Nr 3. 2000 sid. 7–12
|
Nr 3. 2000 sid. 7–12
|
|
|
Mellanrummets tredje nummer handlar om terapi med föräldrar. Vi har valt att inte använda begreppet psykoterapi eftersom kontakter med föräldrar kan gestalta sig på många olika sätt. Föräldrar söker hjälp för sina barn vid olika offentliga eller privata institutioner och mottagningar. Hur kontakten kommer att utformas mellan föräldrar och behandlare påverkas därför självfallet av vilket forum som föräldrarna vänt sig till. En sådan verksamhet utgörs av de barn- och ungdomspsykiatriska mottagningarna, som oftast erbjuder en mångfald behandlingsinsatser. I nästan alla fall ingår någon typ av kontakt med föräldrarna till barnet. Ibland utgörs denna kontakt av samtal med föräldrar. Samtalen kan te sig olika, ibland kan de betecknas som informerande, ibland rådgivande och i vissa fall bedrivs enskild psykoterapi med en förälder, ett föräldrapar eller gemensamma föräldra- barn- terapier. När rådgivningsbyrån för uppfostringsfrågor startade på 1920–30-talen vid Barnavårdsnämnden i Stockholm stod kontakterna med föräldrar – i huvudsak modern – i fokus för det rådgivande och preventiva arbetet. Parallellt med detta inrättades "observationskliniker" vid några barnsjukhus för "de svårbehandlade barnen". Det fanns alltså en uppdelning mellan "rådgivning" och psykiatri. Numera har "rådgivningen" praktiskt taget upphört och inriktningen på psykiatri tagit överhanden. I exempelvis England går mottagningarna för barn och ungdomar med psykiska problem fortfarande under beteckningen "Child Guidance Clinics" och arbetet som utförs med föräldrar betecknas som "counselling" eller "parental psychotherapy." Denna verksamhet sker oftast inom National Health Service och inte under psykiatrin. Vilka är då de föräldrar som söker hjälp för sina barn? Vad betyder föräldraskap på 2000-talet? Uppenbart är att föräldraskapet och föräldrarollen inte längre är så självklara begrepp och att föräldrar inte utgör en homogen skara. Beteckningen förälder kan inrymma ensamstående föräldrar, styvföräldrar, fosterförälder, särboföräldrar, föräldrar gom lever med sitt barn varannan vecka, adoptivföräldrar eller det numera hett debatterade ämnet: homosexuellas rätt till föräldraskap. Ibland är föräldrar gifta eller sammanboende på samma adress som sitt barn, men familjer och barn har nu för tiden blivit alltmer rörliga. Många är de barn som varje, eller vartannat, veckoslut flyger ensamma med eskort för att ha umgänge med någon förälder på annan ort i landet. Vi möter också barn med föräldrar bosatta i olika länder. Alla dessa föräldrakonstellationer innebär att behandlare som möter föräldrar har flera olika föräldraroller med olika innehåll att relatera till. Begreppet terapi med föräldrar är alltså långt ifrån entydigt! Samhället har förändrats lavinartat under de senaste 30 åren. Svenska kvinnor arbetar mest och längst av alla kvinnor i Europa. I dagspressen debatteras stress och utbrändhet. Från forskare i Göteborg kommer larmrapporten om att barn kan utveckla åderförkalkning och löpa större risk att få diabetes utifrån stressfaktorer (oktober 2000). Dagens nyblivna föräldrar har ofta själva tillbringat sin första tid på daghem. Hur har detta präglat dem som individer och som fostrare av egna barn? Ett annat debattämne i dagspressen är om svenska föräldrar blivit "snällare" och relaterar mer på kompisnivå till sina barn. Vad det innebär att vara just förälder är något som kompliceras av att de egna inre förebilderna inte är lika tydliga för dagens småbarnsföräldrar som för tidigare generationers. När man betänker detta ur ett flergenerationsperspektiv blir tanken hisnande. Som föräldraterapeuter behöver vi lyfta fram och förhålla oss till det sociala sammanhang som barn och föräldrar befinner sig i. Att kunna anpassa vårt språk och våra interventioner till familjen på, ett för dem, begripligt och användbart sätt blir centralt. Ibland menar föräldrar att vårt sätt att