Nr 12.  2005 sid. 140–150
 

Tonårssjälens mysterier
– eller hur tre psykologer lyckades få fyra
psykologier att bli en tårta

Kurt-Roland Berg, Brita Bergman och Agneta Dahl Geijer

    Förstasidan

    Tidigare nummer

    Kommande nummer

    Efterbeställning

    Manusregler

    Redaktionen

    Kontaktpersoner

    Sök

 
Agneta Dahl Geijer, Kurt-Roland Berg och Brita Bergman

Författarna är tre kliniskt erfarna psykologer och psykoterapeuter från Stockholm, som utarbetat en diagnostisk profil för bedömning av tonåringar. Med olika teoretiska utgångspunkter har de skapat en tonårsprofil som underlag för att förstå en ung människas fungerande och problematik. Därför kan profilen vara ett viktigt komplement till de strikt deskriptiva diagnossystemen som ofta används inom barn- och ungdomspsykiatrin idag.

Psykiatrisk/psykologisk diagnostik är svår. Det har nog många, även utanför psykiatrin, förstått efter de senaste årens diskussioner. Många medborgare som följt nyhetsrapporteringar och intervjuer i olika TV-soffor har nog undrat över hur det kan vara så svårt att göra en ”enkel” bedömning av om en person är sjuk eller frisk. Uppgiften att diagnosticera psykiska problem blir inte lättare för att det handlar om barn eller ungdomar.

Vi tre artikelförfattare tänker på diagnostik utifrån det som oftast blir vårt uppdrag i en bedömnings- och utredningsfas av behandlingen – psykologutredningen med de olika test som ingår i vår arsenal. I kliniskt arbete handlar det om kognitiva, neuropsykologiska eller projektiva test tillsammans med skattningsscheman, samtal och intervjuer. Sedan den tid vi arbetade tillsammans med diagnostiska utredningar är vår erfarenhet att denna fas absolut utgör en del i behandlingen. Det finns inga vattentäta skott mellan momenten utredning och behandling. Någon som uttrycker detta tydligt är psykologen Stephen Finn, som beskrivit hur man kan belysa just detta samband tydligare (Carlsson et al., 1997).

Det svåraste i en psykologutredning är sällan själva testadministrerandet. Att ”rätta” och utvärdera testprotokollen är inte heller det kritiska momentet. Nej, många psykologer håller nog med oss om att det som upplevs som svårast är att få en sammanhängande bild av ett barn eller en tonåring genom alla de testprotokoll och observationer man samlat in. Ofta ställs man då inför en rad frågor. Hur får jag ihop det här till en meningsfull integrerad beskrivning? Vad är viktigt att lyfta fram? Hur säkert kan jag uttala mig om det jag tycker mig se i materialet? Hur gör jag med alla motsägelsefulla fynd? Många av oss gruvar sig för den här uppgiften. Det diagnostiska arbetet faller inte heller alla i smaken.

Vad menar vi med diagnostik?

DSM-systemet är ett försök att finna ett gemensamt språk, genom vilket vi kan kommunicera psykiatriska diagnoser. Det har utvecklats på uppdrag av Amerikanska Psykiatriska Föreningen på 1970-talet. Idag har man kommit fram till versionen DSM IV, och en ny version är att vänta inom kort. Med hjälp av en intervjumetod, SCID-I och SCID-II, som bygger på DSM, kan man komma fram till om diagnostiska kriterier är uppfyllda eller ej. Intressant är att se hur Jörgen Herlofson i förordet till Handboken för SCID-I och SCID-II beskriver skillnaden mellan denna typ av symtomdiagnostik och klinisk diagnostik. Han anser att den förra inte kan ersätta den senare, då en DSM-diagnos ”inte alls är tillräckligt som underlag för att planera en behandling. Därför kan en klinisk diagnostisk utredning aldrig ersättas av en DSM-diagnos” (First et al., 1999).

...

Copyright: Allt material © MELLANRUMMET
Mångfaldigande av innehållet är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan skriftligt medgivande av redaktionen. ISSN 1404-5559. Utgiven av Mellanrummets Vänförening

2011-10-29

Webbmaster