Jag visste inte ens att det hette psykoterapi: Susanna Billström

Nr 8. 2003 sid. 91–102

"Jag visste inte ens att det hette psykoterapi"

Susanna Billström

Förstasidan

Susanna Billström, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, arbetar på Skärholmens BUP-mottagning i Stockholm.

Artikeln bygger på hennes uppsats från psykoterapiutbildningen vid Ericastiftelsen och är en pilotstudie kring hur man kan intervjua barn vid psykoterapiforskning.

Bakgrund

Att intervjua barn om deras egen situation är en relativt ny företeelse i forskningsvärlden. Inom psykoterapiforskningen har det av olika skäl dröjt ännu längre innan man börjat ge sig i kast med att intervjua barn om deras upplevelser av att ha gått i psykoterapi. Anledningarna till att man drar sig för delta kan vara många.

Jacqueline Scott (2000) nämner fyra skäl till varför man inom sociologisk forskning tidigare har dragit sig för att göra intervjuer med barn. Det kan dels bero på ovana men också en tendens att tro att vuxna vet mer. Det anses även som problematiskt att intervjua barn. Det kan även finnas en önskan att undvika praktiska och etiska problem kring hur man kan intervjua kring omedvetna processer. Ytterligare ett skäl är den okunnighet som handlar om en tro på att barn saknar de "kommunikativa, kognitiva och sociala färdigheter som krävs av en god respondent".

Flera författare inom såväl den kognitiva som sociala forskningen framhåller barns förmåga att kunna förstå sammanhang och ge värdefulla synpunkter på förhållanden som ligger inom deras kunskapsområde. Här spelar givetvis en mängd faktorer in, t.ex. barnets ålder, intervjuteknik, förhållanden runt intervjuerna.

Inom den sociologiska forskningen poängteras att den syn man har på barn, styr vilka metoder man väljer vid forskning som berör barn. Claire O´Kane beskriver fyra modeller för hur vi ser på barn (O´Kane, i Christensen & James 2000):

Barnet i utveckling – barnet ses som ofärdigt, relativt inkompetent och saknar status.
"The tribal child" – barnet ses som kompetent, som en del av en oberoende kultur som vi kan studera men som inte är tillhörig samma kommunikativa värld som forskaren. "Barn är ett folk och de bor i ett främmande land...." (I båda dessa konstruktioner är det omöjligt för barnet att ha samma status som vuxna.)
Det vuxna barnet – barnet ses som kompetent, jämförbart med vuxna.
Det "sociala barnet" – barnet ses som att det har en något annorlunda, men därför inte underlägsen social kompetens.

...

Copyright: Allt material © MELLANRUMMET
Mångfaldigande av innehållet är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan skriftligt medgivande av redaktionen. ISSN 1404-5559. Utgiven av Mellanrummets Vänförening

2011-10-29

Webbmaster