeuten får en viktig uppgift i att både ta hand om. förälderns omedelbara känslor av förtvivlan, ilska, ledsenhet samtidigt som föräldern behöver stöd i att ge sitt barn omsorg och trygghet. Miles beskriver ingående ett sätt att arbeta med föräldrar utifrån en modell med korttidsterapi som erbjudits 80 flickor och mammor i London, och menar att korttidsterapi kan vara en bra hjälp i dessa ärenden. Värt att notera är att Miles betraktar 30 sessioner alternativt 10–12 gruppsessioner, vilket var antalet sessioner som användes i behandlingen, som korttidsterapi. Detta är något att reflektera över, när barnpsykiatrin i Sverige idag ställs inför allt högre krav på kortare behandlingstider och snabbare genomströmning av patienter. Work with Parents – Psychoanalytic Psychotherapy with Children and Adolescents väcker många tankar och inbjuder till diskussion kring hur arbete med föräldrar kan och bör bedrivas. Boken förtjänar att långsamt läsas och begrundas. Ibland blir en del av det skrivna lite av upprepningar, vilket ofta blir fallet i monografier med bidrag från olika författare. Men de valda artiklarna kan med största behållning läsas var för sig. Här finns mycket visdom och erfarenhet samlad, varför boken väl kan rekommenderas till terapeuter under utbildning och till andra som vill fördjupa sina kunskaper i arbete med föräldrar. Att det terapeutiska och psykoanalytiska förhållningssättet som helhet lyfts fram är lovvärt. Många av artikelförfattarna pekar på att psykoterapeuter över lag behöver mer utbildning i att arbeta med föräldrar. Av skribenterna är endast två socionomer, en av dessa är Marianne Engelse Frick från Sverige. Kanske är det inte bara terapeuter med annan grundutbildning än socionomens som behöver utbildning. Min förhoppning är att socionomer, med god kännedom om individer och sociala sammanhang, i framtiden ges bättre möjlighet till adekvat utbildning i psykoterapi. May Nilsson
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
Vad är egentligen föräldraarbete?
