|
Nr 9. 2003 sid. 30–43
|
|
|
Nazismens framfart i Europa hade en avgörande betydelse för Gertrud Olssons motivation att förstå grupprocesser och viljan att använda gruppen som utgångspunkt för psykoterapeutiskt arbete med barn. Hon både skrämdes och fascinerades av kraften i grupprocesserna. Genom en syster som bodde i Tyskland, följde hon händelseutvecklingen på ett personligt plan, vilket gjorde henne vidsynt. Hon ville förstå mekanismerna bakom det som gjorde att människor kunde dras med i kollektiva grupprocesser utan att ta ett individuellt ansvar för dess konsekvenser. Hon omfattade de demokratiska ideal som låg bakom framväxten av folkhemmet, och hon ville börja med barnen. Arbetet med dem ledde till att hon från 1950-talet och framåt ägnade sig åt gruppterapi för barn. Vem var då Gertrud Olsson? Varifrån hämtade hon sina idéer och hur utvecklade hon sitt arbete? Jag mötte henne först som handledare för en pojkgrupp jag ledde tillsammans med en manlig kollega på Hökarängens PBU 1971–1973. Gertrud Olsson tvekade inför uppdraget eftersom hon just höll på att gå i pension. Att hon ändå accepterade tror jag berodde på hennes nyfikenhet. Hon anade en förändring i barns sätt att relatera till auktoriteter och till varandra. Förändringar som hon iakttagit i grupperna de senaste åren, gjorde att hon funderade över gruppledarens roll och vilka förhållanden som åstadkom denna utveckling. Denna kreativa och stimulerande diskussion var en förmån att få ta del av och har påverkat mitt förhållande till kliniska iakttagelser i det yrkesliv som för min del just hade börjat. 1982 gjorde jag en intervju med henne. Mer än 20 år har gått och jag får nu anledningen att via intervjun återknyta kontakten med Gertrud Olsson. Gertrud Olssons levnadshistoria Gertrud Olsson föddes 1907 och växte upp i den del av Vasastan i Stockholm som fortfarande kallas Sibirien. Anspelningen på de karga delarna av Ryssland vittnade om de förhållanden som rådde i stadsdelen. Om uppväxtmiljön sa hon att det var en tid då barn uppfostrade varandra på stadens bakgårdar, en skola där de starka ofta tryckte ner de yngre och svagare, en hård och ofta orättvis värld, där vuxna som blandade sig i lyste med sin frånvaro. Som yngst i en syskonskara på sex barn kändes det naturligt för Gertrud att identifiera sig med de som hade svårt att göra sin röst hörd. Hon beskrev sig själv som en ledarfigur och fungerade som en sorts lekledare för de yngre barnen på bakgården. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
