Nr 6. 2002 sid. 74–94

Barns utveckling av temporal struktur

Exemplifierat genom innebörden av begreppet tid i olika faser i personlighetsutvecklingen

Britt Wiberg

    Förstasidan

    Tidigare nummer

    Kommande nummer

    Efterbeställning

    Manusregler

    Redaktionen

    Kontaktpersoner

    Sök

    Britt Wiberg är leg. psykolog med alla fyra specialiteter i klinisk psykologi, leg. psykoterapeut med handledarutbildning i psykoterapi samt fil.dr i tillämpad psykologi vid Umeå universitet. 
Hon har mångårig klinisk erfarenhet från barn- och ungdomspsykiatrin, S:t Lukasstiftelsen och som privatpraktiker. Britt arbetar för närvarande som universitetslektor vid institutionen för psykologi vid Umeå universitet där hon undervisar bl.a. inom psykologprogrammet.

    Tid som begrepp är mångfasetterat att hantera och förstå. Begreppet tid kan betecknas som ett förlopp av händelser som placeras tidsenligt i förhållande till varandra – i en slags tidsföljd beroende på att ett subjektivt samband föreligger mellan dem (Villemoes, 1989). Tiden utgör också en av ramfaktorerna i barnpsykoterapi. Barnet och psykoterapeuten bestämmer möten i en gemensam verklighet, som av nödvändighet orienterar utifrån bl.a. tid och rum. Denna konstruerade verklighet styrs av regler, som i Winnicotts (1983) terminologi liknar lekens och där målsättningen är att skapa ett sammanhang som inbjuder till kreativitet.

Min utgångspunkt, både här och i mitt kliniska arbete, är att jag betraktar barnpsykoterapeutiskt arbete som tillämpad utvecklingspsykologi. Barnpsykoterapeuter behöver kunskap om barns utveckling av tidsuppfattning, både för en bättre förståelse av de utvecklingsfaser som är ursprunget till barnets upprepningar av tidiga erfarenheter och upplevelser, och för att kunna formulera hypoteser om innebörder i de symptom och brister barnet visar i terapirummet, utifrån bl.a. tidsramen. Målsättningen här är att beskriva barns utveckling av temporal struktur och exemplifiera med innebörden av begreppet "tid" i olika utvecklingsfaser.

    Teoretiker och forskare har närmat sig tiden och uppfattningen om tid utifrån olika discipliner. Inom etnologin porträtteras tiden som fenomen ibland som föräldragestalter. Var och en av föräldrarna får då representera olika aspekter av tiden. Föräldragestalterna antar olika aspekter av tiden; tidlösheten förbinds med modern, Moder Tid, som antas representera lustprincipen och primärprocesstänkandet, medan den begränsade tiden förbinds med fadern, Fader Tid, som antas representera realitetsprincipen och sekundärprocesstänkandet. Ambivalens vad gäller tiden är den samtidiga bilden av odödligheten som Moder Tid och ändligheten/döden som Fader Tid (Lewin, 1952; ref. i Mann, 1980).

...

Copyright: Allt material © MELLANRUMMET
Mångfaldigande av innehållet är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan skriftligt medgivande av redaktionen. ISSN 1404-5559. Utgiven av Mellanrummets Vänförening

2011-10-29

Webbmaster