Nr 9.  2003 sid. 162–165

LINKING PARENTS TO PLAY THERAPY
a practical guide with applications,
interventions and case studies

 

    Förstasidan

    Tidigare nummer

    Kommande nummer

    Efterbeställning

    Manusregler

    Redaktionen

    Kontaktpersoner

    Sök

 

Föräldraarbete och föräldrasamtal, i anslutning till att barnet går i individualterapi, är ett område som är förhållandevis försummat inom litteraturen. Boken "Linking Parents to Play Therapy – A Practical Guide with Applications, Interventions, and Case Studies" av Deborah Killough McGuire och Donald E. McGuire tar upp frågeställningar kring området. Boken publicerades år 2000 hos förlaget Brunner-Routledge i USA och i England.

   Det är glädjande att hitta en hel bok ägnad åt arbetet med föräldrar till barn i terapi. Boken är praktiskt inriktad och på flera sätt ojämn men ändå av stor nytta. På knappa 200 sidor hinner författarna beröra många angelägna frågor och förmedla mycket av sina båda allmänna och mer specialiserade kunskaper inom området. Förutom en beskrivning av den första kontakten med föräldrarna samt uppbyggnaden och utvecklingen av relationen med dem, ges det olika föräldraprofiler, med speciellt fokus på arga och motsträviga föräldrar.

   När författarna går igenom olika moment strör de egna tankar och observationer i texten. Vid behov kan de be föräldrarna att förtydliga sina uttalanden, att försöka bygga upp en fråga-svar-reflektionscykel, att ta hänsyn till olika speciella omständigheter som gör att sekretessen måste hävas, att formulera tydliga mål för barnterapin, att stötta föräldrarnas egna försök till att stödja sitt barn och att ge föräldrar mer kunskap om barnets behov. Slutligen ägnar de ett särskilt kapitel åt när, hur och i vilket syfte man kan ge hemuppgifter till föräldrarna.

   Härutöver behandlas olika specialområden; ämnen som skilsmässa och sexuella övergrepp berörs, den medicinska behandlingen av barn med ADHD beskrivs, juridiska och etiska frågor behandlas och boken avslutas med: "Att inkludera korttidsterapi i försäkringsfinansierad vård." I beskrivningen av barn med ADHD saknar jag visserligen fallbeskrivningar, men författarnas syn på när och varför medicinering är att föredra är informativ. Den är även knuten till aktuell forskning på området. Allra sist följer ett antal bilagor, som huller om buller presenterar: ett utkast till behandlingskontrakt, ett intake-formulär, en sammanfattning av olika grunder för försäkringsfinansierad vård, samt en snabbkurs i hur man kan förstärka föräldra-barn-relationen.

   Kapitlen om juridik och korttidsterapi gör boken mycket amerikansk till sin stil. Beträffande juridiska och etiska frågor vet vi att det amerikanska rättssamhället fungerar på ett litet annorlunda sätt än t.ex. Sveriges. I USA, liksom i de övriga anglosaxiska länderna, har man oftast ett slags ramlagar, som lämnar stort utrymme åt domstolarnas egna tolkningar. Detta gäller även vårdsektorn. Själva processandet påverkar utvecklingen av den allmänna rättsuppfattningen och blir därigenom en betydelsefull maktfaktor. Etiska frågor blir här därför belysta utifrån risken att bli stämd. Men även om de juridiska riskerna i Sverige är mindre, är frågorna kring gränsdragningar mellan det professionella och det personliga ofta desamma hos oss som i alla andra länder.

   Det andra mycket amerikanska avsnittet gäller korttidsterapi inom ramen för försäkringsfinansierad vård (Incorporating Brief Therapy and Managed Care). Försäkringsbolagen är av självklara skäl angelägna om att hålla nere kostnaderna. Detta leder till krav på korta barnterapier där föräldrarna engageras i möjligaste mån, bl.a. genom hemläxor. I arbetet med att knyta föräldrarna till barnets utveckling i terapin kan terapeuten genom att träffa båda parterna få funktionen som länk, vilket bokens titel syftar på. Att samma behandlare möter såväl barnet som föräldrarna styrs av den ekonomiska knappheten som råder när barnterapi bedrivs i privat regi. Dessa knappa ekonomiska villkor har även stimulerat utvecklingen av ett antal alternativa behandlingsformer som "filial therapy", där föräldrar och barn går i terapi tillsammans, och "parent training". Dessa får en mycket kortfattad beskrivning som kanske kan stimulera till efterföljd.

   Som framgår ovan har boken en mycket praktisk inriktning. Den är också pedagogiskt upplagd. Den är skriven på lättläst engelska och innehållsrik. Även om sättet att resonera kan kännas lite ytligt ibland, ges det gott om anledningar till egna reflektioner.

   Den teoretiska hemvisten är inte tydligt redovisad, men som så ofta i denna specialisering finns det en eklektisk ansats, i det här fallet med starka kognitivt-beteendeterapeutiska inslag. Detta medför att boken är ojämn i sin teoretiska nivå.

   En stor behållning av boken är att den så tydligt utgår från föräldrarnas perspektiv.

   Beskrivningen av föräldrars olika drivkrafter i fostran av sitt barn kan tyckas förenklad men manar till eftertanke. En ensamstående flerbarns mor kanske får mer stöd i det svenska samhället än i det amerikanska. Ändå finns risken att föräldrauppgiften blir övermäktig – särskilt i förhållande till barn med speciella behov – när ständiga konferenser, möten, besök i vården och i skolan skall klaras samtidigt som arbete och familjen skall skötas. Rädslan för kaos kan vara adekvat och inte alltid igenkänd eller bemött, men enligt författarna är den återkommande och nog så viktig att ta hänsyn till i upplägget av en terapi.

   En annan förtjänst i boken är att författarna kartlägger så många olika områden och aspekter av föräldraterapi som behandlingsform. Den ger alltså fylliga baskunskaper, samtidigt som författarnas långa yrkeserfarenhet slår igenom i synpunkter som bör fungera utmärkt som utgångspunkt för vidare diskussioner.

   Några invändningar när det gäller innehållet har jag dock. Författarna föreslår att introducera barnet till terapin genom att berätta att barnet skall få leka. Dels är detta att underskatta barnet, dels missar man en chans att tillsammans med barnet formulera något som barnet själv kan uppleva som problem och som kan leda till en målformulering av terapin tillsammans med barnet. En annan detalj är den överdrivna rädslan för kroppskontakt som utan att jag betraktar den som "problemfri" ser som ett möjligt inslag i terapin. Naturligtvis hänger rädslan ihop med risken för åtal. Slutligen är jag som psykodynamiker främmande inför alla långtgående kategoriseringar av såväl patienter som behandlingsmetoder.

   Alltså, vänta er inte för mycket av systematiska fördjupningar i det terapeutiska arbetet, då blir ni besvikna. Låt er heller inte avskräckas av den amerikanska "ytligheten" och annorlunda sakförhållandena, för då går ni miste om en mycket bred och nyttig genomgång av olika aspekter av föräldraterapi och till och med några riktiga guldkorn.

Marianne Engelse Frick
leg. psykoterapeut
BUP-mottagningen, Norrtälje

 

 

 Till förstasidan!    Överst på sidan!    Tillbaka ett steg!    Skriv ut sidan!

 
 

 

Copyright: Allt material © MELLANRUMMET
Mångfaldigande av innehållet är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan skriftligt medgivande av redaktionen. ISSN 1404-5559. Utgiven av Mellanrummets Vänförening

2011-10-29

Magnus Bjurhammar www.enigma.se
Webbmaster