Nr 3. 2000 sid. 112–116
|
Nr 3. 2000 sid. 112–116
|
|
|
Man kan uppfatta Ferros bok antingen som en barnpsykoanalytisk teknikbok eller som en bok där han för ett specifikt teoretiskt resonemang illustrerat med ett stort antal kliniska exempel. Uppfattar man den på förstnämnda sätt ser man pedagogiskt uppställda kapitelrubriker som Teckningar, Lek, Drömmar, Barnet och familjen etc. Bakom rubrikerna hittar man en kliniker som generöst och öppenhjärtigt redovisar sitt arbete, med alla de svårigheter han råkar in i. Men för mig ligger bokens värde mer i om vi studerar den på det andra sättet, som en psykoanalytisk diskussion av ett stycke klinisk teori, illustrerad med kliniska exempel. Ferro gör först en historisk exposé över hur det psykoanalytiska materialet uppfattats. Med understrykningen att det är en förenkling, delar han in den teoretiska utvecklingen i en freudiansk, en kleiniansk och en bionsk era. I den freudianska modellen uppfattas den analytiska sessionens gestalter som "knutar i en väv av historiska, faktiska relationer". Analytikern blir det omedvetnas arkeolog. I den kleinianska modellen uppfattas de i stället som "knutar i en väv av intrapsykiska relationer". Analytikern tolkar hur de är rotade i barnets omedvetna fantasier. Innehållet i denna fantasivärld är tämligen förutsägbart. I den bionska modellen förskjuts perspektivet ytterligare. Den analytiska sessionens gestalter ses nu som knutar i en interpersonell väv av berättelser. De framträder som ett "affektivt hologram" av den relation som för tillfället råder mellan analytiker och analysand. Den framväxande berättelsen kommer att vara oförutsägbar, ny och specifik för varje analytiskt par. Berättelsen handlar inte så mycket om patienten som om analyssituationens "dynamiska fält". Här för Ferro samman bionska tankar med sådana som lanserats av makarna Baranger. Analytikerns uppgift blir inte att tolka, avkoda, utan att transformera patientens projektiva identifikationen och återge dem till honom/henne i smältbar form. Ferro understryker att hans tredelade indelning inte bara speglar den psykoanalytiska teorins utvecklingshistoria. Den speglar också tre infallsvinklar, lika giltiga i varje möte med en patient. Vi kan ömsom välja att uppfatta patientens berättelse som en aspekt av en historisk gestalt, som, en aspekt av ett inre objekt – och som en aspekt av interaktionen med analytikern. Ingetdera perspektiv är "fel", ingetdera är allenarådande. Däremot är det uppenbart att en av författarens drivkrafter bakom boken är hans egen uppgörelse med den freudianska och framför allt den kleinianska modellen, och hans kamp med att tillgodogöra sig den bionska. Först vill jag ge ett exempel som kan tydliggöra Ferros indelning. 10-åriga Marina ritar under första timmen. "Jag vet inte om det föreställer en slickepinne eller öronen och snabeln på en elefant", säger hon. Analytikern är först angelägen om att göra en innehållstolkning, en kleiniansk avkodning: i teckningen ser han bröst, penis och bröstvårta kombineras på ett sätt som leder hans tankar till den "geografiska förvirring" Meltzer (1967) beskrivit i The Psychoanalytical Process. Men så stannar han upp inför hennes "jag vet inte", som han nu istället uppfattar så att hon inte vet vem han är: kommer han att lyssna, ta emot henne – eller tränga in i henne med sina tolkningar? Analytikerns perspektiv har förskjutits. Han lyssnar och tolkar först från infallsvinkeln: "vad säger Marinas kommunikation om hennes inre objekt, om hennes infantila fantasivärld?" När den vinklingen inte leder honom till ökad kontakt med patienten eller till ökad förståelse, lyssnar han från en annan vinkel: "vad vill hon säga om sin upplevelse av oss två, här och nu?". Även om Ferro betonar att de tre modellerna äger lika giltighet understryker han den ferro-bionska modellens förtjänster. Från en infallsvinkel är det lätt att se förtjänsterna: en modell som inte ställer kravet på en allvetande analytiker, i varje stund klar över analysandens omedvetna innehåll. Likaså behöver analytikern inte ge tolkningar som är mättade på innebörder. I stället talar Ferro om en analytiker som inbjuder barnet, och som låter sig inbjudas av barnet, till att låta analystimmens händelser växa till en berättelse som de gemensamt skapar och därför kan tala om utifrån ganska likartade förutsättningar. Analytikerns uppgift blir att hjälpa barnet omvandla det mentala innehåll som det inte kan smälta, inte kan tänka över, till något som antar symboliserad form. I Bions termer: en transformation av ß-element till α-element. Analytikern hjälper patienten att tänka över och symbolisera sin inre värld, att utveckla sin α-funktion. Från en annan infallsvinkel inser man vilka krav som ställs på en analytiker som vill anamma den bionska modellen. Om han släpper kravet på allvetande, minskas möjligheten till den prestige vetandet medför. Om han släpper tanken att förstå patientens gestaltningar som upprepningar av historiska gestalter, minskas möjligheten till den trygghet en rekonstruktion av det förflutna kan invagga honom i. Den bionska modellen kan sägas vara antiauktoritär och egalitär. Och för analytikern som ska göra klivet "nedåt" i status är det inte det lättaste! Ferro berättar ofta hur han frestas komma med intelligenta tolkningar av patientens kommunikation. Ibland faller han för frestelsen, uppenbart otålig att berätta sina idéer för patienten. Och då kommer patientens svar: i en teckning visas ett framtungt flygplan som inte kan lyfta från marken, likt Ferros tolkningar med deras teoretiska dödvikt. I en dröm förmår ett schampo inte ta bort hårlöss, liksom hans tolkningar inte förmår hjälpa patienten med hennes skrämmande mentala innehåll. Den bekräftelse Ferro får för sitt perspektivskifte, att uppfatta att kommunikationen handlar om det psykoanalytiska fältet, är att kontakten mellan honom och patienten återupprättas. I sådana ögonblick kan hans kliniska vinjetter få en poetisk lyster. En aspekt av patienten som hittills varit bortträngd vågar nu visa sig, i all sin osäkerhet och tvetydighet. 