Tankar efter en kongress GÄLLER LIVET

Att beskriva intrycken från landets första heltäckande barn- och ungdoms- psykiatriska kongress känns i förstone som en svår uppgift. Jag avslutade min psykologutbildning 1998 och har arbetat inom landstingspsykiatrin bara dryga året.	Klicka för förstoring © sinisha
Hur ska jag, i sammanhanget historielös, kunna placera in upplevelserna i en helhet eller tendens? Vart är man på väg om man inte vet var man började? Jag känner mig som en vilsen analysand inför mötet med analysen. Men nu har jag ju startat.

Först mitt generella intryck; det var en välkommen, behövlig och mycket lyckad kongress. Strömstad bättrade på sin redan imponerande solstatistik, föreläsningar och kringarrangernang var givande och trevliga. Detta generella intryck kan jag nog påstå att jag delar med de flesta av de drygt 800 delegaterna och så långt söka skydd i kollektivet. Det lyckade intrycket förstärks av att den förmodligen ganska utarbetade funktionärsstaben redan innan avslutad kongress började prata om "nästa kongress" samtidigt som liknande initiativ från andra delar av Sverige började diskuteras.

BUP-kliniken inom NU-sjukvården stod som arrangör för kongressen, en kongress som uppstod som tanke efter barn- och ungdomspsykiatriutredningens slutbetänkande, SOU 98:3 1, Det gäller livet. Kongressen tog upp namnet och huvudtankarna från betänkandet. Efter en titt i det digra föreläsningsprogrammet konstaterar man att de i betänkandet efterfrågade samverkansambitionerna tycks leva. Merparten föreläsningar handlade om samverkan och jag finner att det är gott. Barbro Hindbergs föreläsning "Samarbetets svåra konst" redovisade visserligen svårigheterna med samverkan. Hur får man samverkan att överleva ett initialskede fyllt av entusiasm och öronmärkta projektpengar?

I en frustrerande värld, som den socialpsykologiskt inriktade, är risken stor att ett annat av kongressbenen, metodutveckling, blir viktigare än tanken på vad metoden skall leda till. Finns det en risk att man blandar ihop samverkan som metod och samverkan som förutsättning för möten? Jag tror det, det finns en risk metoden blir sig själv nock. Man kan beskriva den goda familjen, med goda grannar och släktingar som ett nätverk eller en samverkan där barn kan växa upp i trygghet och så småningom ingå i detta nätverk/denna samverkan. De samverkande vuxna måste hitta stöd, en gemensam linje och trygghet i formen men endast i syfte att som enskild vuxen möta och betyda något för det enskilda barnet. Föräldern/behandlaren som närvarande och levande representant för det bakomliggande.

Jag noterar samtidigt att det går att spåra möjliga möten också mellan till synes oförenliga metoder. Anne Alvarez beskiver hur hon lämnar sina dubier kring om det är analytiskt korrekt att ropa in i den autistiske "Hallå, här är jag!" för att konstatera att det hjälper ibland och det är tillräckligt för att fortsätta ropa. Terje Ogden från Norge beskriver hur man går in för en tuff terapi gentemot våldsbenägen, missbrukande, gänguppsökande och behandlingsmässigt svårflirtad ungdom. En hård social kontroll, inte utflyttad till institution, utan i den vanliga miljön. Det enda som hjälper, menade Ogden och bara ibland. Det finns en likhet i viljan att kräva att få betyda något, att inte dra sig undan inför det som håller eller tar avstånd. Den goda viljan fanns överallt och präglade kongressen, hur är det då med förutsättningarna för ett förverkligande?

Nationalekonomi! Politik! Det kostar att behandla och det kostar mycket mer att inte behandla. Peter Heie, tidigare landstingspolitiker i Västra Götaland, uppmanade vid den avslutande paneldebatten oss yrkesverksamma att gå hem och sparka på våra politiker. Om vi byter ut sparkandet mot ett rejält tag om politikerns axlar och en genomträngande blick kan vi kanske med både Alvarez och Ogden dela ambitionen att nå fram med viktiga budskap. Budskapet skulle kunna vara: Vi har något viktigt att säga och det är att du som politiker är viktig som resursfördelare och samhällsplanerare! Du behöver få veta!

