Nr 4. 2001 sid. 5–10
|
Nr 4. 2001 sid. 5–10
|
|
|
En vanlig missuppfattning är att individualpsykoterapi är alltför tidskrävande. Att erbjuda ett barn psykoterapi en gång/vecka under ett års tid anses numera ofta som lyx och ett ogenomförbart projekt inom den offentliga sektorn. Den tidsåtgång som krävs för detta är c:a 40 timmar. Det kan översättas till ett och ett halvt dygns behandling – en försumbart liten tid i en ung människas liv jämfört med vad ett fortsatt lidande kan innebära, speciellt med tanke på vad de barn och ungdomar som prioriteras inom den offentliga psykiatrin har upplevt. Relationer tar tid! Det behövs inte bara en tid som är utsträckt utan också takt och tempo inom den utmätta tiden. På så sätt blir tiden mellan terapitimmarna en bakgrund från vilken den terapeutiska processen utvecklas. I dagens samhälle ser vi hur barn utsätts för en mängd situationer som de inte får tillfälle att ta in, smälta och avsluta i lagom tempo. I det mediautbud som barn och ungdomar möter i dagens samhälle har "specialeffekter" ofta en framträdande roll på bekostnad av en meningsbärande, röd tråd i handlingen. Själva berättelsen framstår inte sällan som både bisarr och fragmentarisk. Vad betyder det för "the mind" att så många projekt startas men inte avslutas? Hur är det att leva i avbrutna, inte fullföljda projekt, med intryck utan en början, en pågående process eller en avslutning? Vad händer i hjärnan? Inom barn- och ungdomspsykiatrin ser vi många forcerade unga människor som inte vet hur man korrigerar en påbörjad tanke eller handling, som ständigt börjar på ny kula och där en mängd lösa tåtar utgör deras livsmönster. Mycket ofta får terapier idag en inriktning av att skapa meningsbärande linjer för den patient vi möter. Detta är en klar förändring jämfört med tidigare. Vi såg mer av barn med inre konflikter och med svårigheter att få ihop olika sidor av sig själva. Nu är det snarare så att de barn som prioriteras för psykoterapi inom den offentliga sektorn behöver hjälp att sortera utifrån kommande intryck som de invaderats av. Vad händer t.ex. med de mycket späda barnen som numera sätts i framåtvända vagnar eller framåt i babyliften? De möter vid en till två veckors ålder en invaderande omvärld och kontakten med de närmaste objekten hindras av barnvagnens uppfällda sufflett. Som barnpsykoterapeut reagerar man på den bristande möjligheten till anknytning i dessa arrangemang, men också av fasa inför vad som sker inuti en så ung hjärna som översköljs av stimuli. Var finns barnneurologerna och barnavårdcentralerna i denna fråga? Vilka rum erbjuder vi idag den yngre generationen? Vad gäller daghem och skolor har man under lång tid föredragit storskalighet. Var har det lilla intima rummet tagit vägen? Vad betyder det inträngande "yttre rummet" som väller in i hemmen via TV, video och dataspel? Dagens uppväxande generation är den första som utsätts för detta naturalistiska experiment. Det sägs att ett barn har sett otaliga mord via media innan det lämnar förskoleåldern. Det krävs då att barnet har många andra identifikationsmöjligheter, så att intryck och upplevelser som dessa inte ska framstå som det enda som attraherar barnet. Tyvärr ser vi numera att många av dem som kommer till barn- och ungdomspsykiatrin har alltför få andra identifikationsobjekt. David Ingvar (1994) skriver att:
Den yttre tiden och det reella rummet i samspel med de närmaste objekten utgör förutsättningarna för att ett inre rum ska kunna skapas och uppfattas. Tyvärr tycks det just nu vara en trend – även inom barn- och ungdomspsykiatrin – att ingen av dessa tre förutsättningar betonas. Barnen ses alltmer som avvikande, en diagnos sätts och vare sig människor, tid eller rum erbjuds barnet eller ungdomen. Dessa tre faktorer är förutsättningen för att ramarna runt det inre rummet ska kunna etableras. Först när dessa finns kan det bli aktuellt att närmare stifta bekantskap med innehållet i det inre livet. Vi har velat lyfta fram tiden och rummet som fenomen i detta nummer av Mellanrummet för att på så sätt fortsätta att hävda att inre liv är något som vi människor har. Vi har valt att publicera artiklar som visar på såväl de yttre förutsättningarna som hur ett inre liv kan skapas och gestalta sig. I Lena Malmbergs, Sollentuna BUP, inlägg får vi följa två barns försök att förstå världen. Genom att jämföra terapin med en liten flicka och erfarenheterna från spädbarnsobservationer kan man tydligt se den nära länken mellan utvecklandet av en trygg bas i normalutveckling och ett barns strävanden att få en meningsbärande upplevelse av sig själv och omvärlden i en psykoterapi. Majlis Winberg Salomonsson, barnpsykoterapeut och psykoanalytiker, Stockholm, ställer sig frågan "hur ska man som terapeut göra när man ger en tolkning men inte upplever sig att ha någon patient att prata med?" I analysen av en tonårig får vi följa hur ett inre rum skapas, en behållare där tolkningen på sikt kan få en relevans för patienten. Flickan var van att uttrycka sig i handling men inte i ord. Vi får följa hennes (och analytikerns!) strävsamma arbete som utspelar sig både i den yttre världen, i samspelet dem emellan och i den inre världen. Torbjörn Andersson, arkitekt, psykoterapeut och med tidigare lång erfarenhet av PBU-arbete, beskriver i sin artikel hur det yttre rummet får en direkt representation i det inre rummet. Från en undersökning där försökspersonerna fick bygga sin egen värld kunde man jämföra deras berättelser av den yttre verkligheten som unga, och hur detta i vuxenlivet gestaltade sig i sättet att utforma sin önskebostad. Tidiga upplevelser av människor, natur, föremål och ytor hade för de intervjuade fått en inneboende motsvarighet i deras val av trygghetsskapande objekt. I samband med att Anne Alvarez besökte Stockholm hösten 2000, fick vi i redaktionen en pratstund med henne, där hon beskrev utgångspunkten för sitt teoretiska och kliniska arbete som blivit mycket uppskattat av många psykoterapeuter runt om i världen. Hon betonar den nära länken mellan kroppsliga förmågor och utvecklandet av "the mind". Hon framhåller att man måste behålla projektiva identifikationer och inte lämna tillbaka dem för snabbt. Detta kan inte ske innan patienten har en mental och kognitiv utrustning för att kunna ta emot terapeutens tankar och tolkningar om det som utspelar sig i överföringen eller som en länk till tidigare erfarenheter hos patienten. Vi får också följa hennes resonemang i ett referat från det seminarium Anne Alvarez gav, där hon lyfter fram sambandet mellan förmågan att kroppsligen kunna röra sig och hur rörligheten i tänkandet utvecklas. Formen för hur tankar kan tänkas är en förutsättning för att tankarna på sikt ska kunna få ett emotionellt innehåll. Britta Blomberg, psykoterapeut vid Ericastiftelsen och ansvarig utgivare för Mellanrummet, utgår från den bokstavliga bemärkelsen i begreppet "Theory of Mind" och pekar på vad som behövs för att ett "mind" ska kunna utvecklas. Vi får följa två barn med diagnosen autism i deras mödosamma arbete med att upptäcka och utforska omvärlden och sig själva som aktiva personer i denna värld. För att förstå uppbyggandet av ett "mind" beskrivs den hjälp terapeuten hade av att se hur barnen använde sig av grammatiken och hur det sammanföll med utvecklingen av emotionell kognition och relationer till omvärlden. Ann Lantzourakis, som tidigare arbetat inom PBU, Stockholm, beskriver i sitt inlägg länken mellan tidsbegrepp och symbolisering. Tidsmedvetande är unikt för människan – vi kan samtidigt rymma tankar om förfluten tid, nutid och framtid. För att kunna tänka framåt och bakåt i tiden måste vi kunna föreställa oss platser och tid i vårt inre. Skapandet av dessa inre bilder sker för många människor för första gången i en psykoterapeutisk kontakt och vi