7-årige Carlo får ett anfall av svartsjukt raseri då han förstår att ett annat barn varit i Ferros mottagning. Tolkningen att Carlos raseri gäller inkräktaren, den andra analysanden, är verkningslös. När Ferro senare själv drömmer om en otäck kackerlacka som blir alltmer rasande ju mer han slår den, förstår han drömmen så att det är Carlo han slår med sina pseudotolkningar. Han byter infallsvinkel i det kliniska bemötandet, och vi får upptäcka hur kackerlackan äger sin motsvarighet inom Carlo: som en infantil oälskad kackerlacke-del, en ansamling hemlösa barnsliga behov som i analysen börjar få en hemvist. Det är nyttig läsning att följa hans ofta överraskande perspektivskiften. Ibland får dessa något av syndabekännelse, det är som om patienternas kommunikation alltid handlar om hur oförstående och klumpig Ferro varit. Det är också viktigt att erinra sig att en tolknings osäkerhet är lika stor, vare sig man tillgriper det Ferro kallar det freudianska, det kleinianska eller det bionska perspektivet. Man kan visserligen invända att det bionska perspektivet skiljer sig från de andra i att inte förespråka tolkningar mättade med innebörder. Men likafullt är det analytikern som väljer den nya infallsvinkeln. Det finns en risk att vi idealiserar den bionska modellen. Det faktum att dess terminologi bygger på medvetet vaga begrepp, kan få oss att tro att den "sanna" betydelsen av patientens kommunikation skulle framträda av sig själv, bara vi försätter oss tillräckligt mycket i ett tillstånd "utan minne eller begär". Men det är alltid någon som tänker i härbärgerandet, någon som väljer att göra det perspektivskifte som gör det möjligt att upptäckta att patientens berättelse t.ex. handlar om oss. Jag har ytterligare några invändningar mot bokens teoretiska diskussion. Den ena ansluter till invändningar som görs i Elisabeth Bott Spillius förord. Jag tycker Ferros beskrivning av den freudianska och kleinianska modellen är polemiskt tillspetsad. Visserligen har Freud (1937) angett arkeologi som en metafor för psykoanalysen, men han har givit andra också, t.ex. den där analys föreställs vara som ett schackbräde, en struktur inom vilken analytiker och analysand fritt kan röra sig (Freud, 1913). Detta vet Ferro, men det är som om uppgörelsen med hans gamla arbetsmetoder driver honom att framställa tidigare ledstjärnor som trångsynta. Det framgår i en senare bok, "La psychanalyse comme oeuvre ouverte" (Ferro, 2000), där han, återigen generöst och öppenhjärtigt, berättar om sitt arbetssätt. Man finner där exempel på hur han förr till varje pris ville pådyvla analysanden parodierat kleinianska tolkningar, med följden att deras kontakt blev alltmer egendomlig. Det arbetssätt han nu förespråkar, och sättet att framhäva dess förtjänster, måste ses i ljuset av denna uppgörelse. Min sista invändning har att göra med författarens begreppsapparat. Jag tycker inte han gör sina resonemang klarare med hjälp av termer som är så påfallande metaforiskt präglade: funktionella aggregat, affektivt hologram. Att han dessutom inte definierar dem på ett klart sätt bidrar också till mina invändningar. Men, och det är viktigt, boken har en poäng som jag intresserar mig för och sympatiserar med: att lyfta fram patient och analytiker som jämbördiga deltagare i ett kraftfält där patientens kommunikation, ofta i långt högre grad än vi är beredda att se, handlar om den andre, dvs. analytikern. Detta förmedlar Ferro genom att vara ärlig om sina misstag, ja det är misstagen som inspirerat honom i hans teoretiserande. Tyvärr skriver han ibland som om han trodde att ju fler illustrationer, desto klarare blir resonemanget. En lite mer kortfattad stil hade gett mig bättre möjligheter att göra det Ferro vill inspirera oss till: att tänka. Boken riktar sig lika mycket till psykoterapeuter med psykoanalytisk referensram som till barn- och ungdomspsykoanalytiker. Björn Salomonsson Referenser Baranger, M., Baranger, W. (1985) La situation analytique comme champ dynamique. Revue francaise de psychanalyse XLIX/6, 1544–71. Ferro, A. (2000) La Psychanalyse comme oeuvre ouverte. Ramonville Saint-Agne: Erès. Freud, A. (1937) Constructions in Psychoanalysis. Standard Edition. Freud, A. (1913) On beginning the treatment. Standard Edition. Meltzer, D. (1967) The Psycho-Analytical Process. Perthshire, Scotland: Clunie Press.
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
Antonino Ferro är en italiensk psykoanalytiker från Pavia, som på
senare år låtit tala om sig inom barnpsykoanalysen. De som besökte
The European Psychoanalytical Federations barnanalyskongress 1998 i
Stockholm kunde höra honom tala. Sedan 15 år publicerar han
regelbundet artiklar, mest på italienska. Utanför Italien har hans
arbete först uppmärksammats av franska analytiker. Föreliggande bok
gavs ut i Italien 199@, och finns nu översatt till engelska: Ferro, A.
(1999) The Bi-personal Field – Experience in Child Analysis,
New Library of Psychoanalysis. London: Routledge.