samtala är nonsens. De har kanske själva aldrig upplevt ett reflekterande utrymme och finner det svårt att. ta till sig våra samtalsmetoder. Att prata om någon eller något på ett hypotetiskt sätt kan uppfattas som ovederhäftigt. I sådana sammanhang kan ett förhållningssätt vara att låta föräldern medverka på ett mer aktivt sätt, exempelvis genom barnorienterad familjeterapi (BOF) eller olika typer av samlek. Den gemensamma upplevelsen med barnet utgör en konkret utgångspunkt och blir något att samtala kring. Att hjälpa föräldern att upptäcka eller återskapa sitt barn i sitt medvetande är något som det terapeutiska samtalet kan åstadkomma. En del föräldrar har aldrig reflekterat över att det finns en inre värld. De önskar kanske enbart fakta och praktiska råd om hur de ska hantera sitt barn. I möten med dessa föräldrar kan det bli extra svårt att tala om barnets inre liv. Här handlar det om en balansgång i kontakten med föräldrar, där samtalet blir en konst, som utgår inte bara barnets beteende, utan även antaganden och idéer om barnets tankar och känslor. Den reella föräldern och den inre upplevda föräldern hos barnet är inte alltid likadana. Hur blir man en "god" föräldraterapeut? Hur lär man sig förstå, bemöta och samtala med föräldrar utifrån exempelvis missbruk och psykisk sjukdom? Hur skaffar vi oss kunskap om kulturella skillnader? Hur hanterar vi stressade föräldrar som knappt har tid och ork för sina barn? Ser samtalen olika ut beroende på föräldrars yrkestillhörighet, ålder, utbildning? Hur mycket påverkar terapeutens egen livserfarenhet och kunskaper behandlingsinriktning och resultat? Vi vill hävda att dagens föräldraterapeuter kan få svårt att stanna i ett utforskande och ett "varande" med föräldrar, då stressen och kraven på genomströmning av patienter, som många mottagningar brottas med idag, gör sig påminda. Inriktningen i detta nummer av Mellanrummet, Terapi med föräldrar, väcker en mängd frågor som förhoppningsvis leder till eftertanke och fortsatt diskussion. Att ett psykoterapeutiska tänkande och kunnande blir centralt i kontakten med föräldrar belyser, genom olika infallsvinklar, de artikelförfattare som medverkar. Adrian Sutton och Lynette Huges är verksamma vid The Winnicott Centre i Manchester. I deras artikel "T'he Psychotherapy of Parenthood" belyser de föräldraskapet och arbetet med föräldrar som söker hjälp för sina barn vid Child Guidance Clinics. De presenterar en modell som utgår från såväl olika områden, som olika nivåer för detta arbete. De betonar överförings- och motöverföringsaspekter, samt den påverkan genom flera generationer, som dagens föräldrar och deras barn präglas av. Även i intervjun med Margareta Smith beskrivs olika nivåer för arbetet med föräldrar där inriktningen på arbetet präglas av föräldrarnas inställning till varför man söker hjälp. Vi får följa hur föräldraterapin som profession växt fram i Sverige. I artikeln belyses den förändring som skett från "mentalhygieniska", förebyggande insatser med "case-work"-metodik till en betoning av psykiatri som finns i dagens barn- och ungdomspsykiatri. Vi får också följa utvecklingen av barn- och ungdomspsykiatrin i Göteborgs förorter och i södra Bohuslän i en intervju med Anna-Lisa Björneberg. I centrala Göteborg startade barn- och ungdomspsykiatrin tidigare, men det var först i slutet av 1960-talet som mottagningarna i förorterna växte fram under en period där testning av barn ersattes av familjeterapi. ,Om föräldraterapi och barnpsykoterapi i relation till varandra skriver Ann- Marie Bose och Eva Englund. De belyser föräldraterapeutens och barnterapeutens gemensamma arbete i samarbetet runt en familj och hur de två bilderna av barnet respektive föräldrarna finner en plats hos respektive terapeut. Som i många kontakter med föräldrar och barn blir dessa bilder inte alltid samstämmiga utan kan ge upphov till divergerande uppfattningar hos behandlarna om problematiken. Författarna betonar vikten