|
Nr 5. 2001 sid. 112–114Barn- och ungdomspsykiatrin i Sundsvall-HärnösandIrene Olsson |
|
|
Avdelningsvården i Sundsvall har hela tiden varit länsgemensam, men även den har gått igenom olika organisatoriska skeden, från att det var flera slutenvårdsavdelningar (under 1960-talet) till en eller ingen avdelning alls, veckoavdelning eller dagvård. Under 1990-talet har avdelningen fungerat som dagvårdsavdelning – men med avtal med vuxenpsykiatrin och barnkliniken om att vid behov nyttja rum för övernattning där. BUP står då för en personal. Sedan två år tillbaka löser man kortare behov av akutplatser genom att personalen arbetar övertid. För långväga familjer finns övernattningslägenhet att tillgå under dagvårdstiden. I början av 1980-talet öppnades ett behandlingshem som även det förändrats de senaste åren, från veckoöppet och arbete med tre barn i cirka två år till arbete med 10–15 barn i öppnare dagvårdsformer, i hemmen eller i de egna lokalerna. Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Sundsvall-Härnösand har ansvar för den barn- och ungdomspsykiatriska verksamheten i Härnösand-Medelpads förvaltningsområde samt avdelningsvården för hela Västernorrlands län. Basenheten i Sundsvall-Härnösand består av tre team vid öppenvårdsmottagningen i Sundsvall, som har Sundsvall, Timrå och Ånge kommuner som upptagningsområden samt ett team vid öppenvårdsmottagningen i Härnösand med Härnösands kommun som upptagningsområde. Länsenheten består av avd 43, som hade 62 familjer inskrivna samt familjeenheten Annehill, som hade 20 familjer inskrivna under år 2000. I januari 2001 fanns sammanlagt 30 158 barn och ungdomar upp till 18 år inom förvaltningsområdet, varav ca 25 000 inom Sundsvallsmottagningens upptagningsområde och drygt 5 000 inom Härnösandsmottagningens område. Antalet nyanmälningar till klinikens mottagningar år 2000 var 654. Utvecklingen vid kliniken som helhet är nog rätt typisk för barnpsykiatrin i landet. Den psykodynamiska och den familjeterapeutiska grundsynen har i stort präglat utvecklingen. Kliniken i Sundsvall skilde sig dock från många kliniker i ett par avseenden: dels genom att det familjeterapeutiska synsättet slog igenom även inom avdelningsvården redan i mitten av 1970-talet. Inga barn togs in på avdelningen utan sina föräldrar. Dels genom att bildterapeutiskt kunnande fanns inom kliniken redan då – bildterapi har sedan dess haft en självklar position här. Kliniken har, liksom barnpsykiatrin i hela landet, haft en ökad tillströmning av ärenden, en fördubbling under 1990-talet, och denna ökning tycks fortsätta. Under 1998–2000 fick vi resurstillskott och möjlighet att utöka personalen framför allt inom öppenvården, varför ökningstakten på väntelistan bromsades upp. Vi hade ända till mitten av 1990-talet ambitionen att inte ha någon väntelista. De nya ärendena togs direkt in i teamet för fördelning. Efterhand som antalet ärenden ökade, kände sig medarbetarna tvungna ta på sig mer och mer, flera mådde dåligt av den ökade belastningen. Vid Sundsvallsmottagningen insåg vi dels att vi måste förändra organisationen för att skapa mer arbetsro i det pågående arbetet, dels att vi måste tillåta väntelista. Den åtgärd som upplevdes som mest avlastande var införandet av en liten remissgrupp utanför teamen. Alla nya ärenden diskuteras i en mindre grupp bestående av teamledare, mottagningssköterska och ansvarig överläkare. I denna grupp bestäms vilka ärenden som ska prioriteras. Därefter skickas besked om beräknad väntetid till familjerna. Teamledaren tar sedan upp ärenden i teamet successivt utifrån prioriteringsgrad och utrymme hos medarbetarna. Genom denna rätt enkla nyordning slipper alla stressas av detaljer om de väntande och teamtiderna kan fokuseras helt på det pågående utrednings- och behandlingsarbetet. Det som samtidigt synliggjordes var tendensen att låta tidigare kända familjer, som kontaktade sina gamla behandlare, gå förbi kön utan prioritering. Detta var rimligt då man arbetade utan väntelista, men nu måste de avslutade ärendena bedömas i förhållande till övriga väntande. Om väntelistan tänks många tankar. Finns några genvägar? Vad finns på metodsidan att göra? Vi har under de senaste åren sett att antalet långa terapier minskat. Vi funderar just nu över vårt mottagande av de akuta och högst prioriterade ärenden både för att förbättra vårt arbetssätt och kanske för att vinna tid. Även de lägst prioriterade diskuterar vi noga. Kan något erbjudas under väntetiden? Skulle dessa familjer ha nytta av mindre personalkrävande insatser? Föräldragrupper? Vid sidan av problematiken med väntelistan har rekrytering av personal varit en stor fråga. Vi har inte lyckats rekrytera personal så att vi sett effekten fullt ut av resurstillskottet. Vi har fn flera vakanser på specialistläkartjänster och på ett par psykologtjänster. Dagjour har under lång tid legat på läkare. Från nyåret 2001 har detta lösts på annat sätt: genom att några psykologer och kuratorer har stått för dagjouren. Till personalfrågorna hör ett par andra aktuella frågor: behovet av föryngring av personalgruppen och de stora utbildningsbehoven. Samtidigt som, vi behöver utbilda medarbetare i de nya kunskapsområdena neuropsykiatri och kognitiva behandlingsmetoder, behövs en stor satsning för att upprätthålla nivån på psykoterapeutiskt kunnande med tanke på att vi inom två–fem år förlora hälften av våra legitimerade. psykoterapeuter främst p.g.a. ålderspensionering. Irene Olssonleg. psykolog, leg. psykoterapeut
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
