Nr 3. 2000 sid. 3–6
|
Nr 3. 2000 sid. 3–6
Från rådgivningsbyrå till psykiatri |
|
|
I Mellanrummet vill vi bereda utrymme för utbyte av tankar om barns och ungdomars situation. Många av oss som arbetar inom barn- och ungdomspsykiatrin, inom socialförvaltningar, skolor och förskolor har stor kunskap och erfarenhet om hur barn påverkas i sin emotionella utveckling. Det är hög tid att barn- och ungdomspsykoterapeuter hästar "go public". Under våren 2000 ägde för första gången Psykoterapimässa rum. Den arrangerades av PsykoterapiInstitutet och RPC (Riksföreningen Psykoterapi Centrum). PBU (som just bytt namn till Barn och Ungdoms Psykiatrisk mottagning) i Stockholms Läns Landsting beskrev sin verksamhet liksom Ericastiftelsen, Barnanalytikerna (BUM), Karlaplans psykoterapimottagning och Sofiaängens Behandlingshem. Det är glädjande att denna del av psykiatrin visar upp sig så att en allmänhet kan få vetskap om hur vi arbetar. Under hösten 2000 anordnas också en Psykoterapidag i Malmö, något vi hoppas kunna återkomma till i nästa nummer av Mellanrummet. Psykoterapi på psykodynamisk grund för barn och ungdomar har under det senaste decenniet hamnat i bakvattnet och blivit beskylld för att vara urmodig. Vad kritikerna ofta glömmer är att mycket av den kunskap om t.ex. barns utveckling och kontakt med sina föräldrar, som numera utgör självklarheter för de flesta föräldrar, har sitt ursprung i utvecklingspsykologi och teorier kring hur anknytning kommer till stånd. Pionjärarbeten av makarna Robertson (1952, 1972) liksom av John Bowlby (1982) ledde t.ex. fram till att man inom sjukvården lät föräldrar vara tillsammans med sitt sjuka barn under sjukhusvistelser. Få föräldrar skulle idag acceptera att lämna sina barn ensamma på sjukhus. Erfarenheter om det sociala arvets betydelse var en högst levande diskussionsfråga under 1920-60-talet (Aichorn, 1925, 1978, Jonsson, 1969) vilket kom att utmynna i flera socialpolitiska åtgärder. I flera av artiklarna i detta nummer återkommer författarna till barn- och ungdomspsykiatrins bakgrund. Rötterna här i Sverige fanns redan under tidigt 1920-tal, influerat av Child Guidance rörelsen i USA, Centraleuropa och England. Två parallella inriktningar utgjordes av "rådgivningsbyråer i uppfostringsfrågor" respektive barn- och ungdomspsykiatrin. Bakom båda fanns på de flesta håll tankar om prevention, och hur sociala förhållanden kan påverka en ung människas utveckling. Erfarenheter från skola, barnavårdsnämnd, pediatrik, psykiatri, utvecklingspsykologi kom att befrukta varandra i en förståelse för samspelet mellan arv och miljö ("nature and nurture"). Dessa tankar kom att prägla flera decenniers barn- och ungdomspsykiatri och en behandlingsinriktning blev psykoterapi. Under senare år har psykiatriska förklaringsmodeller kommit att få tolkningsföreträde till barns avvikande beteende. Barns sociala situation, såväl i samhället som i familjen negligeras ofta vid diagnostisering och behandling. Vart har den samlade kunskapen tagit vägen? Idag läser vi i media om hur vuxna blir utbrända, men vad händer med barnen? Det som varit självklarheter i nästan ett sekel beaktas nu alltmer sällan. Inom BUP/PBU, behandlingsinstitutioner, skola och förskola träffar vi dagligen barn som inte ges tid, uppmärksamhet och vägledning av vuxenvärlden. Daniel Sterns teorier om "det kompetenta spädbarnet" har ofta missuppfattats som att barnet i sig självt är kompetent. Minst lika viktigt som barnets medfödda kompetens (eller inkompetens) är den vägledning som ett barn får av sina närmaste. Att barn imiterar och identifierar sig med andra är allmänt känt (Gaddini, 1992). Att dessa processer - i nämnd ordning - så småningom leder till att en internalisering av identifikationsobjekten sker är numera ofta ifrågasatt. Föräldrar och andra vuxna påverkar barnen, och tur är väl det! Som förälder vill man förmedla allehanda aspekter av livsfrågor till sin avkomma. Istället för att fokusera på att barn- och ungdomspsykoterapeuter ger föräldrar