av sam- arbete och gemensamma diskussioner mellan behandlarna för att förstå och hantera de situationer som uppkommer i det terapeutiska arbetet. Under rubriken "Hur ska vi få in vårt barn i almanackan"? skriver Helena Jarlemark, Märta Lönnquist och Kristina Anstrand vid Karlaplans psykoterapimottagning om dagens tidsbrist hos stressade föräldrar. När man söker hjälp för sitt barn måste ett redan ansträngt schema även innehålla tid för eftertanke och reflektion. I artikeln får vi ta del av det terapeutiska arbete, "miniterapi" som sker redan under en utredning av ett barn och i det inledande arbetet med föräldrar. Genom en noggrann bedömning av kontakten med föräldrarna under utredningen underlättas ställningstagandet om hur en eventuell fortsatt behandling kan komma att utformas. Margareta Bergenstråhle och Gunnel Rosenlind beskriver en modell för arbete med föräldrar och barn som de utvecklat och benämner Relationsfokuserad Barnpsykoterapi eller Samleksterapi. För många föräldrar blir samtal runt deras barn alltför abstrakt och kan kanske till och med uppfattas som skuldbeläggande. Speciellt i dessa sammanhang, men även i många andra situationer blir det gemensamma arbetet med föräldrar, barn och terapeutter en konkret och tydlig utgångspunkt där arbetet med föräldrarna är väl integrerat med barnets terapi. Många föräldrar har egna svåra personlighetsstörningar. En del av dem kommer i kontakt med elevvården i skolorna, sociala myndigheter, söker eller remitteras till barn- och ungdomspsykiatrin. Den gängse samtalsmetodiken, ofta med korttidsfokus, fungerar sällan utan avbryts. I intervjun med Ingrid Hedlén beskrivs hur splittingmekanismer, skam och hat kan påverka relationen mellan familjemedlemmar och andra som man kommer i kontakt med. När projektioner av egna, inre, förödande upplevelser är en förutsättning för att själv uthärda och överleva, måste en "projektionsskärm" finnas som mottagare av de avsplittade delarna av personligheten. Ibland kan barnen utgöra denna, ibland samhället och därmed också behandlarna. Hur ett terapeutiskt arbetet kan utformas med dessa föräldrar beskrivs i intervjun. Från Luleå skriver Kerstin Bånkestad om insatser till fosterföräldrar. De flesta familjehemsplacerade barn har mer eller mindre traumatiska upplevelser med sig från sina tidiga barnaår. Dessa upplevelser, denna inre värld, .kommer ofta till uttryck när barnet bott i fosterhemmet under en tid. Många fosterföräldrar är inte förberedda på att de får dela barnets tidiga erfarenheter av en hotande och stundtals grym och förödande värld. I artikeln beskrivs forskning och litteratur om detta mycket angelägna ämne. När reflekterande samtal inte är en framkomlig väg för att tänka om barnet måste kontakten med föräldrarna fä en annan inriktning. Till behandlingshemmet Mälarblick, Stockholm, kommer många föräldrar och barn med svåra hemförhållanden där relationen mellan föräldrar och barn inte befrämjar barnets utveckling. I artikeln beskriver Monica Svensson det miljöterapeutiska arbete som bedrivs på institutionen där konkreta gemensamma upplevelser i vardagssituationer bildar utgångspunkten för föräldrasamtalen. Många av föräldrarna har tidigare haft behandlingskontakter inom öppenvården, men de har haft svårt att dra nytta av den insatsen. I det vardagliga arbetet vid institutionen involveras de i direkta upplevelser av förhållningssätt som blir möjliga att tänka om och att förändra. Inom PBU i Stockholm bedrivs sedan ett par år tillbaka en kolloverksamhet. På senare år har man också startat kollo som riktar sig bland annat till pappor och barn. Om detta arbete skriver Ulla Forsbeck Olsson som arbetat med denna behandlingsform under flera år. Syftet med kollovistelsen är att upptäcka och stärka utvecklingsmöjligheterna i samspelet mellan pappan och barnet på ett annat sätt än vad som är möjligt i ordinarie polikliniskt arbete. Under rubriken "Korttidsinsatser inom bampsykiatrin – möten med