|
Nr 11. 2004 sid.
161–166
|
|
|
Suzanne Norberg Andersson, socionom och leg. psykoterapeut arbetar på Barn- och ungdomshabiliteringen (BUH) i Uppsala och Kerstin Nilsson, leg. psykolog och leg. psykoterapeut på Barnsjukhuset i Uppsala. De arbetade tidigare på BUH i Enköping 1992-1998 med psykoterapeutisk behandling till barn och ungdomar med funktionshinder och med deras föräldrar. På väg till och från olika åtaganden möttes Suzanne, Kerstin och jag en lunch på Centralen för den här intervjun. Suzanne och Kerstin har båda lång erfarenhet av arbete med barn och ungdomar med funktionshinder. Vi talade inledningsvis om hur de började sitt samarbete och fortsatte sedan att prata om vad som är speciellt med att arbeta med barn med funktionshinder. Suzanne började på Barn- och ungdomshabiliteringen (BUH) i Enköping 1988, och Kerstin kom dit 1992. Kerstin hade under sin PTP-tjänstgöring på BUH i Västerås haft Birgitta Zenker som handledare i barnpsykoterapi. Där var det en självklarhet att man skulle arbeta psykoterapeutiskt med barnen och ungdomarna. När hon senare kom till Enköping och ville fortsätta att arbeta på samma sätt, sökte hon en kollega som kunde arbeta med barnens föräldrar. Suzanne var intresserad och de började samarbeta. Att arbetet med psykoterapi till habiliteringens barn skulle utvecklas var en idé som fanns hos Suzanne och Kerstin. De började arbeta traditionellt och träffade barn och föräldrar var för sig. Under utredningen på ett barn, som var mycket för tidigt fött, utvecklades tanken om att träffa, och även arbeta med, barn och föräldrar tillsammans i rummet. Annars skulle den första tidens separation, när detta barn låg ensam i kuvösen, upprepas i terapin, och behandlingen riskera att bli en upprepning av barnets och föräldrarnas anknytningstrauma. Det kan vara svårt för de föräldrar som Suzanne och Kerstin möter, att tänka om och reflektera över sina barn. När föräldrar inte kan få klara besked om hur barnets utveckling kommer att bli, kan de få svårt att möta barnet här och nu. När barnet inte svarar som väntat, kan man också som förälder tappa sin normala referensram och bli osäker. Den tidiga anknytningen får ta sig andra uttryck, och det blir svårare för barn och föräldrar att hitta länkar till varandra. Det blir ett mer komplicerat föräldraskap, men även barnets upplevelse av sig själv påverkas, då det t.ex. ser förundran och sorg i sina föräldrars ögon. ...
|
|
||
|
Copyright: Allt material ©
MELLANRUMMET 2011-10-29 |
