Att skriva om sina terapibarn: Elisabeth Cleve

Nr 8. 2003 sid. 113–118

Att skriva om sina terapibarn

Intervju med Elisabeth Cleve

Förstasidan

Elisabeth Cleve är leg. psykolog, leg. psykoterapeut, verksam vid Ericastiftelsen i Stockholm. Elisabeth har bland annat skrivit två uppmärksammade böcker där hon på ett lättbegripligt sätt berättar om sitt psykoterapeutiska arbete. I den första boken beskrivs arbetet med en pojke som har diagnosen ADHD, och i den andra en kristerapi med ett tvåårigt barn. Båda böckerna har lästs av såväl fackmän som en intresserad allmänhet.

Många är nyfikna på arbetet bakom Elisabeth Cleves böcker Från kaos till sammanhang (2000), om pojken Douglas, och En stor och en liten är borta (2002), om Victor, i vilka hon delar med sig av autentiska och gripande skildringar av två sinsemellan olika barnterapier. Böckerna kan också ses som bidrag till ett pågående utvecklingsarbete inom barnpsykoterapi. En reaktion bland kollegor är att de själva har börjat fundera på att skriva om egna erfarenheter som psykoterapeuter. Jag har därför intervjuat Elisabeth för att höra om hennes tankar och reflektioner kring sitt arbete med böckerna.

Hur kommer det sig att du började skriva om barn i terapi?

Individualpsykoterapi har ju tyvärr kommit att bli en hotad verksamhet och jag ville på något sätt visa varför det är en bra behandlingsmetod. Därför ville jag försöka berätta hur en inre förändring kan komma till stånd hos barn i terapi. Siv Boalt Boëthius var under sin tid som verksamhetschef vid Ericastiftelsen alltid angelägen om att ta tillvara idéer från personalen. Hon uppmuntrade mig mycket redan när hon första gången hörde mina trevande funderingar och det betydde mycket. Hon såg mina skildringar av barnterapeutens arbete som en form av utvecklingsarbete, även om det inte är forskning i den vanliga bemärkelsen.

Kan du berätta varför det är viktigt för dig att skriva om ditt arbete.

Under åren har jag hört många föräldrar fråga sina barn vad de gör under sina terapitimmar. Aldrig någonsin har jag hört ett barn ge ett klart och tydligt svar. Att redogöra för inre abstrakt arbete är svårt för både barn och vuxna. Därför vill jag beskriva på ett konkret sätt hur en psykologisk förändringsprocess kan se ut hos ett barn som går i psykoterapi. För att göra det begripligt vill jag öppna dörrarna till mitt rum och förutom kollegor även bjuda in en bredare publik. En annan anledning till att det är viktigt att skriva är att ju fler patienter man under åren hinner träffa, desto svårare blir det att minnas. Det är så mycket som man vill komma ihåg. Jag håller därför med Douglas som när terapin var slut sa om "sin" bok: "Om man glömmer någonting kan man kolla i boken."

...

Copyright: Allt material © MELLANRUMMET
Mångfaldigande av innehållet är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan skriftligt medgivande av redaktionen. ISSN 1404-5559. Utgiven av Mellanrummets Vänförening

2011-10-29

Webbmaster