tydlig struktur" skriver Margareta Carlberg om tidsbegränsade samtal med föräldrar. I dagens barn- och ungdomspsykiatri ställs stora krav på behandlande personal om snabb "genomströmningstakt". Hur man ska förhålla sig till dessa direktiv utgör ofta ett etisk dilemma för många behandlare. I artikeln förespråkas en modell för att nå föräldrar som är angelägna om att få hjälp, men som inte tagit ställning till hur de vill att denna hjälp ska se ut eller hur omfattande den ska vara. Ett sätt att hantera detta blir att möta föräldrarna med endast den frågeställning de själva formulerar och med korta, tydligt strukturerade insatser. I detta nummer av Mellanrummet har vi många intressanta artiklar som belyser det breda fält som terapi med föräldrar kan innefatta. Trots att detta arbete är centralt och en förutsättning för praktiskt taget allt arbete med barn finns det ytterst få utbildningar inom. området. Inom barn- och ungdomspsykiatrin i Dalarna anordnade man dock parallella kurser i diagnostik för barn- och föräldraterapeuter. Kerstin Floberg, Else-Maj Hägg-Hellborg och Britt Wiberg presenterar kursen som kanske kan ge inspiration till gemensam vidareutbildning för barn- och föräldraterapeuter. Terapi med föräldrar har oftast utförts av socionomer/kuratorer. Idag finns en stor oro över nyrekryteringen av socionomer då det är svårt för denna yrkesgrupp att finna adekvat vidareutbildning. Under senare år har vidareutbildningar (t.ex. den mentalhygieniska kursen) för denna yrkeskategori lagts ned. I redaktionen var vi intresserade att ta reda på hur de utbildningsansvariga vid fem av landets institutioner för socialt arbete ser på frågan om utbildning för dem som önskar arbeta med föräldrar och resultatet av en rundringning presenteras. Att fördjupningskurser i psykoterapeutiskt arbete för socionomer som önskar arbeta inom barnpsykiatrin är nödvändiga blir uppenbart. Föräldraperspektiv och goda kunskaper i utvecklingspsykologi behöver lyftas fram i utbildningarna. Vi har också fatt en insändare från Terapiskolan i Trollhättan där man betonar vikten av utbildningar inom området terapi med föräldrar. Det finns barn- och ungdomsterapiutbildningar, vuxenterapiutbildningar liksom familj- och grupp- terapiutbildningar, men ännu ingen specialitet i föräldraterapi vilket efterlyses i insändaren. Som vanligt har vi också sammanställt en litteraturlista angående temat. Det märks tydligt att det finns ett nyvaknat intresse för detta område med nya publikationer. Förhoppningsvis finns det fler intressanta böcker och artiklar som våra läsare känner till. I redaktionen tar vi gärna emot förslag på mer litteratur från Er som vi kan komplettera med i nästa nummer. Även i detta nummer finns recensioner: EFPP-monografin "Work with Parents" och Antonino Ferros bok "The Bi-Personal Field – experiences in child analysis". Likaså har vi ett referat från senaste EFPP-kongressen i Oxford, våren 2000, "Changing Times, Changing Relationships". I redaktionen har vi försökt få fler socionomer att bidra med tankar och artiklar kring terapeutiska kontakter med föräldrar. Trots detta är det i huvudsak psykologer som bidragit med sina erfarenheter. Kanske speglar detta en utveckling av att psykologer och barn- ungdomsterapeuter alltmer övertar arbetet med föräldrarna. Föräldraskap har inte någon självklar innebörd för många unga föräldrar i dagens samhälle. Föräldraskap och terapi med föräldrar är ett område som måste lyftas fram socialpolitiska, preventivt och som ett professionellt arbete i de fall där behandling är nödvändig. Vi hoppas att numret Terapi med föräldrar ska ge lust till reflektion kring när och på vilket sätt arbete med föräldrar kan bedrivas. Artiklarna belyser att föräldrar kan vara betjänta av många olika insatser där terapeuten behöver vara lyhörda för föräldrars och familjens unika behov av hjälp och möjligheter till förändring. Redaktionen
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