skuldkänslor, skulle vi i Mellanrummet vilja lyfta fram att föräldrar har ett ansvar och en viktig uppgift i att rusta och skola sina barn för livet. Många föräldrar av idag är vilsna i sin föräldraroll, det finns få ställen att vända sig till för att dryfta frågeställningar runt föräldraskapets glädjeämnen och vedermödor. När rådgivningsbyråerna ersatts av orden Barn- och Ungdomspsykiatri har samhället frånsagt sig möjligheten att bistå föräldrar i rådgivning runt föräldraskap. Många unga föräldrar avstår från att söka hjälp eftersom begreppet psykiatri ligger långt ifrån deras vardagliga bekymmer. Barnavårdscentraler fungerar på många håll som en mottagare av föräldrars oro, men dessvärre har dessa försvunnit inom vissa landsting (vårdcentralerna har övertagit den funktionen). På andra håll är tidspressen stor och många till synes välfungerande föräldrar lämnas utan stöd. Bara 12 % av Sveriges barnavårdscentraler har en anställd utbildad barnläkare (SvD, 2000)! PrenumerationerMellanrummet utkom med sitt första nummer hösten 1999 och det var först i våras som det blev möjligt att prenumerera på tidskriften. Gensvaret har glädjande nog varit mycket stort. I november 2000 hade vi c:a 400 prenumeranter, varav många är BUP/PBU-mottagningar eller andra institutioner. Detta innebär att tidskriften når ut till många läsare - på några mottagningar lär det ha varit kölista för att få läsa numren! Flera kollegor i övriga nordiska länder har också varit intresserade av att prenumerera. I redaktionen tycker vi att detta är mycket stimulerande och vi uppmanar kollegor i Danmark, Finland, Island och Norge att bidra med artiklar, recensioner, intervjuer osv. Vi efterlyser också beskrivningar om hur det terapeutiska arbetet kan gestalta sig inom den offentliga sektorn i våra grannländer. Artiklar och insändareInför numret om Terapi med Föräldrar hade vi flera som var intresserade av att bidra från olika delar av landet. När datum för manusstopp närmade sig, visade det sig dock att många inte ansåg sig ha tid att formulera sina tankar. Vi har all förståelse för att den stress och det tryck som råder inom barn- och ungdomspsykiatrin idag begränsar möjligheterna att distansera sig, få utrymme att tänka och formulera sig runt arbetet. Trots detta vill vi uppmana våra läsare att aktivt delta med insändare eller under andra former beskriva hur barn- och ungdomspsykoterapin finner (eller snarare inte finner) ett utrymme i dagens samhälle. I detta nummer börjar vi också med en Insändarsida. Vi vill genom detta uppmana alla Er som inte har möjligheter att skriva längre artiklar att ändå framföra Er mening. Om Du vill delta, kan Du kontakta redaktionen eller någon av våra kontaktmän. LayoutTidskriften Mellanrummet kommer här med sitt tredje nummer. I redaktionen har vi allt mer kunnat lämna alla "kringfaktorer" och det börjar nu bli möjligt att fokusera på form och innehåll i tidningen. Det återstår dock en hel del arbete runt t.ex. bildkvaliteten, storlek på text i förhållande till sidantal och andra spörsmål som rör layouten. Vi har även i detta nummer valt mångfald framför ett fåtal artiklar med större text och därmed mer sidutrymme. Vi hoppas att våra läsare kan överse med detta, och istället glädjas åt alla bidrag från artikelförfattarna. Vi hoppas också att kunna förbättra bildkvaliteten, men det är en fråga om kostnader. Flera läsare har hört av sig och framhållit att man uppskattat att foto på skribenterna finns med - kanske är det ett sätt att lättare känna till varandra runt om i landet. Kommande nummerVåren 2001 kommer ett temanummer om Tid och Rum i Barn- och Ungdomspsykoterapi, därefter planerar vi ett som fokuserar på Psykoterapi med Barn. Vi har också planer på ett nummer om Forskning inom Barn- och Ungdomspsykoterapi. Vi hoppas på fortsatt stimulerande samarbete med er läsare och skribenter.
ReferenserAichorn, A. (1925) Verwahrloste Jugend. Sv övers (1978) Ungdom på
villovägar. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