terapeuter måste då aktivt bidra till etablerandet av tidsbegreppen. Inte bara rummet har en central betydelse för hur vår inre värld gestaltar sig. Ola Lindgren, psykolog och psykoterapeut från Karlstad, beskriver hur terapeuten kan använda tidsbegreppet som en aspekt i det terapeutiska arbetet. I det tidsmässiga utrymmet mellan impuls och handlig kan ett mentalt rum uppstå där det emotionella livet kan levas och där ömsesidighet med andra kan utformas. I psykoterapeutens vardag möter vi ofta människor utan ett tryggt meningsskapande inre rum. Genom att fokusera på de yttre tidsramarna kan ett inre rum hos patienten etableras i ett tålmodigt psykoterapeutiskt eller miljöterapeutiskt arbete. Vi fortsätter till en liten klass i en skola i Nacka där Elisabeth Weissenrieder arbetat som specialpedagog med barn som har särskilda behov. Genom att använda sig av symboldrama och skapande tekniker har barnen med grava psykosociala och kognitiva problem förändrats i sin kognitiva kapacitet men också i sina personligheter. Många av dem beskrivs i uttalanden som "han har livlig fantasi", men bakom detta ligger snarare en brist på fantasi och barnen styrs istället av ett kaotiskt inre liv. I det pedagogiska arbetet används skapande tekniker där t.ex. rytm, musik, målande och berättande hjälper barnen att forma en livsrytm som de tidigare saknat. Christina Lagergren, Stockholm, är logoped och har arbetat under många år med utlandsadopterade barn. Vad händer i ett barns inre liv när man byter språk? Dessa barn blir inte tvåspråkiga – de lämnar sitt ursprungsland med allt vad det innebär av förlust av människor, kultur, lukter, klimat, ljud och språk för att lära sig något helt nytt i Sverige. Var tar de gamla erfarenheterna vägen? Vad sker med tids- och rumsuppfattning när samband och sammanhang bryts? Utvecklandet av ett språk och ett "reparationsarbete" måste innefatta upplevelser som barnet delar med de nya närmaste personerna i dess liv och gemensamt talar om. Detta kräver tid och utrymme. Margareta Bäck-Wiklund, professor vid Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet, åskådliggör vad de senaste femtio årens samhällsutveckling inneburit för familjelivet. Många unga människor väljer idag att inte föda barn. I artikeln diskuteras om detta kan ses som ett uttryck för egoism eller ansvarstagande. Att förena det individuella perspektivet med familjelivets gemenskap är ingen lätt uppgift för den unga familjen. Som vanligt har vi också några litteraturtips för Dig som vill läsa mer om tid och rum i barn- och ungdomspsykoterapi. Från BUP-teamet i Hallsberg beskriver man vikten av "den goda arbetsplatsen". I det numera mycket tidspressade arbetet vid en BUP-mottagning utgör ofta arbetsgruppen den enda potentiella trygghetsfaktorn i tider av nedskärningar, omorganisationer och prioriteringar. Hur bemöter vi kollegor varandra? I artikeln betonas att mottagningens viktigaste resurs är den kompetens som den enskilda medarbetaren och teamet tillsammans besitter. Hur man kan värna om denna kompetens beskrivs i artikeln. Vi har också en insändare från Göran Jonsson, Falun, som vidareutvecklar några tankar om den utbildning i barn- och föräldradiagnostik som beskrevs i Mellanrummets nummer om Terapi med Föräldrar. Gerd Ganse, Västerås, recenserar Margot Wadells bok "Inside Lives", en illustrativ och lättläst bok om det inre livets utvecklingspsykologi, där man får följa människan från moderlivet till graven utifrån kleinianska och postkleinianska begrepp. Thomas Johansson, Göteborg, recenserar boken "Autism and Personality, Findings from the Tavistock Autism Workshop" som Anne Alvarez och Susan Reid har redigerat. Det finns också information om utbildningar och konferenser, t.ex. EFPP:s 4:e kongress i barn- och ungdomspsykoterapi i Caen, Frankrike hösten 2001.
Redaktionen Referenser:
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
