|
Nr 8. 2003 sid. 9–24Det är bra att tro,
|
|
|
ForskningsintresseEn vinterdag träffas vi för att samtala om Siv Boalt Boëthius yrkesbana, och då speciellt hennes intresse för forskning inom det barn- och ungdomspsykoterapeutiska verksamhetsfältet. Intervjun präglas av Sivs intensiva förmåga att förmedla att man alltid kan se nya intressanta saker som man kan fördjupa sig i och av hennes lust att förstå mer om olika företeelser. Ett begrepp som löper som en röd tråd genom hela intervjun är nyfikenhet. Siv lyfter fram att denna ledstjärna måste finnas även när det knakar i fogarna, när bekymren kommer och en forskningsuppläggning ifrågasätts. Om vi tappar vår nyfikenhet kan sökandet inte gå vidare. I början av 1960-talet arbetade Siv på Barnbyn Skå i Stockholm. Hon blev där intresserad av att samla in daganteckningar och gjorde också intervjuer med dem som där kallades husmor och husfar på stugorna. Dessa personer hade så stor betydelse för hur barnen fick det på Barnbyn. Det fanns en tendens i ledningen att man lade stor vikt vid den behandling som bedrevs i barnterapier och terapigrupper för föräldrar. Men barnen tillbringade i själva verket sin största tid i miljöterapin på stugorna. Siv ville ta reda på vad som egentligen hände med barnen i den vardagliga kontakten, och hon skrev därför en artikel om husföräldrarnas roll i arbetet med barnen. Vad var det för faktorer som gjorde att behandlingen gick bättre för vissa barn, men sämre för andra? Hon gjorde också intervjuer med skolpersonalen som träffade barnen och även med deras mödrar som deltog i en terapigrupp. Arbetet kom senare att ligga till grund för den licentiatavhandling som Siv skrev. Senare under 60-talet kom Siv som ung psykolog till Erica-stiftelsen i Stockholm, där hon arbetade under några år. På den tiden fanns inte något större intresse av systematiska uppföljningar av t.ex. barn som gick i terapi. Trenden då var att man "arbetade på" och visste, av det gensvar man fick från barn, ungdomar och föräldrar, att metoderna var verksamma. Men mer systematiska uppföljningsarbeten förekom sällan. Detta faktum fick henne att så småningom söka sig till andra arbetsfält, där intresset och nyfikenheten för forskning kunde utvecklas vidare. När Siv slutade på Ericastiftelsen, efter sin första anställning där, påbörjade hon också utbildningen till psykoanalytiker. Lusten att förstå mer hade stimulerats av psykoterapiutbildningen som hon genomgått vid stiftelsen. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
I intervjun berättar Siv Boalt Boëthius, professor, leg. psykolog,
leg. psykoterapeut samt psykoanalytiker om sina erfarenheter av
forskning inom det barn- och ungdomspsykoterapeutiska området.
Redaktionen har tillägnat Siv Boalt Boëthius detta nummer av
Mellanrummet som tack för allt det arbete hon har lagt ned på egen
forskning och på att stimulera andra att förmedla kunskaper om barn-
och ungdomspsykoterapeutiskt arbete.
