Nr 7. 2002 sid. 131–136
|
Nr 7. 2002 sid. 131–136
Samspel och självutveckling i förskolanYvonne Åhlund och Bo Gunnarsson |
|
|
Bakgrunden är den vi alla redan känner till: en kraftig ärendeökning på BUP och en därtill allt svårare problematik som indikerar tidiga brister och sedan länge internaliserade svårigheter. Detta gör det angeläget att möta problemen på ett tidigt stadium och vi har därför valt förskolan som arena för våra insatser. Av resursskäl har vi valt att begränsa oss till förskolan och det som händer där och således är föräldrarna ej inblandade. Vi arbetar enbart indirekt via förskolepersonal i form av utbildning och handledning. Erfarenheter från liknande projekt visar att förskolepersonal ofta på ett tidigt stadium ser tecken på begynnande psykisk ohälsa men att man saknar teoretiska och praktiska verktyg för att på ett medvetet sätt arbeta med barnen. All utveckling sker i en relation och förskolan är en plats där man övar samspel dagarna i ända. Vi tror att den rymmer många möjligheter även om situationen i hemmet är problematisk. Inkännande och engagerade vuxna, som man samspelar med större delen av sin vakna tid, blir betydelsefulla objekt och kanske livslånga inre följeslagare. MetodResursenheten (skolans enhet för psykologiskt och pedagogiskt stöd) valde ut två rektorsområden som föremål för våra insatser. Dessa omfattar 20 förskoleavdelningar (ca 80 personal som arbetar med 400 barn). Vi gjorde därefter djupintervjuer med åtta personal med syftet att kartlägga svårigheter hos barn och de svårigheter man upplevde i samspelet med barn och föräldrar. Denna kartläggning har sedan utgjort underlag för den utbildning vi planerat och håller på att genomföra. Utbildningen riktar sig till samtliga personal inom ovan valda områden. Parallellt startades fyra handledningsgrupper om vardera sex deltagare. Grupperna är sammansatta av två arbetslag där personalen själva har fått uttrycka en önskan om handledning. Handledningen är processinriktad och sker med en frekvens av en gång var tredje vecka. Projektet utvärderas under hösten 2002 och därefter skrivs en rapport. TeoriVi har valt samspelsteorier och Sterns teori om självutveckling som en utgångspunkt. Betoningen på samspelet och den avgörande betydelse detta får för barns utveckling finns på många sätt naturligt i förskoleverksamheten. Att möta barnet där det är och samspela utifrån dess känsla av själv är den röda tråd vi försöker hålla oss till. Hos det inåtvända barnet som inte samspelar på ett naturligt sätt och där domänen för relaterande domineras av det begynnande självet kan en kravlös samvaro vara mest adekvat. På kärnsjälvsnivå blir spegling, turtagning och dialog viktiga inslag och förhållningssättet till det subjektiva självet präglas av samförstånd och delande. Det verbala självet tillåter mer av avstånd eftersom symbolerna blir bärare av mening och kontakt och i det berättande självet kan erfarenheter bearbetas och struktureras i relation till den vuxne. Domänen för relaterande bestämmer vilken samspelsnivå som skall råda just nu och vilka förväntningar den vuxne kan ha på barnet. Sterns teorier tycks vara relativt obekanta som inslag i förskoleutbildningen, där Piaget fortfarande dominerar stort. Vår erfarenhet är dock att det finns ett sug efter modernare utvecklingsteorier och att Sterns begreppsvärld väl låter sig översättas i förskolans vardag. Vi använder oss av Batesons formulering att i en relation ansvarar var och en för 50 % av den kommunikation som sker. Detta innebär att självreflexion och självkännedom blir centralt för att få till stånd ett utvecklande samspel. Det som vi i psykoterapeutiska sammanhang formulerar som motöverföringar, dvs. egna reaktioner och känslouttryck i mötet med barnet, försöker vi ge en central plats såväl i utbildningen som i handledningen. Utbildning"I ett hörn sitter Tor. Han leker själv, men han ser inte särskilt glad eller engagerad ut. Emma som ser Tor går fram och frågar om Tor vill vara med och leka med henne och Pär. Medan Emma försöker få ett svar kommer Petter springande, tränger sig emellan Tor och Emma, puttar till den ene, knuffar den andre och är ute ur rummet sedan han spridit ut Tors leksaker. Tors svar dröjer och till slut ger flickan upp och går iväg till Pär som ropat ett tag nu. Fröken stoppar Petter i dennes framfart, håller Joel, som klänger som en ranka på hennes ben, runt axlarna och tar sig fram till Tor för att lirka med honom ut till de övriga barnen. Frökens försök avbryts av Pär som aggressivt ropar att Stina tagit hans boll." Detta är ett förskoledrama som utspelar sig under några minuter vid ett av våra utbildningstillfällen. Det är en realistisk situation som liknar vardagen på förskolan. Personalen ställs inför en rad val och ställningstaganden. Hur ska man göra för att nå Tor? Vill han vara själv eller i samvaro med någon annan? Hur får man stopp på Petter? Hur ska man hinna stödja och uppmuntra Emmas kontaktförsök? Vilka känslor dyker upp i förhållande till barnen? Hur ska man hantera dessa på ett professionellt sätt? Dramat bildar utgångspunkten för vår första utbildningsdag. I dessa karaktärer finner vi barn som relaterar i olika domäner. Utvecklingspsykologiska teorier och teorier om samspel diskuteras för att öka förståelsen för barnet. Utbildningen fokuserar på tre huvudområden. Det inåtvända barnet/kontaktsvårigheter, självreflektion/samförstånd samt aggressivitet/konflikthantering. Varje huvudtema behandlas under en förmiddag i form av föreläsningar varvat med aktivt deltagande där erfarenheter från den egna verksamheten tas fram. Vår målsättning är att öka reflekterandet hos personalen när man stöter på problem hos ett barn. Istället för att stanna vid att beskriva barnets beteende försöker vi stimulera personalen att söka förstå vad som sker. Vilken är den bakomliggande känslan hos barnet? Vad vill barnet kommunicera med sitt beteende? Hur ser mitt eget bidrag till samspelet ut? Vilka känslor hos mig kan utgöra hinder för ett empatiskt och professionellt bemötande? För personalen är detta delvis ett nytt sätt att närma sig ett barns problematik. Av tradition dominerar lekteorier och teorier om barns kognitiva utveckling förskolelärarnas utbildning och vardag. Vår upplevelse är att det finns ett stort intresse för den här synen och förhoppningsvis kan vår utbildning gen en injektion till fortsatt reflekterande på förskolan. Det finns några begrepp som vi uppehållit oss mer vid än andra. Empati är ett sådant. Vid kartläggningen visade det sig att många förskolelärare var bekymrade över barnens svårigheter att visa empati. Detta tar sig i uttryck av aggressivitet och jagcentrering. Man ställer sig frågan om vi håller på att fostra en självupptagen generation som brister i omsorg om andra och kräver att få egna behov omedelbart tillfredsställda. Dessa barn är inte alltid så lätta att tycka om vilket kan innebära att man blir snålare i sin respons och därmed kanske förstärker de narcissistiska dragen. Det tidiga samspelet mellan barn och vårdare och den känslomässiga relation som uppstår lägger grunden för känslan av att bli förstådd. I den erfarenheten finns embryot till empati. Känslan av samförstånd och att någon kan förstå min inre belägenhet, dvs. det intersubjektiva relaterandet, finns det åtskilliga tillfällen att öva på under förskoletiden. I det här sammanhanget har vi poängterat vikten av att alla känslor blir bekräftade. Även negativa uttryck såsom ilska och ledsenhet. Genom en allsidig och respektfull bekräftelse berikas personligheten och barnet skaffar sig möjlighet till emotionell kompetens och inre kontroll. HandledningSyftet med handledningen är att den ska bidra till ökad kunskap och yrkeskompetens. Då vi som handledare tillhör en annan yrkesgrupp vore kanske begreppet konsultation att föredra. Men vi har valt att kalla det handledning eftersom förskolepersonalen är mer bekanta med denna term. I handledningsgrupperna har vi strävat efter att fördjupa det som varit aktuellt på utbildningsdagarna. Från början uttryckte personalen ett behov av rådgivning i enskilda ärenden. Man efterlyste våra expertkunskaper för att lösa deras problem. Vi har försökt hitta en balans mellan detta behov och vår ambition att betona samspelet och processen. Vi reflekterar tillsammans över de barn som personalen tar upp. Funderingar uppkommer ibland kring enskilda barns utvecklingsnivå, men vi försöker hålla fokus på samspel och förhållningssätt. Inte sällan upplever man föräldrakontakten som bekymmersam och förhållningssätt gentemot föräldrarna är ett återkommande tema. Vi hoppas att handledningen ska öka arbetsgruppens härbärgerande förmåga. I takt med att barngrupperna blir större och stressen ökar finns risk för att den härbärgerande kapaciteten dräneras. SlutordVår idé var att arbeta från det enkla till det mer sammansatta, både innehållsligt och praktiskt i utbildningsgruppen. Från att bara "vara tillsammans med" när vi fokuserar på det inåtvända barnet, till ett mer komplext samspel och självreflekterande. Detta i analogi med Sterns "känslor av själv", där nya erfarenheter läggs till tidigare och likt penseldrag ständigt färgar självet och relaterandet så att nya nyanser i den själsliga regnbågen tar form. Eftersom projektet inte är slutfört vet vi bara hur personalen reagerat hittills. De har uttryckt att projektet inneburit praktisk nytta för dem. Vår förhoppning är att det samspelsinriktade synsättet ska slå rot och kunna utvecklas. Under projektets gång har vi alltmer övertygats om att detta kan skapa ett gott utvecklingsklimat för barnen — och personalen. Förslag på litteratur:
Brodin, M., Hylander, I. (1997). Att bli sig själv. Daniel Sterns teori i
förskolans vardag. Stockholm: Liber.
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
