|
Nr 8. 2003 sid. 124–135
|
|
|
Genom mitt tidigare arbete som kurator på en habiliteringsmottagning kom jag i slutet av nittiotalet i kontakt med ett stort antal barn som var aktuella för utredning med frågeställningen ADHD/DAMP. Mycket resurser användes för att kartlägga dessa barns svårigheter beträffande motorik, perception, kognition, språk, koncentration och socialt samspel. Genom samverkan i ett s.k. STUDS-team sammanvägdes resultaten av kommunens basutredning och habiliteringens kartläggning med medicinsk och barnpsykiatrisk bedömning. Många barn fick diagnos och olika typer av stödinsatser i skolan. Några föräldrar fick vårdbidrag och stöd i föräldrarollen, enskilt eller i grupp. Möjligheten att erbjuda psykoterapeutisk hjälp till barnen saknades helt på habiliteringen. Enstaka barn fick sådan hjälp inom barnpsykiatrin, men att vända sig dit väckte ofta ett motstånd från föräldrarna. Det var uppenbart att många av barnen mådde psykiskt dåligt. Någon hjälp var dock svår att få. Som anställd kunde man delta i kurser och konferenser inom ämnet ADHD/DAMP. Det vanliga var att merparten av tiden ägnades åt att beskriva symptom, orsaker och förekomst medan frågor kring vad man kan göra för att hjälpa barn och familjer fick knapphändigt med utrymme, och handlade ofta enbart om pedagogiska stödinsatser. Vissa auktoriteter på området avrådde rentav från att bedriva psykologiskt behandlingsarbete med dessa barn och familjer. Under nittiotalet publicerades en mängd böcker och artiklar som handlade om neuropsykiatriska problem. Även dessa innehöll till största delen beskrivningar av symptom och tänkbara orsaker till dessa, inte så mycket om vilka behandlingsmetoder som är lämpliga. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