Lions kan i den lilla ortens lokaltidning stoltsera över insamlade medel till ett handikappanpassat fordon men sällan över att ha bidragit till någons terapi. Välgörenhetstanken fungerar bäst på det synliga, det ger mest för samvetet. Har vården generellt samma problem?

Man kan i likhet med snickaren i Röda rummet utbrista "Ät biffstek med lök eller chattå briang, käring"! Men lika omöjligt att begränsa barnafödandet med minskat potatisätande för den som bara har råd med potatis är det att minska lidandet med önskningar och fasader. Det visste snickaren. "Dit går jag aldrig mer, men det blir en bra rapport, det blir det", avslutade välgörenhetsfröknarna.

En god människa är inte, vilket tv-figuren Gabriel Goofer hävdar, en människa som har det gott. En god människa är heller inte en människa som ser ut att ha det gott via rena kläder från det sociala och en klädsamt lugnande medicinering. En god (läs tillräcklig) människa är en människa som erbjudits tillräckligt mycket gott i mötet med den övriga mänskligheten.

Här är politikerna viktiga och behöver genom ihärdigt uppvaktande få vetskap om lidandets omfattning, dess ursprung och det nationalekonomiska utöver det mänskliga i bemötande. Psykiatrin torde vara ovanligt väl lämpad att berätta om lidandet, utan att den insikten hotar kökortningssuccén att bli en kolorerad plastfjäder i politikerhatten.

Peter Tallberg från kongresskommittén tog upp det politiska spåret i en fråga vid paneldebatten utan att mötas av panelens odelade entusiasm. Men frågan om den kompetens som finns skall användas för att debattera och påverka samhällsbyggnad eller bara reparera det nuvarandes bieffekter måste ställas. Generalisten måste finnas vid sidan av specialisten. Finnas i en samverkan. Kongressen fick en socialpsykologisk prägel nästan helt fri från New Age och biologism, även om en stickande rökelsedoft understundom passerade förbi då och då uttalade bokstavskombinationer, på sin väg upp mot kongressbyggnadens tak.

Det socialpsykologiska perspektivet höll sig också socialminister Lars Engquist till. Från Lubbe Nordströms Lortsverige har vi hamnat i Fortsverige, menade han och fortsatte: Barn behöver få en egen vrå, bemötande och tid tillsammans med vuxna människor och det står i kontrast till den omnipotenta levnadsdevisen "Allt nu", som i sitt orimliga krav på flexibilitet och effektivitet måste sluta i frustration och psykisk sjukdom.

Denna effekt visste Peter Vährborg med skrämmande tydlighet att berätta om. Det alarmerande momentet i hans föreläsning bekräftas av medias intresse. Barn upplever i oroande grad stress idag och vi vet vad det innebär både psykiskt och somatiskt.

Fortsveriges effekter gäller samhället som helhet och detta måste psykiatrin inse, analysera och omsätta i praktisk handling, både via samhällsdebatt och det interna arbetet. Vikten av denna praktiska handling belyste Engquist själv genom att klämd mellan flygtider tvinga arrangörerna att stuva om i programmet vilket tyvärr gick ut över Rehanna Ståhlstiernas fantastiska och självupplevda monolog "Min mamma är tokig ibland".

Dalai Lama skriver "När det västerländska samhället fick förmåga att begränsa det lidande som hårda levnadsvillkor orsakade verkar det ha förlorat förmågan att hantera det lidande som finns kvar." Läser jag Lama rätt så påpekar han också det västerländska samhällets panik över att modernismen/teknologin inte hjälper/räcker mot existentiella dilemman.

Kongressen gav åtminstone mig uppfattningen att det finns många goda ansatser att skaka av sig chocken och förnekandet kring denna panik. Uppenbart finns mycken idérikedom, mycken vilja och månget gott exempel som pekar på att både det professionella och politiken vill täta hålen i det samhälleliga nätverket.

Lärdomen skulle kunna vara att oavsett social ingenjörskonst och metodutveckling kommer människor som utifrån rädsla upplever generell eller specifik oförmåga alltid att behöva möta människor för att komma ur stelnade eller destruktiva livshållningar.

Nr 5. 2001 sid. 128–131

Tankar efter en kongress

GÄLLER LIVET

Stefan Lindqvist

2011-10-29