Nr 8. 2003 sid. 6990
|
|
"Att ta barnets perspektiv" är en ansats som börjar uppmärksammas och används allt oftare, såväl inom den psykologiska forskningen som inom andra forskningsfält, t.ex. sociologin (Aronsson, 1996; Christensen & James, 2000). Denna perspektivförskjutning innebär dels att man låter barnets röst bli hörd i viktiga frågor som berör det själv, dels att man som forskare ser barnet som ett subjekt med kompetens att berätta om egna upplevelser och erfarenheter. Pramling (1989) beskriver detta som att "blicka ut i världen genom barnets ögon" till skillnad från att "blicka in i barnets huvud". Att barnperspektivet inte är omedelbart tillgängligt för vuxna illustreras nedan med ett barndomsminne, berättat av en norsk, äldre professor (Åm, 1993). Han minns när han som barn gjorde en utflykt med sin pappa. På båda sidor av vägen var det så höga plogkanter att han som pojke inte kunde se över dem på landskapet runt omkring. Den lilla pojken pekade och utbrast: "Så mycket snö, så högt!" Pappan svarade: "Tycker du att det här är mycket snö? Nej, när jag var liten var det så höga plogkanter att man inte ens kunde se över dem!" Pappan kunde uppenbarligen inte gå ut ur vuxenperspektivet för att gå på "besök" i barnets upplevelse av världen. Den kunskap som barn och ungdomar innehar ur ett klientperspektiv är till stor del outforskad, trots att det bland forskare finns en medvetenhet om att det är ett område som inte är systematiskt kartlagt, och trots att det i klinisk barnpsykoterapilitteratur sedan länge har efterlysts forskning kring barns upplevelser av psykoterapi (Shirk & Saiz, 1992). Barnpsykoterapiforskningen präglades länge av de utvecklingspsykologiska teorier, som på många sätt uppfattade barnet som ett objekt, som en passiv mottagare för samhällets, familjens och de vuxnas villkor, snarare än som ett relaterande och medskapande subjekt (Aronsson, 1996; Christensen & James, 2000). ...
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |